Anneli's blogg

Arvet

2009-10-20T09:41:00.003+01:00

Tidigt på morgonen den 19:e Oktober för 84 år sedan födde en kvinna sitt barn. Hon hade ännu inte fyllt 20 år. Flickan skulle heta Solveig och döpas samma dag. På den tiden var baranadödligheten hög och barnen döptes redan på BB. Klockan var bara 9 när hon väcktes och prästen kom in på salen där hon låg. Han höll psalmboken i sin hand. Ett kuvert, större än psalmboken låg instoppat på samma sida där ett brett, rött sidenband stack fram. Ur kuvertet tog han fram ett dokument som han själv skrivit för hand. Dopattest stod det överst, noggrant printat med vackra välformade bokstäver. Tre fält hade lämnats tomma för barnets namn, pappans namn och hennes eget. Underst skulle hon skriva sin namnteckning. Ester Björk. Björk, tänkte hon småleende och inte Ester Johansson. ”Björkan” spelade högerytter i GAIS och var ganska så känd. Åtminstone i fotbollskretsar. Själv hade hon aldrig sett en fotbollsmatch förrän hon kom till Göteborg. Hon var uppvuxen på Orust och yngst i en syskonskara på sex. Hon var bara fem år när deras mamma dog och hon fick ta ansvar för kvinnosysslorna på gården. Enda systern hade rest till Kanada av en anledning ingen riktigt visste. Ester fick gå i skolan till och med sjunde klass. Men bara varannan dag för att hinna med arbetet på gården. Hon berättade aldrig särskilt mycket om själva gården. Men hon berättade ofta om hur kvinnan i gården bredvid hade hjälpt henne att sy en vit klänning till konfirmationen. Det var händelsen som hade satt det djupaste spåret från barndomen. Vi fick aldrig veta om det var lyckan över klänningen i sig eller om det var för att någon brydde sig. Kanske lite av båda delarna. En dag skulle hon bli en av Göteborgs allra mest anlitade klänningssömmerskor! Men nu stod prästen där med dopattesten och frågade vilket namn hon valt till sin dotter. Nu stod det helt still i hennes huvud. Vad skulle hon heta? Eivor, vad det Eivor? Nej, det var det inte, men Arvid hade tyckt att namnet de valt var likt Eivor. Kunde inte dopet vänta? Arvid kommer ju i eftermiddag? Herren ger och Herren tar, hade prästen svarat. Det enda vi inte vet är när eller hur. Ett barn som är fött upptages i församlingen omgående. Ja, då får det väl bli Eivor då. Eivor Inga-Lill Björk.

Arvid fick benet avsparkat och fotbollskarriären tog slut. Jobbet han hade på Pripps tog också slut. Hans jobb hade varit att sätta i korkarna i ölflaskorna och det var ett av de allra första momenten som automatiserades på bryggerierna. Han blev arbetslös och började dricka. Äktenskapet blev olyckligt och de skiljdes åt 14 år senare. Ester och Eivor levde tillsammans som två systrar. Eivor fick jobb på en skofabrik och blev föreståndarinna. Ester var hemsömmerska. Hon fick köpa en industrisymaskin från skofabriken och på den sydde hon lottapälsar som var populära både under och efter kriget. Hon drack aldrig sprit. Men det gjorde ägarinnan till skofabriken. Med henne bytte Ester bort sin månadsranson mot ett par skor. Varje månad fick hon ett par nya skor. Damskor av senaste modell!

Den där tiden kommer aldrig mer tillbaka. Ester är borta och nu är Eivor också det. Idag skulle hon ha fyllt 84 år. Men allt är inte borta för jag är ju här. Jag kan deras historia och jag kan allt det de lärde mig. Det är genom mig som de lever vidare. Och jag lär någon annan vad de lärde mig. Det är väl egentligen just det som allting handlar om.

Om hur fel det kan bli om rollfigurerna tar över – Del 2

2009-04-27T04:14:00.011+01:00

Heav’n but the Vision of fulfill’d Desire
And Hell the Shadow from a Soul on fire”

“Hej Myth, vad håller du på med? Läser du poesi?” frågade hon samtidigt som hon ställde ner sina väskor på köksgolvet. Hon gick fram till den stora grå hankatten. Han vände sig hastigt om. Tydligt var att han inte varit ett dugg förberedd på att hon skulle komma. “Öh, äh, va! Hej? Är du här igen?

Resan över Atlanten hade som vanligt varit jobbig. Om man alls har rätt att klaga! Smålänningarna som reste för bara 100 år sedan och tillbringade 3 månader på en båt i hög sjö, de hade säkert varit överlyckliga över lite jetlag! Hon kände sig redan som hemma. Så skönt att det finns saker i livet som inte förändras. Ted hade redan satt på kaffe och katten låg på soffan och var småspydig. Och alla saker Ted samlat på sig från sina resor runtom i världen stod kvar på samma platser där de stått i januari. Snön var nu borta och en jättemagnolia stod i full blom på gården. Alla träden var kala men fulla av knoppar som när som helst skulle brista. Den spanska familjen hade redan flyttat ut på verandan. Leksaker gnisslade och alla pratade samtidigt och skrattade högt. Ted var på gott humör. Våren hade kommit till New England!

“Jaha, var har du varit då“ frågade katten nyfiket”
“Tja, jag bor ju i Portugal, så där har jag varit mest”
“Hur är det där då? Jämfört med här alltså“
“Det är hur fint som helst och likt I mycket. Vi har havet alldeles inpå, hela Atlanten. Fint väder och golfbanan är öppen året runt”
“Du har inte bloggat på ett tag”
“Läser du min blogg?”
“Nja, kollar bilderna ibland. Ganska ointressanta stories. En sån som jag läser hellre något mer litterärt”
“Din arrogante kattf… vad höll du egentligen på med när vi kom in. Avbröt vi något viktigt?
“Ja, ähum, det är såhär, farsan sätter upp en ny teaterpjäs till hösten. Och jag spelar huvudrollen. Ja, han vet ju inte om det än förståss men så kommer det att bli. Det blir alltid som jag vill”
“Och vilken pjäs sätter han upp då?”
“Bacchus”
“Ha, ha! Och du skall spela Bacchus! Och hur har du tänkt dig att det skall gå till! Det var ju inte ens Euripedes du läste högt när vi kom! Vad var det egentligen”
“Det var en av farsans favoriter. Omar Khayyam. I engelsk översättning av Edward Fitzgerald. En persisk diktare från 1100 talet. Ni europeer tror vi är totalt obildade över här. Och ni har fel, fel, fel! Men hur var det nu I Portugal”

“Jo förstår du. Ärligt talat så är det så här. Du vet hur mycket jag gillar att vara här I USA och hos er allihopa. Jag åker härifrån full av nya ideer och kreativitet. Men tillbaka i Portugal är det som att ramla ner i ett stort svart hål. Jag har inte bloggat för jag fick musarm, skrivkramp, hade tråkigt och var jätteledsen. Det enda som funkade var golfsvingen. Så jag har spelat golf hela vintern”
“Musarm har jag haft hela livet! Godnatt, jag tycker inte ett dugg synd om dig, du bara reser omkring och har det bra. Vart skall du resa härnäst?
“Till Cape Cod” Och du får inte följa med! Godnatt du också”

Om hur fel det kan bli när rollfigurerna tar över!

2009-01-11T22:27:00.021Z

Det var sent på lördagens eftermiddag och solens sista strålar hade just brutit sig igenom de tunga snömolnen. Hela grannskapet lystes upp över takåsarna! Alla New Englandhusen ser nästan likadana ut med träribborna liggande på tvären och i det platta ljuset under de senaste dagarna hade de bara skiftat i olika grå nyanser. Men nu återspeglade solen dem i deras riktiga färger. De snötyngda träden bar elegant sina bördor på kraftiga grenar och gav långa och svarta skuggor. Hon kände plötsligt igen omgivningen från sommarens stekheta dagar. Den spanska familjen i grannhuset till vänster hade då nästan alltid suttit ute på sin altan. När de inte skrattade högt så hade de skällt de på sina ungar eller på varandra. Fritz och Peggy hade varje kväll grillat och druckit vin på vår gemensamma bakgård. Men nu hängde då snön tung över tak och innergårdar. Minst en fot snö hade kommit under dagen. En fot är 12 tum. Knepigt räknesystem men det blir 30,48 cm. Antagligen en normalstor mansfot. Den spanska familjen hade inte synts till. Bara några frusna leksaker på altanen påminde om deras existens.

Hon visste redan när hon beställde biljetten att hon skulle bli ganska så ensam under vistelsen i det stora landet. Ted jobbar dag och natt med en teateruppsättning som har premiär på fredag. Hon hade bestämt sig för att ta vara på tillfället och studera engelska. Det där språket som var så lätt att lära sig, men som bara blir svårare och svårare ju mer man försöker. Till skillnad mot tyskan, som bara blir enklare och enklare för dem som orkar lära sig alla grammatiska regler! Hon hade av Ted fått låna en lärobok i engelsk litteratur. Den var på 2218 sidor med papper lika tunna som i biblen. Förtvivlat tittade hon ner i vänstra hörnet. Page 162 – Tone and Syle, stod det där och hon läste just en novell av William Faulkner. En hel veckas jobb och inte ens 1 % av boken avklarad! Nåja, rätt mycket hade hon ändå hunnit lära sig. Tex om berättarens ståndpunkt – Point of View. Det vanligaste och det enklaste är att skriva i jagform. Berättaren tar då del i berättelsen som antingen en huvud eller en bakgrundsfigur.

Lite svårare blir det att skriva i 3e person. Berättaren är då inte delaktig i händelserna men kan på åtminstone fyra olika sätt förmedla sin berättelse som:

- Allvetare; Berättaren ser in i alla figurerna
- Berättaren ser in i en huvudfigur
- Berättaren ser in i en eller flera sidofigurer
- Berättaren är totalt objektiv och ser inte in i någon figur alls. Som flugan på väggen. Berättaren bekskriver bara hur allting ser ut och lämnar till läsaren att uppleva rollfigurens känslor och tankar.

Ett ilsket krafsande på ytterdörren avbröt alla hennes tankar på berättandeform. Hon reste sig och släppte in en stor grå hankatt. Hon hade själv hittat honom övergiven i Peggys och Fritz garage dagen innan hon skulle resa i somras. Katten hade varit totalt sönderriven och skulle absolut sitta i hennes golfbag. Precis som om han ville resa med. Hon och Peggy hade lyckats övertala Ted att ta hand om honom tills han blev frisk. Så, han flyttade in hos Ted och gick aldrig ut igen. Som längst går han ut på balkongen.

”Ers Höghet, välkommen in i värmen!”
”Finns det nå't käk?”
”Visst, som alltid står det serverat, Ers Höghet”
”Jag heter Mythrandir, och det vet du mycket väl”
”[Kattfan]”
”Du vet att jag inte pratar svenska, vad kallade du mig?”
”Inget särskilt”
”Du ljuger!”
”Bara lite”
”Hur länge skall du stanna här?”

De hade fått en ganska bra relation de senaste dagarna. Det vill säga, han pratade med henne nu. Med tungt hjärta insåg hon, att det inte är någon större skillnad att leva med en katt eller med en tonåring. De tar över, på något vis. Båda får henne att känna ständig skuld och otillräcklighet. Och osäkerhet. Hon undrade om den här berättelsen verkligen håller. Hennes första berättelse någonsin i 3e person och där berättaren är tänkt att bara se in i en av figurerna - henne själv. Men Ted har sagt, att bara stora konstnärer vågar testa var gränserna går. De misslyckas ofta men låter sig inte tappa modet för det! Sårbarheten får inte ta över. Hon vet att hon inte är någon stor konstnär, men rädd för att testa gränser? Näpp, det är hon inte och den här [kattfan] behöver sättas på plats!

”Jag kommer att stanna så länge jag själv vill. Och det finns ingenting du kan göra för att påverka detta. Jag låser in dig och går ut om du inte skärper dig”
”Kan du köpa lite schysst käk då? Viktväktarnas Helkostdiet för endast 9.99 om dagen kan få mig att gå ner 11 pund i vikt på en vecka”
”Du kollar för mycket på TV”
”Obama skall förändra världen! Och jag får bara torrfoder!”
”Mycket begärt av en som sover 23 timmar om dygnet! Undrar om det här kan kallas en fabel? Jag menar, att jag står här och pratar med dig och du är ju ett djur”
”Nej, i fablernas värld är alla djur. Ett djur som talar med en människa uppfattas som ett geni. En människa som talar med ett djur anses vara en idiot”

Konsten att flyga!

2008-12-31T16:10:00.020Z

Ars volandi! Kan det heta så på latin? Spelar ingen roll vad det heter, för flyga, det kan vi inte! Inte jag och Teresa i varje fall.

Förutom en bortglömd julklappsväska på Kastrup, så gick det ganska bra på uppflygningen från Lissabon till Köpenhamn. Men på tillbakaflygningen, så kraschade Teresa totalt vid mellanlandningen i Frankfurt och jag som ville till USA, fick nöja mig med en ganska snygg buklandning hos passpolisen i Malmö.

Det började en tidig morgon i bäcksvarta Sverige. Klockan var 05.45 på morgonen. Det var verkligen kolsvart och vi blev påminda om hur mörkt det verkligen kan bli. Vi var så klart lite sena redan vid start. Garageuppfarten till mina föräldrars hus lutar kraftigt och är belagd med den sortens gatusten som är lite äldre. Sådär perfekt fyrkantiga och riktigt rakt huggna ur granit. Men Teresa lyckades ändå hitta en ojämnhet att kliva på och stukade sin redan spjälade fot. Ajajaj! Det gjorde ont! Men vi var ju tvungna att börja köra, marginalen var redan utnyttjad.

Väl framme gick vi till olika terminaler. Teresa skötte sig galant i självincheckningsautomaterna och hann med en stående frukost. För mig gick det då lite sämre. Jag fick köa riktigt länge fastän det inte var så många framför mig i kön. Continental Airlines hade infört något slags pre-check in. Alla passagerare fick svara på en massa fåniga frågor från en långbent dam med långt svart hår. Hon var verkligen supersnygg och hon talade skånska. Hon fick både killar och tjejer att smila upp sig och sträcka på sig i den tidiga timmen. Även de som blev avvisade. Tre par i kön framför mig fick inte åka med. Det var fel på pass, på returbiljetten och två ungdomar från något östland saknade visum. Så klantiga många är som skall ut och resa, tänkte jag och var mest orolig över om jag verkligen hade kommit ihåg att beställa vegetarisk mat.

-Har du packat väskan själv? Öh, ja, jo det har jag. -Fick du ingen hjälp alls att packa den? Öh, nä. -Kan någon ha lagt någonting i din väska? Nä! -Var packade du väskan? Var? -Ja, var? I Halmstad. -När? Inatt. -Har du en dator i väskan? Jamen visst! Jag märker, att nu börjar jag också prata skånska! -Har den varit inlämnad på reparation nyligen? Näpp, liten och pålitlig! -Har du med dig kamera? Naturligtvis har jag det! -Har den varit inlämnad... Den långbenta och snygga skånskan började mer och mer kännas som en jobbig kärring. Fast hon gjorde ju bara sitt jobb. Så långt, så bra! Kan jag få se på ditt pass? Javisst får du det. Hon tar passet ur min hand, vänder upp och ned på hela ryggen, stoppar ned sidan med fotot i en typ enorm laptop och drar passet genom en skåra fram och tillbaka flera gånger. Ritsch, låter det när hela sidan ger med sig och lossnar från passryggen. -Du kan inte åka till USA med ett trasigt pass! Men det var inte trasigt när jag gav det till dig, svarar jag helt chockad. -Nä, men nu är det trasigt. Vad skall jag göra nu då? -Tja, du måste skaffa ett nytt pass. Det kan du inte göra här för det här är ju Danmark. Sedan får du köpa ny biljett. Va! Vaddå ny biljett! -Jo, de här billiga biljetterna är inte ombokningsbara.

Men, men jag skall ju fira nyår, och Ted skall hämta mig och jag har flera sudokus att lösa och, och... - Jag är ledsen, sa den långbenta, men jag måste nu betjäna nästa i kön så att inte flyget blir försenat. (Schas, bort, försvinn förvirrade resenär) Hon är alltså ledsen för att hon måste betjäna nästa i kön, inte för att hon drog sönder mitt pass! Jävvra kärring! Och hur nära var jag att säga det till henne? Svar: Mycket nära.

Vi vinkade i alla fall av Teresa, som verkade ha koll på sitt håll! Vi, är pappa och jag och vi gick båda chockade och beställde ett riktigt gott Morgon Mad. Frukost får man sig inte serverat i Danmark före kl. 12.00!

Alla Kastrups trådlösa nätverk är krypterade. Alla utom ett som var väldigt svagt. Vi lyckades iallafall tjuvsurfa på det och fann att bara vissa passpoliser i Sverige får lov att utfärda tillfälliga pass. Vilken tur då, vissa passpoliser finns ju såklart i Malmö! Men var håller de hus en söndag?

Vi körde tillbaka samma väg som vi kommit. Vilken skillnad ändå att resa i dagsljuset.Eller morgonljuset! Dimman låg tung över havet. Så tjock att solen inte kunde tränga igenom. Det kändes nästan som om vi flög över bron tillbaka mot Sverige. Det var så nära flygning vi kom den dagen...

På passpolisen var de jättevänliga och jag fick ett nytt, provisoriskt pass! Mot ett utbyte av 920 svenska kronor! Och med en garanti att jag får flyga till USA med det. På flygbolaget blev de väldigt förvånade när jag ringde och berättade vad som hänt. -Oh my God, did she really say that? Det finns såklart undantagsbestämmelser, så de bokade om mig till den 30:e. Det är imorgon. Då gör vi ett nytt försök!

Och hur gick det då för Teresa? Jo, planet var alltså försenat i Frankfurt. Hon sitter vid gaten och somnar och missar planet! Snygg timing av en som lider av sömnsvårigheter och sällan sover annars! Det kostade 50 Euros av egna pengar att köpa ny biljett. Och har man inga pengar kvar på mobilen, vad gör man då? Jo, man ringer Vodafone på ett gratisnummer och tjatar sig till en kredit på 2 Euros för att ringa pappa!

Snyggt jobbat, Teresa! Men har din generation aldrig hört talas om telefonkiosker? Livet går faktiskt att leva utan mobiltelefon!

PS. Jag lyckades faktiskt ta mig till USA utan fler missöden. På immigration office var de lite imponerade över min historia och ROSA pass! Idag är det nyårsafton! Det snöar! Bästa födelsedagspresenten! Och snöflingorna är stora som pingpongbollar! Så klart, för det här är Amerikat och över här, everything's big!

Om frihandel med fildelning

2008-12-11T23:00:00.015Z

Lyssnade igår på P1 medan jag låg i badet. Ett inlägg i debatten om fildelningslagen fyller rummet från de små högtalarna i min lilla dator. Nu undrar jag, om jag nu sitter uppkopplad på Café Voltaire i Zürich i deras trådlösa nätverk med min lilla dator, som inte finns registrerad i mitt namn, och laddar ner musik, hur kan då någon veta att det är just jag som gör den här olagligheten? Hur vet någon att datorn är min? Och hur vet någon auktoritär person eller myndighet att jag är här?

Hur som helst, den intervjuade personen menade, att det är tack vare kommersialismen som vi har yttrandefrihet. Vi borde se hela upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv. Att det var tack vare kommersialismen som Rousseau och Voltaire blev satta i tryck överhuvud taget. Och tack vare kommersialismen existerar konst och kultur.

Var går då gränsen mellan skapande och konstnärligt skapande? Vad skiljer en ”kompositör” av populärmusik från tex en klädesdesigner?

Om vi börjar med att titta på en kläddesigners möjligheter att göra sig ett namn, slå igenom och tjäna pengar på sitt skapande. Klädesbranschen domineras idag av stora företagskedjor som tillverkar i låglöneländer. Även om vissa tar fram fler än fyra kollektioner om året, så är modet mycket mindre skiftande idag än det varit tidigare. Trender håller i sig mycket längre och skiftar bara i detaljer. Hur får då en nytänkande klädskapare ut sina plagg i någorlunda stora kvantiteter? Alltför ofta händer det, efter att en konkurrerande designer på något av de större företagen sett plagget presenterat, så finns det både kopierat, modellerat och graderat hos deras tillverkare på andra sidan jordklotet redan dagen efter. Innan ”skaparen” hunnit samla ihop sina egna intryck, kan han hitta plagget i full skala kommersialiserat i skyltfönstret hos någon av de större drakarna. Har då han eller hon rätt att kräva delaktighet eller ersättning? Knappast lönt mödan att försöka.

Hur jobbar då en musikskapare till populärmusik? ”Kompositören” sitter ofta framför en dator. Man kan från datorn blanda redan förprogrammerade arrangemang med elektroniska instrumet och rytmer och skriva en egen text som passar till.

Tidigare idag var jag inne i en av de chicka boutiquerna här i Altstadt och ville prova några plagg. Som brukligt är i sådana butiker, spelas det musik för kunderna. Musik, förmodligen ”komponerad” på det sättet jag bekrivit. En låt hade bara en textrad: Jag skall åka och tanka min bil, jag skall åka och tanka min biiiiil, jag skall åka och tanka min biiiiil, nuuuuu!

Har den här kompositören och textförfattaren rätt till upphovsrättsskydd? Ja, han har väl det. Eller hon kanske det är. Vari ligger det konstnärliga? Tja, inte i texten iallafall. Så, varför är det sådan uppståndelse kring en kompositörs rätt till upphovsrättsskydd jämfört med andra skapare? I mitt första exempel handlar det om ett litet företag eller enskild person som inte har en chans mot ett storföretag. I det senare exemplet handlar det om storföretag, ja egentligen en hel bransch som tar fighten mot enskilda. Enskilda, som ju samtidigt är deras kunder!

Hur många människor sysselsätter egentligen musikbranschen från låtskrivning till färdigproduktion bortsett från marknadsföring och distribution? Förutom artisterna själva och producenterna är det väl inte så många. Att tillverka det där klädesplagget kan sysselsätta 1000 kineser. Plus då arbete av en annan fabrik med framtagning, vävning och infärgning av textilierna.

Tänk om det behövts 1000 personer, anställda inom massproduktionen av musik för att framställa en hitlåt digitalt. Och om musikproducenter hade lobbat bland politiker för frihandel mellan världsdelarna! Lobbat för avskaffning av skyddstullar, så vi kunde importera musiken till ett lägre pris, friställt arbetare inom den egna regionen, kringått arbetslagar och miljölagar och låtit kineser jobba för svältlön och med giftiga kemikalier, som ofta utan rening släpps rakt ut i vattendrag!

Vilken moral hade artisterna förmedlat vid ett sådant scenario? Hade de kunnat stå upp rakryggade och sagt att de gjorde dessa människor en tjänst? Att de räddat kvinnorna från prostituition och misär och även gett deras barn en anställning i ett industriföretag? Trygghetsanställning för barnarbetare? I ett företag som snabbt överges om de inte går med på branschens egensidigt uppställda villkor, som tex att skriva under en överenskommelse där man lovar att på inga villkor släppa in västerländska journalister i fabrikerna? Skulle artisterna i ett sådant sammanhang samtidigt kunna förmedla ett trovärdigt budkap om kärlek och frihet?

Och om alla designers i samma värld skulle kunna skydda sina plagg på samma superprotektionistiska sätt som en musiker! Vilken blomstrande textil och konfektionsindustri skulle vi inte fortfarande kunna ha i våra egna länder? Nåja, det lär ju knappast bli så, men det är ganska spännande att vända upp och ner på värderingar.

Om man reser omkring i centraleuropa, så hittar man i nästan alla städer hus med inskriptionen: Här bodde Johann W. von Goethe under perioden si och så. Han reste mycket och bodde ofta längre tid på olika orter. Även här i Zürich. Café Voltaire fanns inte på Goethes tid, men huset måste ha stått där. Eller här, för här sitter jag och bloggar om väsentligheter och oväsentligheter. Det slår mig, tänk om Goethe hade haft en sådan här liten dator och kunnat sitta uppkopplad till hela världen! År 1800! Då var han 51 år gammal. Vad hade han skrivit om då? Hade han skrivit på vers? Och hade han varit inblandad i upphovsrättsdebatterna? Kanske hade just han hade varit föregångare som textförfattare till populärmusik med bara en enda rad som upprepas? T.ex ”Jag skall gå ut och ge hö till min hääääst”! (Vad gör man inte om fogden knackar på dörren)

Eller hade han struntat i allt och bara diktat vidare och hoppats någon skulle vara intresserad av att läsa och förstå alla hans nyanser? Jag hoppas på det senare.

Men är kopiering bara till nackdel? Kanske designern är jätteglad att hans idéer äntligen kommit ut på marknaden? Kanske just detta öppnar just hans dörrar? Kanske författaren är jättestolt över att någon vill läsa och imponeras av hans verk? Obama såg möjligheten att sprida ett budskap via youtube. Musikbranschen ser sina pengar flyga iväg genom youtube. Och på deras sida står hela etablissemanget med lagar och förordningar, domstolar och utpekande.

Guten Morgen aus Zürich!

2008-12-05T10:03:00.015Z

Nu har mitt nya liv börjat på allvar! Jag sitter och cafébloggar på Starbucks i Zürich. Det ligger mitt i Altstadt vid Stüssihofstatt. I hjärtat av det genuinaste genuina i perfektionismens centrum.

Tyvärr tyvärr, så flyttar modernismen hit också. Chicka boutiquer flyttar från Bahnhofstrasse över floden till den här sidan. Lite för chicka inredningar i stenhus från 1400 talet! Tycker då jag. Svart och metall ersätter naturliga färger. De gamla byggnadernas sneda linjer rätas ut till raka. Stenväggar målas! Till och med jazzklubben dit jag alltid går, om jag är i Zürich, har renoverats! De fantastiska jazzfotografierna i svartvitt har bytts ut mot speglar med guldramar. Hela lokalen är nu fylld av speglar! Och några unga killar från Italien spelar covers på 80 tals discolåtar! Publiken svek. Igår kväll, iallafall. Ingen stod ut mer än en öl, och jag tog med två amerikanska turister till pianobaren på Hotell Splendid. Den var lika rökig och stökig som vanligt. Tack för det!

Varför renoveras alla mina favoritställen? Jag kommer att minnas år 2008 som året då allt genuint erövrades, renoverades och försvann. Kanske det är mig det är fel på? Jag gillar schweizarna! Och jag verkar vara den enda som gör det. Alla jag frågar om hur det är att bo i Zürich säger att schweizarna är så tråkiga! Ja till och med de själva säger så. För alla säger det till dem.

Alla utom då jag! Jag tycker schweizarna är fantastiska! De är snygga och vältränade och alla åker skidor och vandrar i bergen. Och de är perfektionister. Kanske jag trivs så bra här för att jag är lika tråkig och konservativ som de är? Antagligen så tråkig att jag inte ens märker det!

Även som amatörfotograf och hobbybloggare måste man vara beredd på allt! Som att någon kan komma och gå förbi med 7 hundar i koppel! Kameran skall alltid ligga nära kaffekoppen om man cafébloggar. I snapshotsläge! Det gjorde inte min när den här mannen gick förbi. Jag hann visserligen, men man lär sig något varje dag!

PS. Ja, kanske inte för nära kaffekoppen. Lärde jag mig också...

Skepp Ohoj - Vem är det som styr?

2008-12-04T09:51:00.018Z

Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen
och till och med betala mindre i lön
än priset för mat och för hyra
för staten skjuter så gärna till
om levnadsomkostnaderna blivit
allt för dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar...

Ebba Grön, Staten och Kapitalet från 1980. Kanske har den här gamla låten aldrig varit så aktuell som just nu! Men någonting har förändrats sedan 1980...

Den ena handen ger vad den andra tar, fortsätter texten. Banker och finansinstitut gör idiotiska affärer. Har man velat betala skatter? Helst inte. Har man velat ta ansvar för sina handlingar? Helst inte. Har man velat kassera ut sina bonuspaket trots bankrutt? Ja, gärna! Och bakom alla dåliga affärer står nu Staten med Kapitalet! Med ett färre antal roddare som ror så svetten lackar. För det finns väl inte så många båtar kvar att ro.

Volvo bör förstatligas! Tycker en del politiker. Åtminstone under en period. Men har det inte ganska länge varit uppenbart att den typ av jobb skulle försvinna? I början av 80-talet, då spådde en del att år 2000 skulle 80 % av svensk export bestå av export av tjänster, inte varor! Vi i Norden skulle alla vara tjänstemän, ingenjörer, ekonomer och stortänkare. Vi skulle med vår fantastiska tankeförmåga också ”rädda” Utvecklingsländerna. De skulle som betalning utföra de smutsigare fabriksarbetena för oss. Det blev ungefär så.

Att betalningen för deras arbete bara är snäppet bättre än svält och prostituition och ofta utförs av barn, det borde vi skämmas för. Men hellre blundar vi eller stoppar huvudet i sanden. Vi är ju själva skyddade av arbetslagar och kan handla och konsumera oss lyckliga!

Vari ligger då problemet? Den fantastiska ekvationen har ju löst sig, precis som förutspråkat! Aha! Jasså, svenskar närmar sig en fattighetsnivå! Hur fattigt då? Jaha, ingen bostad, inget jobb! Fungerar då inte profesian om svensk kompetens och frihandel? Bland andra har ju just bilindustrin investerat i utbildning, rationaliseringar och just kompetenshöjning!

Kanske sitter Sverige snart med en stor del av befolkningen som inte har något att göra. Jättebra, tycker vissa! Då kan vi ju börja koncentrera oss på något nytt! Den ena handen ger vad den andra tar?

Nej, jag kan faktiskt inte förstå varför befintlig Svensk verkstadsindustri skulle sätta käppar i hjulet för förnyelse och förändring. Varför måste den ena handen ta från den andra? Verklig förnyelse tillför, den tar inte. Volvo står väl knappast som under början/mitten av 80-talet och talar om rekryteringsproblem och kompetenskris i företaget.

Så, Ebba Grön, vi vet vem som ror, men vem styr egentligen båten? Så länge vi konsumerar, köper och slänger grejor, så verkar ju skutan gå framåt. Eller kan det vara så att rodret har fastnat? Har vi börjat ro omkring i cirklar?

Många stora statsmän har före fall gjort det klassiska misstaget att underskatta andra nationer och folkgrupper! Att tex indier och muslimer skulle ha kapacitet att utbilda sig till duktiga ingenjörer - varför uteslöt man, och utesluter fortfarande den tanken? Övertro på den vita rasens överlägsenhet? Och varför skulle just vår överlägsenhet vara konstant?

Vi får hoppas att vi kan hitta en ny form att navigera efter. Där vi kan leva i harmoni med naturen och miljön och med andra länder och folkslag utan att de skall arbeta som våra slavar.

Isberg kör väl båtarna knappast in i längre. De har ju smält. På grund av vår omättliga konsumtion...

De här bilderna tog jag igår kväll. Vad behöver egentligen den här mannen förutom sitt metspö, en färsk fisk och minnena av en fantastisk solnedgång! Men han har förmodligen sitt förråd lika fullt som mitt med saker han inte behöver.

Jag har varit lite irriterad på fiskare som hugger ner mina bambus som jag planterat utanför mitt hus. De gör fiskespön av dem! Som ”betalning” får de från och med nu finna sig i att ställa upp som statister när jag fotograferar solnegångar vid klipporna. De här bilderna är tagna med bara några sekunders mellanrum. De ljusare har jag tagit med automatisk kamerainställnig. De mörkare med motljuseffekt. Vad som händer är att man tar bilden med samma bländare men med kortare tid. Alltså mindre ljus till kameran och bilden blir mörkare.

Nya tider – Om när musen blev större än datorn och när alla dokument började flyga omkring bland molnen!

2008-11-24T18:28:00.024Z

Det är svårt att fotografera katter! Ja, nästan omöjligt! Jag kan helt enkelt inte fotografera dem. I varje fall inte våra katter. De ser bara tillgjorda ut och tittar aldrig in i kameran. På den här bilden ville jag ha med vår katt Måns Månsson för att visa hur oproportionligt liten min nya dator är i förhållande till musen. Men katten har ännu märkligare proportioner! Huvudet är alldeles för litet till den stora kroppen. Han är inte bara tjock, pälsen är tjock också.

Jodå, ser man på, jag har investerat i en laptop! Äntligen! Fast det är inte min första. Jag fick en redan 1991 av Bema. Den hade en fantastisk minneskapacitet på hela 40 Kilobyte och till och med Måns Månsson skulle ha sett liten ut i jämförelse!

Det var inte så lätt att stila omkring med den. Tung var den också. En gång kom jag till Kastrups flygplats. Jag hade bestämt träff med min nya golfkompis i danska ölbaren. Som tur var hade han inte kommit ännu. Lite snitsigt kastade jag upp laptoppen på en av barstolarna. Så snitsigt det bara går med böjda knän. Jag tror inte ens det hette laptop då, bärbar dator tror jag man sade. Men fräckt var det och alla tittade såklart!

- Kan jag få en iskall Tuberg, tack, säger jag världsvant till killen bakom bardisken.
- Vi har desverre kun Carlsborg, svarar han fyndigt. Og kaffe!
- Öh, jasså, öh jaha, då får jag väl ta kaffe då! (Fanken också!)

Efter den incidenten har jag noga aktat mig för att stila omkring med bärbara datorer! Däremot har jag alltid haft väldigt piffiga telefoner! Nu verkar min telefon med email och allt möjligt vara inne på sista svängen. Så jag stannade vid Office Center för att titta på de nya. Men, istället för en telefon kom jag hem med den här lilla datorn! Laptop i miniformat! Jättesöt! Jag betalade 350 Euros för den! Ungefär vad jag hade tänkt spendera på telefonen.

Jag hade faktiskt läst om just den här datorn på min bloggkompis Lennart's USA blogg. Den heter EeePC och är stor som ett halvt A4 papper! Kvaliteten och tangentbordet är förvånansvärt bra! Om man vill ha en dator som fungerar bara med Linux, så kostar den 100 Euros mindre! Jag köpte alltså den som man kan köra Windows i. Men efter en dags surfande och testande i Linux, så tror jag att jag kommer att strunta i att installera Windows. För första gången har jag köpt en dator som inte krånglar alls från uppackning till start. Den hittade mitt trådlösa nätverk helt på egen hand och kopplade upp sig själv. Nu kan du börja surfa informerade den mig i en liten ruta! Den är inte jättesnabb men heller inte långsam. 12 Gigabyte. Den har inbyggd Web cam, mikrofon och högtalare, som fungerar helt OK.

Så nu skall man alltså spara alla dokument krypterade i datamolnet, läser jag i handboken! Det fungerar helt perfekt och tar på samma sätt som gmail ingen plats på datorn. Jag skall snart pröva att skicka “upp” lite fotografier bland molnen också.

Det känns verkligen som om vi kommit in i en helt ny kommunikantionsvärld. Åtminstone jag. Kanhända är det jag som bara just nu insett vad alla andra redan insett. Så även om det tog mig en hel förmiddag att ändra tangentbordsinställningen till svenska, så har poletten ramlat ned. Datorer börjar bli riktigt anvndarvänliga! Så billiga och ingen tekniner behövs för att installera alla nödvändigheter! Men kan det verkligen vara så bra? Tydligen inte i Sverige iallafall. Microsoft håller greppet och Linuxvarianterna kommer att tas ur sortimentet. Varför försvinner så många bra utvecklingar? Och varför är vi konsumenter så konservativa?

När vi alla går omkring med vår lilla bärbara dator i ryggsäcken eller handväskan, så kommer det att sätta press på tåg, bussar och offentliga platser att tillhandahålla gratis bredband. En dörr öppnas för alla de som tidigare inte haft råd att skaffa en dator och äldre som känt ett motstånd mot svårhanterlig teknologi.

Nåja, mitt nya liv börjar nu på allvar! Jag tänker bli café bloggare! Ni har säkert sett fler sådana än vad jag har gjort. Jag har mest läst om dem. Och första Starbucks har just kommit till Lissabon!

Så, om jag inte är hemma sitter jag ute på caféerna i Cascais eller vid klipporna vid havet! Ni får ringa mig på Skype, telefonen är som sagt trasig, skicka mig ett mail eller inlägg här på bloggen!

Bilderna är tagna vid Azenhas do Mar, som ligger utefter kusten strax norr om Sintra. Sista bilden vid Praia de S. Juliao. Lång slutartid igen. Den här typen av fotografier har blivit mina favoriter. Stjärnan på himmelen är aftonstjärnan, Venus!

Mot ljusare tider i mörkrets årstid

2008-11-08T17:24:00.027Z

Teresa flyttade hem igen efter några dagar. Och hon hoppade aldrig av gymnasiet heller. Det kan vara nyttigt att rensa luften emellanåt men jobbigt när saker ställs på sin yttersta spets.

Nya tider stundar och solen skiner på Jorden idag också. På samma sätt som den gjort i miljontals år. Det är vi människor som nu refererar till ljuset när vi menar förväntning eller förhoppning.

“What began 21 months ago in the depths of winter cannot end on this autumn night. This victory alone is not the change we seek. It is only the chance for us to make that change. And that cannot happen if we go back to the way things were. It can't happen without you, without a new spirit of service, a new spirit of sacrifice. So let us summon a new spirit of patriotism, of responsibility, where each of us resolves to pitch in and work harder and look after not only ourselves but each other.”

Detta är ett citat från Barack Obama’s blog. Och det verkar inte vara bara vackra ord. Han har verkligen satt full fart och planerar sin organisation.

För mig har rullgardinen gått upp med en smäll! Så snabbt att snodden trasslat till sig lite, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från min insikt. Visst har jag kommunicerat över nätet i över 10 år och varit jätteimponerad över ny teknik. Men inte förrän nu har jag insett vilket enormt nätverk vi har skapat! Inte ens höga politiker hade förstått. Och den som förstod kunde vinna genom att förmedla ett budskap och ett program rakt till väljarna.

Den stora nyheten är att inga medier behöver agera mellanhänder i nyhetsrapporteringen. Inga mellanhänder som skall tjäna pengar på annonser eller sälja löstidningar med lögnaktiga och slagkraftiga rubriker. Vi har fått ett direkt kommunikationssystem. Från talare till lyssnare - Från skribent till läsare! Tänk om detta vore slutet för all dålig och styrd journalism! Slutet för chefredaktörer som måste hålla tidningsägare på gott humör med vinster och vinklad nyhetsrapportering. Yttrandefriheten har blivit möjlig.

Möjligt har det också blivit att ta helt fantastiska fotografier med en enkel digital systemkamera. Men om man tänker fotografera morgonljuset, då gäller det att man tänker till om klockorna just ställts om. Det gjorde jag när vi åkte ut till Azorerna. Men jag tänkte lite för mycket. Jag gick ut en hel timmer för tidigt och blev lite orolig, för solen gick inte upp! Kunde detta vara domedagen? Men bageriet öppnade inte heller, så jag satte mig på kajkanten och väntade.

Det kändes som om det småregnade men det gjorde det inte och det var ganska varmt. På Azorerna är det verkligen fuktigt. Till och med flimmerhåren i näsborrarna krullar sig, så fuktigt är det! Som tur är - det är jag som är fotografen! Det finns inga kort på mig! Frisyren var skräckinjagande lockig och stod rakt ut. På Portuguisiska använder man samma ord för hårlockar och sniglar. Caracois. [karakåisch]

Vi hade åkt till min favoritö som är Faial. Rakt över Faial och staden Horta ligger en annan ö, Pico. På Pico ligger vulkanen som heter likadant och som sticker 2000 meter rakt upp ur havet! Det kan vara snö på toppen, men inte i Oktober månad. Solen går upp bakom Pico och ger otroliga färger på himmelen. Vulkanen ser man då bara i silhuett! Det var alltså detta jag satt en hel timme och väntade på. Tiden gick ganska fort. Båtarna mellan öarna hade redan börjat gå och jag fick några riktigt fina bilder på passagerarna i morgontimmen.

Den här sista är nog den bästa bild jag tagit med den här kameran. Jag hade lånat Teds stativ, och så här bra blir det då. Jag kunde ställa kameran i exakt den vinkel jag ville. Jag tog säkert 50 bilder på samma motiv. Detta var den första och den blev bäst! Solen hade inte kommit fram ännu, himlen hade blivit bara en liten nyans ljusere. 15 sekunders exponeringstid. Inget hjälpljus mer än gatlyktorna.

Om Serpentina – den olycksaliga ormens vandring och om det oundvikliga uppbrottet

2008-10-28T11:39:00.013Z

Tänk så många människor som fått sina liv förändrade av ormar! Inte bara genom dödliga ormbett. Ormen förekommer som symbol i kulturer runt hela världen. Och den har många olika budskap. Den kan väcka våra djupaste rädslor. Ett skräckinjagande uppträdande och ett slingrigt och listigt beteende har genom tiderna fascinerat och skrämt. Jag avskyr ormar. Alla sorters ormar plus snokar och ålar! De har aldrig egentligen varit något problem, jag håller dem på långt avstånd! Även i mina tankar och mardrömmar.

Just därför känns det konstigt att just en orm skulle komma och förändra mitt liv! Eller bli en symbol för det slutgiltiga uppbrottet, The Final Cut...

Teresa har alltid tjatat om en orm. Trots min svaghet för hennes önskningar har mitt svar alltid varit ett tvärsäkert NEJ!

-Men du kan gå i ormskräcksterapi, har hon försökt. Jojo’s pappa är psykolog och specialutbildad i rått och ormskräck! Tack, men nej, svarar jag. Jag har som sagt inget problem med ormar men de kanske har ett problem med mig. Här får de iallafall inte bo!

När Ted och jag kom tillbaka hem från Schweiz, så har Teresa varit och köpt - ja vaddå? Jo, en orm! Jag vet inte om det är en stor eller liten orm för jag har inte sett den. Och det spelar heller ingen roll för den skall – VÄCK! Det blir häftiga diskussioner. Hmm. Jag är nära att säga ”Du får välja – ormen eller jag!” Men jag hinner inte, hon säger det först. Packar två väskor och går...

Hon ringer nästa dag och säger att hon tänker hoppa av skolan. Hon har flyttat hem till en kompis och jag kan göra vad jag vill med ormen. –Öh, jaha... mitt ordförråd känns inte särskilt stort och jag har plötsligt ingen kontakt alls med mina känslor. Senare går jag in i stadier i ordningen: Överraskad - Paralyserad - Förvånad - Förbannad - Tomhet.

Efter halva nattens sömnlöshet kan jag se, att det inte alls handlar om ormen. Även i denna historia har ormen blivit en symbol. Det handlar om makt.

Jag har gett Teresa i stort sett allt jag har kunnat ge henne. Känslomässigt stöd och jag har försökt skydda henne mot allt jag kunde se skulle kunna skada henne. Också materialistiskt har hon fått nästan allt. För mycket. Allt utom en orm. Därför blev ormen viktig. En hypotetisk fråga: Varför kommer då ormen, efter kanske åtta års tjat, just samtidigt som Ted kommer och hälsar på? Den ende man jag låtit komma in i mitt liv och hus sedan vi började bo här tillsammans bara Teresa och jag. Ormen, som har en grov maskulin symbolik.

Äsch, jag skiter förresten i allt det där! I det kan Freud och de lärde spekulera bäst de vill. Jag har nu gått in i stadium nummer ”sex” Haha! Jo, jag känner faktiskt att jag fått mitt liv tillbaka! Jag är utan ansvar! Jag kan nu göra vad jag vill! Mitt liv! Det är min kropp, mitt liv, mitt hus och mina pengar. Jag har lovat fortsätta betala hennes sjukförsäkring, 380 kr i månaden! Och that’s it! Jag kan åka till USA när jag vill, jag kan åka skidor när jag vill och jag kan åka till Sverige när jag vill. Till min egen familj och de enda människor som är verkliga för mig. Inte för att jag direkt har försakat dem genom min flytt till Portugal, men jag har inte träffat dem så ofta som jag velat.

Så, vad Teresa än förväntat sig genom sitt manipulativa beteende, så tror jag inte att hon räknat med min uppvaknande frihetslängtan. Hon kommer inte att komma hem ikväll för att fira sin nittonde födelsedag med oss. Är jag ledsen? Ja, men jag gråter inte. Så iår kommer jag inte att baka sockerkakstårta med vispgrädde och riven choklad på, dekorerad med clementiner och kiwifrukter, som vi alltid gjort till våra fördelsedagar. Med fler och fler små tårtjlus i grädden varje år. Istället skall jag gå ut och äta romantisk avskedsmiddag med Ted. Det är vår sista kväll i Cascais. För den här gången.

Vad kommer sedan? Tomheten? Förmodligen. Borde jag kanske börja äta antidepressiva redan nu? Och börja läsa min favoritbok igen för femte, sjätte gången? Den är, ironiskt nog ”Röde Orm”.

PS. Nu är ormproblemet löst! Ted tog Serpentina till djuraffären där vi handlar kattmat. Margarida, som äger butiken och som bara säljer "vanliga" husdjur och övergivna papegojor, hade blivit riktigt sur och sagt: ”Jag förstår inte varför människor fångar vilda djur och sätter dem i så små burar”. Men en brasiliansk pojke, som jobbar där hade blivit överlycklig och frågat om han kunde få den. Han hade fött upp flera stycken av just den sorten. Så, slutet gott – allting gott åtmninstone för Serpentina. Hon har nu kommit till någon som kan vara med henne hela dagarna och slipper sitta i bur.

Serpentina är ett fingerat namn.

Naturens ödmjukhet till människan?

2008-10-26T10:54:00.016Z

-Anneli, Anneli! Skynda dig, det sitter en kärring därute med jättetuttar och fyrkantiga läppar! Skynda dig, kom ut och titta!
-Har hon långt och blont hår, frågade jag.
-Ja det har hon, kom!
-Äsch, jag vet vem det är, jag kommer snart.

Teresa var bara 12 år när hon fällde den där markabra kommentaren! Och jag tänker på den varje gång jag ser den här kvinnan. Hon kommer fram till mig en dag då jag sitter på golfklubbens terass och slappar i lugn och ro och tittar ut över landskapet. På gångstilen kan jag se att hon är riktigt pratsugen.

-Är du kulturellt intresserad, frågar hon mig överraskande och provokativt. Med betoningen på du. Hjärncellerna samlar ihop sig som till försvar på en attack. Och varför reagerar jag så? Vad är det jag måste bevisa och varför i försvarsställlning? Motattack är bästa försvar, kom igen hjärnceller – kom på något nu då, snabbt!

-Jag skulle vilja säga, jag är nog mer intresserad av naturen, svarar jag.

Det var inte det jag frågade, svarar kvinnan överlägset. Jag letar efter någon som läst den här boken, säger hon och visar mig ett signerat exemplar. Efter en mycket kort innehållsrapport och kritik av författarinnan, övergick samtalet till konst. Eller rättare sagt vilka personer som varit inbjudna till ett vernissage.

Jag lyssnar artigt och det tar ganska lång tid innan jag på nytt får en syl i vädret. Jag måste ju ändå få komma till klarhet med vad jag redan sagt. -Jag ser det så här, börjar jag till slut. Jag vet att jag nu måste prata snabbt för att inte bli avbruten.

-Jag ser kultur och natur som två motsattsförhållanden. Naturen är hela skapelsen, inklusive människan. Kulturen är det som människan skapat. Själva ordet betyder odling och inte nödvändigtvis bara musik, konst och litteratur. Människan har skapat mycket vackert men också mycket ont. Jag var nyligen på Azorerna. Där finns många övergivna hus efter jordskalvet för snart 10 år sedan. Imponerande är att se hur snabbt naturen återtar makten över människornas skapelser och kulturer när de inte underhålls.

Jag kan tydligt höra naturen skrika ut för full hals – Reclaim the Cities! Se hur mossan och ogräset växer på övergivna vägar och järnvägsspår! Slingerväxter och ormbunkar slår rötter och fördärvar murbruk. Termiter och fukt tar sig an trä. Hav och vind tar hus, hamnar och broar som inte repareras. Det enda naturen inte klarar verkar vara alla produkter människan lärt sig pumpa upp från jordens inre. Plaster av de flesta slag och gaser från fossila bränslen.
Att människan skulle lära sig klyva atomer ger konsekvenser som naturen heller inte klarar så bra.

Så, som svar på din fråga, jag är visst intresserad av vad människor skapat och fortfarande skapar här på jorden. Men jag är inte särskilt imponerad. Imponerad är jag av naturens många och märkliga krafter. Av naturens generositet att låna oss av sina resurser och grundmaterial. Så att vi kan skapa våra kulturer. Men vi bör akta oss för att utnyttja och missbruka denna generositet. Naturen kommer på ett eller annat sätt, förr eller senare att återta kommandot. Till exempel genom att låta isarna vid polerna smälta...

Den understa bilden är en av mina favoriter från USA. Fabriken är en gammal nedlagd yxfabrik, som en gång behövde massor av vatten för att kyla järnet. Den ligger utefter Farmington River i Collinsville, Connecticut. Den här bilden tog jag med motljuseffekt, vilket ger ett mörkare och mer mystiskt, övergivet intryck, tycker jag. Det var annars en härlig solskenseftermiddag och med automatisk kamarainställning ser samma bild nästan romantisk ut.

Sarah Palin, utarbetade kvinnors hämnd!

2008-09-30T11:35:00.009+01:00

Att läsa amerikanska tidningar är ganska jobbigt. Det är svårt att hitta någon som är riktigt objektiv. Jag tycker den svenska mediabevakningen av valet är usel, så jag försöker faktiskt hitta lite nya vinklingar. En bra tidning, tycker då jag är schweiziska ”Tagesanzeiger”. Den kan vara lite navelskådande och har inte nödvändigtvis alltid en europeisk syn på saker. Här har jag gjort en lite fri översättning av en analys skriven av en kulturkritiker vid namn Naomi Wolf:

Nomineringen av Sarah Palin som John McCains kandidat till vice president slog ner som en blixt från klar himmel i USA! Det är viktigt att förstå Palins attraktionskraft för en viss grupp av väljare och vi måste respektera den ilska som visar sig här. Bakom Palins attraktion står klassfrågan.

Vita arbetarkvinnor i USA har känt sig utnyttjade sedan nationen bildades. När rika vita kvinnor eller personer med en förstklassig utbildning - såsom Hillary Clinton, Madeleine Albright och Condolezza Rice tränger igenom glastaket i det amerikanska samhället, så ser vita arbetarkvinnor detta uppstigande med förståelig förbittring.
Deras rikare kamrater av samma kön anställer kvinnor som dem för att utföra det smutsigare arbetet. Själva måste de klara sig på stagnerade minimilöner i typiska kvinnoyrken. I val efter val ignoreras de av politiker. Också hudfärgen är en faktor. Vita kvinnor från arbetarklassen uppfattar ofta samexistens mellan svarta och vita som fientlig. De upplever att den svarta underklassen oftare får statliga subventioner och bidrag, som de själva blir vägrade. De mer välbetalda låglönejobben hotas av en blomstrande ekonomi i utvecklingsländer.

Så dyker någon som Sarah Palin upp på den stora scenen och blir då en symbolisk fantasi för hämnd för många av dessa uttröttade fabriksarbetare och sekreterare. Att en vit kvinna kan vara ett "hjärtslag" från att bli USAs president, ses som en enormt stor framgång. Nästan alla kvinnor som inte kommer från privilegierade förhållanden, de som har små barn hemma och som under lång tid varit dömda till tystnad, de applåderar den första kvinnan på tronen!

Men, sjunkande resultat från enkäter visar att USAs arbetarkvinnor på intet sätt är dumma. De märker sakta och säkert, att Palin visas upp som en modell på en bilutställning. Medierna får ta bilder men de får inte ställa några frågor!

Samtidigt som ekonimin faller ihop ser de att Palins politik blir allt hotfullare ju mer den tar form. Hon omges numera av John McCains kampanjveteraner från Bush-Cheney klanen, såsom Karl Rove och hans anhängare. Det är nu de som skriver hennes tal. Hon tror också att Gud har fastställt en politisk karriär för henne och när det gäller utrikespolitik har hon inte större erfarenhet än vanliga TV tittare.

Hur länge lever John McCain?

I centrum står ett annat outtalat problem. Dermatologer bekräftar, att människor i John McCains ålder, som behandlats av samma typ av cancer, har en statistisk överlevnad på två till fyra år. Så, en oroväckande lång presidenttid av Palin får även vita arbetarkvinnor att känna oro.

Vad lär vi oss då av Palins kortlivade bubbla? Jo, nästa gång en stor ledare skall väljas, då bör vi komma ihåg att inte förbise kvinnors stora drömmar om förändring! Deras röster förtjänar förståelse. Och om vi förbiser dem igen, ja då kanske de lägger sina röster på ett substitut, som i åtta år framöver plundrar statskassan och skickar ytterligare 4000 tappra unga män och kvinnor eller fler, in i döden i ett krig, ett krig som byggts på en lögn!

Skapad: 30.09.2008, klockan 06:31

Domedagen kan vara mycket mycket nära...

2008-09-29T13:24:00.017+01:00

Lyssna här till CNN:s reporter Jack Cafferty om den största faran i världen just nu: Sarah Palin:

Sarah Palin stödjer läran om kreationismen. Det var för mig tills alldesles nyligen en okänd ism. Kreationisterna har insett att bibelns utvecklingslära inte riktigt håller; tex att det funnits dinosaurer på jorden ser man som ett faktum. Dinosaurerna har alltså fått en plats i Guds Skapelseberättelse!?!
Man motsätter sig utvecklingsläran. Kreationism är ett försök att göra en vetenskaplig teori utifrån skapelseberättelsen.

Ja, Sarah Palin är övertygad om att människan och dinosaurerna levde sida vid sida på jorden för 6000 år sedan! Att dinosaurerna utrotats eller försvunnit från jorden för 65 miljoner år sedan, stämmer alltså inte! För Sarah Palin har sett ett fotavtryck från en människa i en fossil!!!

Vi kan på videosnutten se USAs kanske nästnästa president! Och det inom snar framtid...

På bilden ser vi Jesus rida på sin favoritdinosaur

Och hur gick det då för tandläkaren?

2008-09-26T09:25:00.006+01:00

Det är sälllan numera att jag tycker roliga historier är riktigt roliga. Men den här känns värd att berätta.

Mari har just flyttat upp till Stora Staden. Dagens projekt handlar om att hitta en ny tandläkare. I väntrummet läser hon på tandläkarens diplom: Dr. Mårten Månsson! Jag hade ju en klasskompis som hette så, kan det vara han? Hon funderar över om man verkligen heter Månsson här uppe, eller om det är ett typiskt skånskt namn men blir avbruten av sköterskan som kallar på henne: Ja, varsågod då Fru Jönsson. Fröken, svarar Mari, men får en riktigt underlig blick av den unga piffiga sköterskan.

Mottagningsrummet är målat i kritvitt. På väggarna hänger litografier i starka färger utan något genomgående tema. Möblerna är funkigt moderna och hela rummet skriker av mindevärdeskomplex. Bakom en stor skärm sitter en liten gråhårig man med stor mage. Vilken tur då, tänker Mari, det var skönt att det inte är min gamla klasskompis.

Tjena! Säger tandläkaren utan att lyfta blicken från skärmen.

Mari: Goddau, tannlaekare Månnsonn, mitt namn e Marri Jönssonn å jau haur jusst flyttat hit från Lilla Staun!
Mårten: Har'u! Jag menar – haur du, ja vettu, jau kommår osså ifraun Lilla Staun!
Mari: Geör du! Ja jau tyckte neog ja kände igen ditt namn. Gick deu peå Lilla Staudens Gimnausium osså, 1973 – 1976?
Mårten: Jamenvisst gjeorde jau de! Men jau e ente helt säker peå att jau kommår iheåg daj – Ei vilket emne undervisade deu?

Vi vet inte riktigt hur det gick för tandläkaren - mer än att han lever väldigt, väldigt farligt...

Än finns det hopp!

2008-09-24T14:48:00.013+01:00

Jag fick en stor klump i magen igår när jag långsamt började inse hur mycket pengar 700 miljarder Dollar verkligen är. Som tur väl är - det är inte mina skattepengar! Men vad är det egentligen som händer? Och varför är Henry Paulson så ivrig att driva igenom räddningspaketet så snabbt! Han verkar ju rent aggressiv! Jag googlade honom och hittade att han varit assistent till John Ehrlichman. John Daniel Ehrlichman i sin tur var rådgivare till Richard Nixon och nyckelfigur vid åtalen efter Watergateskandalen. Ehrlichman dömdes till 1 ½ års fängelse för konspiration, förhindrande av rättvisa och mened.

Jaha, och vad betyder det då att Bush’s finansminister kan kopplas till något så slemmigt som Watergateskandalen? Det kan betyda ingenting alls. Allt kan vara uppklarat och utrett och det är ju knappast någon nyhet för de som är lite insatta. Men att han nu dyker upp som en illasinnad iller på videosnuttar i amerikanska medier, får min klump i magen att stelna ännu mer. 700 miljarder Dollar, alltså mer än vad hela Irakkriget kostat, skall skattebetalarna bara hysta upp i en hast? Och Paulson är verkligt irriterad över att kongressen ifrågasätter om delar av räddningspaketet kommer att gå till höga chefers avgångsvederlag.

Allt är verkligen konstigt. Kan det vara så, att man inser att valet är förlorat för marionettdockorna McCain/Palin? Och om man då blir tvungen att lämna över USA till Obama, ser man då först till att överlämna USA med inte bara en totalt tom skattekista, utan också med ett fett skuldebrev i botten på kistan? Och det amerikanska folket som helförbannade hyenor, som förlorat både sina hus, besparingar och pensioner!

Jag vet inte riktigt vad jag menar med man. Men jag har medvetet valt tredje person singular istället för de. Min magklumpskänsla rör sig till någon slags sammansvärjning. Jag är också medveten om att jag kan ha blivit helt paranoid. Adolf Hitler var ju paranoiskt övertygad om att det fanns en hemlig sammanslutning i trettiotalets Tyskland mellan kommunister och rika judiska bankirer.

Jag hoppas naturligtvis att jag har fel. Det vore mycket bättre för världsekonomin och för världsfreden om det bara är jag som är lite paranoid. En lättnad ändå; kongressen verkar sätta sig på tvären och både Obama och McCain emotsätter sig en räddnigsaktion utan motkrav. FBI har inlett en undersökning av framför allt Fannie Mae, Freddie Mac och American International Group Inc. FBI kommer att fokusera på finansinstituten och de personer som styrt dem. Undersökningarna, som presenterades igår tisdag, kommer samtidigt som lagstiftare överväger om de bör godkänna nödlagar, som ger regeringen fullmakt att köpa upp i det närmaste värdelösa värdepapper från finansiella företag. Särskilt från dem som av egen kraft hamnat i svårigheter!

Så, även om jag är paranoid, så verkar jag inte vara ensam om att vara det!

Fyren på bilden i mitten heter Cabo Raso. Jag kör förbi den varje dag på vägen ut mot Guincho. Den ligger i rakt västerläge. Så rakt ut där ligger först Azorerna och sedan USA. Och i USA lämnade jag kvar min själ. Men snart kommer den tillbaka! Stormbilderna är inte tagna nu men får försöka visa hur jag mår.

700.000.000.000 Dollar $$$

2008-09-23T11:30:00.015+01:00

Jag kan tydligen inte riktigt släppa USA. Jag tror jag glömde kvar min själ där över, bortom horisonten! Jag kan inte koncentrera mig alls längre på mitt uppdrag – Att rapportera skillnader och likheter mellan Sverige och Portugal! Jag vet att alliansen presenterat sin budget i Sverige. Men jag har inte följt med. Snart kommer andra halvan av min själ och hälsar på. Då kanske jag kan rapportera om Portugal igen:)

Vad jag är riktigt förvånad över är den dåliga rapporteringen om USA valet i svensk media. ”Erkända” journalister väljer ut en enstaka artikel här och där och i stort sett översätter rakt av. Skillnaden mellan olika medier i USA är större än natt och dag. De kan se så olika på en händelse att man måste sitta inne med väldigt mycket sakkunskap för att överhuvud taget kunna förstå att de refererar till samma händelse eller uttalande. Detta beroende på vilken kandidat mediat stödjer. Det här måste ju svenska journalister känna till! De borde arbeta på att göra oberoende rapporteringar. Vilket jag då inte tycker att de gör.

Varför har jag fastnat i denna amerikanska soppa då? Ja, USAs ekonomi berör ju resten av världen, oavsett vad rådgivare försöker lugna oss med. Upprörande är, att amerikanarna håller på att välja en totalt förvirrad person till president. Om Obama gjort endast ett av McCains misstag från förra veckan, så hade han varit politiskt död för all framtid. McCain själv försvarar sig med att, jo, han har nog gjort några ”höftskott” under veckan som gick. Tex.

- USAs ekonomi är i grunden solid, säger han samma dag som Lehman Brothers och Merrill Lynch krashcar
- På torsdagen säger han att han vill “sparka” ordföranden Chris Cox från SEC (Securities and Exchange Comission). Kruxet är bara, att presidenten endast kan nominera ordföranden, inte avsätta den av senaten utsedda ordföranden för en oberoende komission.
- Dagen därpå när han skall försöka rätta till sin blunder, säger han: Jag anser att ordföranden för FEC bör avgå, lämna sitt uppdrag och ersättas. Bara det att FEC betyder Federal Election Commission. Han blandar alltså ihop sin egen valstrategi med Valutakomissionen.

Låt vara att det kan vara lätt att låta tungan slinta lite, Men här kan det väl knappast röra sig om ”en liten felsägning”

- Han säger allstå dagen innan American Insurance Group räddas med ett $85 miljarderslån, att skattebetalarnas pengar inte skall användas till att rädda AIG! Nästa dag säger han, att det vore lämpligt att försvara de miljoner amerikaner som har sina försäkringar hos AIG.

Osv, osv. Idag har republikanska partiet gått till hårt motangrepp på New York Times och anklagar dem för att stötta Obama. Men, skriver man också i Huffington Post, sådana utspel gynnar ofta republikanerna. Det ökar de ”trognas” sympati för partiet.

Alla medier är nog överens om att den ekonomiska krisen gynnar Obama. All media fokuserar helt plötsligt på fakta. McCains lilla Barbiedocka har inte fått någon uppmärksamhet alls. Trots att några fler läskiga skandaler letats upp i Alaskas administration.

Min gissning är att något ”slaskigt” snart dyker upp igen. Allt för att hålla fokus borta från det som är viktigt.

Hur mycket är då 700 miljarder Dollar, som ju verkar bli prislappen för att rädda den amerikanska ekonomin? Schweiziska Tagesanzeiger har gjort följande sammanställning:

13'800 miljarder US-dollar: USA’s Bruttonationlprodukt. BNP är summan av marknadsvärdet av alla varor och tjänster under en bestämd tidsperiod, vanligen 1 år, i ett land som producerar och därmed den viktigaste indikationen)
9'700 miljarder US-dollar: USAs Statsskuld
2'730 miljarder US-dollar: Federala budgeten i USA
2'000 miljarder US-dollar: Total skuld i utvecklingsländerna
800 miljarder US-dollar: BNP av alla afrikanska stater
675 miljarder US-dollar: Sammanlagda värdet av de 25 mest värdefulla varumärkena i världen
580 miljarder US-dollar: Totalkostnaden för kriget i Irak
500 miljarder US-dollar: USAs Skulder i Kina
424 miljarder US-dollar: Bruttonationalprodukten i Schweiz
300 miljarder US-dollar: Totalt utlovat av Washington tidigare för att övervinna den ekonomiska krisen
261 miljarder US-dollar: USAs Guldreserv
190 miljarder US-dollar: Aktiemarknaden värdet av Nestlé
162 miljarder US-dollar: USAs budgetunderskott
140 miljarder US-dollar: Aktiemarknaden värdet av Google
67 miljarder US-dollar: Mest värdefulla varumärket i världen (Coca Cola)
42 miljarder US-dollar: USAs Skulder i Schweiz
40 miljarder US-dollar: Historien om G8 skuldlättnader för de 18 fattigaste utvecklingsländerna
16 miljarder US-dollar: Inkomster från direkt US. federal skatt
4,4 miljarder US-dollar: FN:s utvecklingsprogram
1,5 miljarder US-dollar: Åtgärdspaket för att rädda Alitalia

(Tagesanzeiger.ch/Newsnetz)

Det finns ett ljus i varje tunnel!

2008-09-18T13:40:00.013+01:00

Palineffekten är förbi, läser jag i amerikanska tidningar!

Jag läser också att hela den effekten verkar ha kommit från redan övertygade republikaner, som sett en ny frisk fläkt i vicepresidentkandidaten. Stödet har alltså inte kommit från vita kvinnor som ännu inte tagit ställning! Vilket då basunerats ut och gjort bla mig på väldigt dåligt humör.

Detta skriver New York Times idag och igår tog kvinnoorganisationen NOW med en halv miljon medlemmar ställning i presidentvalet. För det demokratiska partiet. De anser att utnämningen av Palin gjort saken mycket angelägen och är förskräckta över hennes ställningstaganden.

Financial Times skriver att Palin varit ett ”opportunistiskt val av McCain enbart för att vinna valet. Den effekten har redan mattats”. Så nu sitter John McCain där med en Barbiedocka vid sin sida och kampanjledningen får anstränga sig för att hon inte skall bli utsatt för att besvara frågor.

När kampanjledningen tvingades fokusera på att skydda Palin, så släppte man tyglarna om McCain för ett ögonblick. Det räckte för att han skulle visa sitt rätta jag. Plötsligt verkar han tala utan att tänka alls. Oregisserad och utan script vet han inte så mycket. Tex när han blev intervjuad av en spansk journalist igår och fick frågan om han var beredd på ett möte med Spaniens premiärminister, Zapatero. Svaret blev ”Jag kommer att möta de ledare som är våra vänner och som vill samarbeta med USA.” Reportern upprepade frågan tre gånger och fick samma svar. Då säger reportern: Men jag pratar om Spanien – Europa – Spaniens regeringschef, skulle ni vilja träffa honom? McCain svarar: ”Jag kommer att träffa vilken ledare som helst som har samma principer och filosofi som vi har: mänsklliga rättigheter, demokrati och frihet. De som inte har detta kommer jag att konfrontera” Tror han att NATO-allierade Spanien ligger i Sydamerika?

I måndags, då börserna rasade ordentligt och media fokuserade på den största ekonomiska krisen kanske någonsin, då går McCain ut och säger att USA:s ekonomi i grunden är solid. När någon insett övertrampet går han genast ut och ändrar sig: Äsch, jag menade ju inte ekonomin! Jag menade ju de amerikanska arbetarna, som han beskrev som "the backbone of the economy"(!?!)

Nej, ni mäktiga gubbar som utsåg de här två marionettdockorna till era representanter och genom vilka ni tänkt styra hela USA, ni gjorde en grov miss vid intagningsprovet: Ni satsade inte på två skådespelare den här gången - ni satsade på två statister!

Nu skiter jag i det här. Amerikanarna får sköta sitt val själva. Jag skall börja fotografera igen. Men det är skönt att få veta, att folk i USA inte är så lättlurade som jag för några dagar sedan trodde. Även i de märkligaste själar brinner ett ljus.

“Bad things happen when good people stay silent”

2008-09-14T17:10:00.017+01:00

Nu står också Lehman Brothers, en av USAs stora investmetbanker och gungar. En hörnpelare i den amerikanska finansvärlden. Bolånekrisen har slagit hårt mot Lehman, som i helgen befinner sig i fritt fall alltmedan den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, försöker hitta köpare för banken. Ingen vet idag vilka investmentbanker och finansföretag som kommer att falla härnäst.

Kapital lär behövas. Och vilka sitter på kapital idag? Oljeländer som Dubai och Saudiarabien gör ju det. Många europeiska banker är redan själva hårt drabbade av investeringar i USA. Kanske kommer utländskt kapital att behövas och kanske kommer kapitaltillskotten att komma från dessa länder. Vilken typ av förhandlingsmetoder krävs vid ett förhandlingsbord med araber? Är stridslystna Palin/McCain medvetna om att USAs anseende som världens stormakt kanske står och sviktar? Förstår de detta eller handlar det bara om att vara snygg framför kameran och lova sänka skatterna?

Det här är jävligt farligt!

Och blir det bättre då med oerfarna Obama? Jag tror det. Han är intelligent och har förmågan att lyssna till andra innan han tar ett beslut. Det är gankska stor risk att Sarah Palin verkligen blir USAs president. McCain är 72 år och har inte hälsan under kontroll. Palin själv tycker att hon är redo. Hon borde vara ganska ensam om att tycka det.

- Hon har (eller hade till för två dagar sedan) ingen kännedom om Bush-doktrinen, som då ger USA rätten att slå till mot andra länder innan man själv blivit attackerad.
- Hon tror anledningen till Irakkriget är en följd av terroratackerna den 11 September.
- Hon anser att en seger i kriget i Irak kan ses inom snar framtid. USA skall då alltså ha segrat

Detta säger hon i intervju på ABC News. Hennes kompetens ifrågasätts i de stora medierna. Hoppas budskapet går igenom både tjocka kyrkoväggar och milslånga majsfält. Och även till alla de kvinnor som fått för sig att de vill kunna identifiera sig med presidenten och vicepresidenten. Att vara fembarnsmamma inger respekt. Men i ett annat sammanhang. Det är ingen merit till varken vice eller presidentposten i USA!

Idol 2008, har vi kommit fram till finalen?

2008-09-14T04:25:00.008+01:00

Halvsovande sitter jag i min soffa och tittar på svensk TV, och tar en sista titt på tidningsrubrikerna innan ljuset släcks. Mina ögon faller på en riktigt lång artikel i New York Times med rubriken: - Palin anställde vänner och klippte till fienden - Tydligen förstasidestoff i Söndagstidningen imorgon. Nej, nu orkar jag... hann jag inte tänka klart förrän jag blev klarvaken.

Många oegenligheter letas nu fram. Det känns som en enda stor såpopera, där alla känner varandra, långt däruppe i Alaska. Med gamla ouppklarade motsättnigar från skoltiden i bagaget har flera tjänstemän fått lämna sina befattningar och ersatts av Palins lojalare vänner.

Och det är med dessa fantastiska och framgångsrika metoder, som ju fungerar så bra på hemmaplan, som Palin nu planerar att reformera, förändra och förnya resten av nationen. Det berättar hon i en intervju med ABC News. Intervjun är gjord i hennes hem i Wasilla. En jättevilla i flera våningar med sjötomt. Familjens flyplan står parkerat vid bryggan. Vad skriver de då i New York Times? Tre exempel;

- När hon för första gången tvingades beskära sin budget, undvek hon alla upprörda kritiker, satte sig med sin budgetchef och sin man(?!?), som inte ens är offentligt anställd. Han jobbar på en oljerigg! De tre tillsammans tog nedskärningsbeslut om miljontals dollar
- Forskare i Alaska undersökte hur isbjörnarna berörs av växthuseffekten. Palin går ut offentligt och meddelar att resultatet från denna forskning är att isbjörnarna inte berörs. Senare, när en professor fått fram alla forskningsunderlag finner han att, jovisst påverkas isbjörnen av klimatförändrinen.
- För att undgå hanteringen av offentliga handlingar har många brevväxlingar skett genom privata e-mailadresser.

Låt nu fakta komma före show! Hoppas det är detta Obama väntat på, att attackera med rena fakta och bevis istället för pajkastning a la eftermiddagsshow med infällda skrattsalvor!

USA - Ni kan väl ändå inte välja dessa krigiska och kristna tokdårar! Ni kan väl inte det?

Schack matt – bort med damen!

2008-09-12T02:50:00.014+01:00

Nu är jag riktigt rädd! Jag sitter just och tittar på Sarah Palin bli intervjuad på ABC News. Jag har inga ord. Jag undrar om hon bara är nervös eller om hon verlkigen är så okunnig. Med henne i spetsen kommer USA leda korståg både till Iran, Afghanistan och Ryssland. Hon ser en snar seger inom sikte i Irak! Hon anser att Ryssland har attackerat Georgien oprovocerat!

Blodet har frusit i mina ådror. Det knakar när jag rör på mig och fingrarna lyder mig inte när jag försöker skriva.

Måste tänka på något annat. Jag har fått frågor om varför jag tror att Obama inte valde Hillary till sin vicepresident. Obama har blivit bombarderad under hela våren och sommmaren över sin unga ålder och oerfarenhet i utrikespolitiska frågor. Han hade blivit upptryckt mot väggen och ville komma från den kritiken. Han sade igårkväll på David Letterman show, att han och Biden kompletterar varandra. De tänker inte alltid likadant och en president i en pressad situation behöver se ett problem ur olika vinklar.

Han och Hillary kompletterar inte varandra kunskapsmässigt. De är båda frontfigurer. Jag tror också, men detta är bara vad jag tror, jag har inget belägg, att rep. väntade in i det sista med att utse sin kandidat. De hade flera väldigt olika karaktärer att välja mellan. Hade Obama valt Hillary, så tror jag inte rep. hade valt Sarah Palin. Då hade de istället valt en mer macho man och attackerat med utspel som – En neger och en tjej i vita huset? Nej titta på oss, goa gubbar! Vi kan det här!

Som en schackspelare som inväntar motståndarens drag; flyttar du ditt torn, så attackerar jag med hästen. Men hotar du med din löpare – ja, då riskerar jag min dam!

Sarah Palin – Get out of my life!

2008-09-11T18:00:00.011+01:00

En väninna skrev till mig och frågade vad jag har emot kvinnliga framgångsrika politiker. Jag satte morgonmackan i halsen och började rannsaka mig själv. Jag har nu funderat i två dagar och så här är det: Nej, jag missunnar inte kvinnliga politiker framgång. Men jag har större förhoppning till förändring genom dem än vad jag har av deras manliga kollegor. Inte större krav, men större förhoppning.

Sarah Palin berör mig. Hon berör varje åder i mig. Ju mer jag läser om henne, hennes uttalanden, hennes brev till senaten, hennes brutala sätt att sparka oliktänkande från deras befattningar och omge sig av enbart ja-sägare, har fått min ilska att övergå i rädsla.

Kyrkan där hon är medlem väcker gamla känslor hos mig. Den här typen av övertygade tokkristna är hur farliga som helst. De tror att de handlar på direkt uppdrag av Gud och allting är tillåtet för att genomföra Guds vilja. Lögner, infiltrering, bestickning, allting kan de försvara - de jobbar för ett högre uppdrag. De är okänsliga för andra människors situation men känner väl deras etik, rättstänkande och rädslor. Deras metoder går ut på att beröra just dessa känslor. De försöker inte övertyga oss med fakta. De övertygar hellre med påhittade historier, som ofta är kopplade till övernaturliga händelser. De anser sig utvalda och överlägsna. I AP pressen har jag hittat det här citatet: (Översatt av mig) ”Palin bad åhörarna att bedja för kvinnliga och manliga militärer i Irak. Hon bad också om böner till våra ledare, våra natiolella ledare som skickar ut dem på ett uppdrag från Gud. Det är just det här vi måste bedja för – att där finns en plan och att den planen är Guds plan”

Sarah Palin har lovat ruska om Washington. Menar hon då att hon kommer att avskeda oliktänkande precis som hon gjort i Alaska? Och ersätta dessa höga poster med vem då? Hennes tokkristna allierade?

I helgen anordnades i Palins nuvarande kyrka “Wasilla Bible Church” (Hon har tydligen lämnat Pingstkyrkan, åtminstone oficiellt), en konferens med budskapet - Hur man kan omvända homosexuella till heterosexuella genom bönens makt. "You'll be encouraged by the power of God's love and His desire to transform the lives of those impacted by homosexuality," Slut citat, slut!

Ni som inte känner mig undrar säkert varför jag upprörs så av detta. Det här är ju heller ingenting nytt. Men det framkallar hatkänslor hos mig. Det är samma metoder som Teresas mamma och hennes nye man, som kallade sig präst, använde sig av. Genom sina ”likatänkande vänner” i domstolar och portuguisisk administration lyckades de avskärma Teresa från omvärlden i över två år. De försökte hjärntvätta henne med just samma argument som jag hör från Palins kyrka. Men de lyckades inte hela vägen, Teresa var för stark. Det var därför ”prästen” började misshandla henne. Tack vare den fysiska misshandeln fick vi plötsligt hållbara bevis och lyckades få en domare att åtminstone tillfälligt frånta mamman vårdnaden. Men det är den psykologiska misshandeln "prästen" utsatte henne för som har satt djupa spår. Sex månader senare fick mamman tillbaka vårdnaden. Det var i november det där året, då den ordinare domaren hade semester och en yngre domare plötsligt dök upp. Denna yngre domare hade anknytning till Teresas mammas kyrka. Han har i domen skrivit att Teresas mamma är ”en mycket trovärdig person i sin roll som läkare och lungspecialist”

Detta var bara början på vad som komma skulle. Framför allt var det jag som vägrade att överge Teresa och låta henne komma tillbaka till mamman och prästen. Hon hade just fyllt 10 år och var fullständigt vettskrämd. Efter en månad av ständig bevakning och förföljelse från kyrkans medlemmar, hot och polisanmälningar, så smugglades hon ur landet och vi gömde henne hos mina släktingar i Sverige. Min fantastiska familj i Sverige, som inte bara ställde upp för mig utan också för Teresa på ett helt ovärderligt sätt. Av ingen annan anledning än att de brydde sig. De hade då känt henne i 5 år men aldrig kunnat kommunicera mer än med gester. De gav Teresa de grundvärderingar hon har idag. Hon talar fortfarande svenska, en del fel gör hon, men talar utan brytning. Och de är hennes familj, mycket mer än hennes portugisiska släkningar. Tyvärr träffas de alltför sällan. Men banden finns där.

Så, nu har jag berättat det och jag har sagt allt jag har att säga om Sarah Palin. Jag skall försöka glömma att hon och hennes gelikar existerar. Jag tänker stänga datorn, åka ut till Guincho och stoppa huvudet i sanden.

Den här berättelsen får ingen bild. Det är den inte värd, inte ens en ful bild. Titta istället på en video med min likatänkande Matt Damon på: http://www.huffingtonpost.com/2008/09/10/matt-damon-on-palin-like_n_125334.html

Det stora hotet.

2008-09-08T12:37:00.011+01:00

En morgonpromenad på Guincho skingrar tankarna från allt som känns jobbigt.

Jobbigt känns det amerikanska valet. Jag ägnade gårdagen, tyvärr, åt att lyssna till intervjuer och läsa amerikanska tidningar. Det gjorde mig på riktigt dåligt humör. Hur kan folk vara så okänsliga för andra människors situation? Och inte stanna vid det, utan gå på och fördöma de som inte lyckats så bra som man själv gjort.

Jag kan bara erkänna att jag är väldigt avundsjuk på Sarah Palin. På hennes otroliga karriär som arbetande fembarnsmamma med en snygg och förstående man. Att få bo i natursköna och glesbebygda Alaska. Och skönhetsdrottning, vem vill inte vara det? Med väldens absoluta toppjobb inom räckhåll!

Men, Sarah Palin, vad är det som får dig att tro att detta ger dig mandat att bestämma över andra kvinnors öden? Över de som hade oturen att gifta sig med ”fel” man, de som gifte sig av fel anledning, de som blev gravida i fel tidpunkt i livet eller blev gravida genom våldtäkt – vilken rätt har tokkristna högern, nu med dig som frontfigur, att döma dessa kvinnor? Döma dem och skrämma dem med Guds vrede på samma sätt som samma kyrka framgångsrikt skrämt kvinnor i Europa under hela förra årtusendet.

Nej, Sarah Palin, jag är glad att jag inte är som du!
Och jag hoppas att inte bara kvinnorna utan att alla i de förenta staterna i Amerika vänder dig ryggen! Även om du påstår något annat kan jag inte föreställa mig att du skulle fått detta erbjudande om du inte låtit dig köpas av Big Oil.

Grattis, förresten till dig och dina kompisar! Nu när isarna vid Nordpolen äntligen börjat smälta, så öppnas nya möjligheter för oljeindustrin att inskaffa nya mineral och oljerika områden. Du kommer säkert inte att bli lottlös! Det löser ju även en annan fråga du engagerat dig i som motståndare till fridlysningen av isbjörnar. Och varför är du emot detta? Jo, det gäller nordvästra Alaska och där är man rädd för att isbjörnen kan försvåra, ja rent utav lamslå framtida oljeborrningar. Skickligt att i samma andetag värna om djur och klimatförändringar och ifrågasätta obekväma forskningsresultat. Om vi skyndar på klimatförändringen, så försvinner de ju av sig självt. Isbjörnarna alltså! Tillsammans med isarna!

Bilden har jag tagit i Vermont, vilket är det närmsta Alaska jag varit. Den får representera den rörelse jag ändå tror har börjat gro i USA. Men den förändring Obama förutspråkar kommer inte att förverkligas om han inte börjar använda de vilda västernmetoder som behövs för att vinna valet. Jag tror inte längre att han kan vinna. Inte för att han är svart utan för att han är för välutbildad och för mycket korrekt gentleman.

Fallet är högre än det verkar på bilden, ca 30 meter. Jag stod på en brygga, lite för högt upp. Hade jag kunnat gå längre ner hade vinkeln antagligen gett en bättre proportion till fallet. Jag ställde kameran på ett räcke, halvautomatik och 1,5 sekunds slutartid. Det tog ca 20 bilder innan jag lyckades få ljuset rätt. Detta blev bästa bilden.

Och hur gick det då för Teresa i USA?

2008-09-04T13:22:00.029+01:00

Jo, det gick hur bra som helst. Hon älskade det. Fattas bara...

Hon hade kommit in på dansprogrammet på CCY vid Wesleyean University i Connecticut. Det är ett av de större universiteten på östkusten om än inte lika välkänt för oss som Yale eller Harvard. Nästan hela den lilla staden Middletown tas upp av universitetsområdet. CCY – Center of Creative Youth - är en organisation som genom sina sommarkurser förbereder gymnasieelever för universitetsstudier. Det kostar pengar att gå där, förståss, 4000 Dollar. Vi lyckades få stipendium för själva kursen och betalade 2100 Dollar för mat och uppehälle. Plus resan över.

Det är förmodligen den bästa investeringen jag gjort i Teresas utbildning.
Hon har fått ett helt nytt perspektiv på världen och framför allt på sig själv. Vad hon deltog i var verkligen inte någon enkel sommarkurs för bortskämda överklassungdomar, vilket hon då förväntat sig. Flera av deltagarna hade väldigt brokiga och sorgliga bakgrunder. Teresas egen bakgrund blev bara en av många berättelser och hon har gjort många nya, kanske livslånga bekantskaper. Vändpunkten kom nog under andra veckan, då hon på deras fria weekend blev hembjuden till en killkompis från Musical Theaterprogrammet, som var hennes andra val och eftermiddagsaktivitet.

Kompisen är 17 år och är adopterad av ett homosexuellt par. Hans egen uppväxt hos knarkande föräldrar hade gjort honom kokainberoende redan vid fyra års ålder! Han vet fortfarande inte varför hans mamma gav honom just kokain. Så han bor nu hos Papy och Daddy och har två obiologiska syskon. Alla barnen var adopterade som lite äldre, runt 10-årsåldern och alla har de fruktansvärda historier i bagaget! Jag hann också träffa Papy och Daddy. Enligt Teresa är de ”supercoola och skitsjyssta” Jag skulle vilja påstå att de är den typ av människor som sätter spår. Människor som man aldrig kommer att glömma att man träffat.

En annan killkompis kom från en rik judisk familj i New York. Han ville inte acceptera den ortodoxa uppfostran som föräldrarna förutspråkade och deras val av skolor. Hans olydnad hade för två år sedan besvarats med förpassning från hemmet. Ett arv hade gett honom pengar till univeritetsstudier och han kunde använda dessa till att betala CCY och han fick någonstans att bo under sommaren.

Det är han som går iväg på fotot med en typ seglartrunk över axeln. Vi hade just sagt adjö till honom och han går ensam ut i världen med allt han har i en seglartrunk. Hans historia är inte ny, vi har hört även denna förut. Men när man hör den berättas direkt från en tonåring, så berörs man på ett annat sätt. Vad tänker han när han går iväg i just det ögonblick jag fotar honom?

Vi fick senare veta att Papy och Daddy bjudit in honom att bo hos dem. Då reagerade de "riktiga" föräldrarna och någon slags kompromiss kom upp om att bo i en annan judisk familj men gå i ”vanlig” skola. Ja, både Teresa och jag har nog fått lite distans till vårt eget förflutna!

Dansbilderna är tagna under uppvisningen i dansprogrammet.Vi kunde inte använda blixt. Jag satte då kameran på ISO 800 och 1600 för att få så snabb tid som möjligt. Jag har valt ut tre av över 100 bilder. Och jag älskar rörelseoskärpa! Helt plötsligt kan man få en ”levande” stillbild. Men med ett stativ hade jag fått mer grundskärpa i bilderna. Jag måste skaffa ett stativ!

Sexuell avhållsamhet i den Fria Världen?

2008-09-02T12:08:00.007+01:00

USA’s politik och människorna i det stora landet förblir ett mysterium! Jag var helt säker på att kungörandet om Palins gravida och unga dotter skulle gynna de republikanska väljarnas förtroende. Men icke, förstår jag av att läsa NY Times! Skandal i kristna kretsar. Och vari ligger då skandalen? Jo, det är fel att låta ungdomar:

-Ha sex
-Använda preventivmedel
-Göra abort
-Föda barn

Ja, till och med sexualundervisning i offentliga skolor är Palin själv motståndare till! Vad är det som har hänt i den Nya Världen? Vad stod egentligen alla de nytänkande människor för, de som seglade över Atlanten och vände ryggen till Europas monarkier och det feodala samhället? Den fria Nya Världen! Tror verkligen USA att de är en framtidsnation med frågor som dessa som huvudrubriker i en värld som håller på att gå under ekonomiskt och ekologiskt?

Tja, de verkar ha spelat ut sin roll som världsledare. Högmod före fall. Det finns nya starkare nationer som kommer att segla förbi innan någon hunnit reagera. Indien, Kina, förhoppningsvis också Europa! Såvida de inte väljer förändring...

Tillbaka till ruta 1

2008-09-01T11:26:00.004+01:00

Hemma i Portugal igen! Såååå skönt. Ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget åker härifrån. Nåja, att vidga sina vyer skadar verkligen inte.

Jag är lite avundsjuk på mina bloggkompisar, som alla har fantastiska historier att berätta varje dag. Det har inte jag, mitt liv är alldeles för inrutat för det. Så jag tänkte istället försöka återge min alldagliga vardag med dagens bild. Jag har under sommaren i USA faktiskt hunnit läsa en del i instruktionsboken om digital fotografi. Så, om jag kommer på något tekniskt intressant att berätta om bilderna, så gör jag det. Jag kommer att spara dem i bildspelet. Du kan dubbelklicka på spelet, så öppnas de i större format. Det är OK för vem som helst att kopiera och använda mina bilder. Skulle någon lyckas tjäna pengar på dem, så kan ni väl skriva och berätta hur ni bar er åt. (Och sätta in pengarna på mitt konto... ;)

Dagens bild dag 1: Jag håller på att expremintera med ISO-inställningarna. Denna funktion är kanske den jag gillar allra bäst med digitalkamerorna. Förr var man ju tvungen att dra omkring med flera kameror, laddade med olika filmer för att kunna fånga ljuset med olika ISO.

Den här bilden är tagen i skymningen, just precis innan det blir kolmörkt. ISO 800, manuell fokus var nödvändigt och jag lyckades inte riktigt med det. 30 sekunders slutartid. Kameran låg på en trädgårdsstol med en kudde under för att få rätt vinkel. Jag använde automatisk utlösning för att inte röra kameran vid nedtryckningen. (Kanske överdrivet vid så lång tid) Ett kamerastativ blir en snar investering. Bilden är oredigerad. Jag älskar färgerna och att det överhuvudtaget är möjligt att fotografera stjärnor.

Ingen återförening för Pink Floyd?

2008-08-28T23:28:00.009+01:00

Bara två av Pink Floyds originalmedlemmar kom till Sverige för att ta emot Polarpriset. Någon ny återförening blir det knappast, slog Roger Waters fast då pristagarna på måndagen mötte pressen. David Gilmour och Richard Wright lyser med sin frånvaro. På plats i Stockholm för att ta emot Polarpriset 2008 är bara bandets förre frontfigur Roger Waters och trummisen Nick Mason. Waters hoppade av bandet redan 1985 och relationen till de övriga kollegorna är fortfarande frostig. Återföreningen på Live 8-galan 2005 var ett stort undantag, konstaterar Roger Waters.

- Live 8 var underbart, det är allt som finns att säga. Ni märker förmodligen att bara två av oss är här, så det här är knappast en återförening. Det är bara jag och Nick här och vi är gamla vänner.

När Polarprisjuryn bestämde sig för att hedra Pink Floyd med det ena av årets priser tvekade han ändå inte att ta emot det, eftersom inbjudan särskilt lyfte fram skivor som "Dark side of the moon" och "The wall".

- Det var första gången det någonsin hänt, att vi fått ett underförstått erkännande för det som vi fyra - eller om man räknar med Syd Barrett, vi fem - gjorde tillsammans, säger Roger Waters. Jag kände mig oerhört nöjd med att någon uppmärksammade det, jag tycker att det var fina saker som har stått emot tidens tand.

Stämningen är förvånansvärt avspänd på presskonferensen på Grand Hotel i Stockholm. Mellan trummisen Nick Mason och Roger Waters finns inget agg. Deras vänskap har hållit i sig sedan 1960-talet och Mason föreslår diplomatiskt att prispengarna skulle kunna splittas mellan de fyra ursprungliga medlemmarna - som sedan med fördel kan skänka dem till välgörande ändamål. - Vi ska definitivt inte ge något av prispengarna till dem som inte brydde sig om att dyka upp här, skämtar Roger Waters.

Här syns mina favoritmusiker med de svenska kungligheterna. Roger Waters med drottningen och Nick Mason med Victoria. De ser ganska bortkomna ut. Men det ska man väl göra om man är rebellisk rockmusiker. Rätt kul är det i alla fall.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de klev in i en studio igen utan att någon får veta. Då skulle säkert vad som helst kunna hända. Om de kan komma överens om vad de skall spela. David Gilmour tycker en låt måste ha en refräng av traditionell uppbyggnad. Det ligger en fara i att musiken "flyter ut" som på The Dark Side of the Moon. Rick Wright tycker Roger Waters är tråkig, som bara skriver texter om krig, om att bli galen eller om Syd. Och Roger Waters som soloartist skriver allt mer politiska texter. Om krig och galenskaper. Ja, det blir nog inte helt enkelt, men jag tror de inser att de behöver varandra. De kompletterar varandra.

Texten har jag hittat i Eskilstuna-Kuriren och bilderna från Damernas värld. Tack Damernas Värld, ni har verkligen 1000 faldigat mitt självförtroende som fotograf! För det kan jag lova, får jag någon gång chansen att fota Roger Waters, så inte kommer jag att sätta fokus på väggen bakom honom.

Jag har blivit utmanad!

2008-08-25T22:32:00.006+01:00

Det är tydligen vanligt med utmaningar i bloggvärlden. Idag hamnade en sådan hos mig. Det är Anna som utmanar och då kan jag ju inte säga nej. ;)

Fem saker på min att-göra-lista imorgon:

1) Spela golf på Tylösand med pappa. (Om det inte regnar. Jag spelar inte i regn!)

2) Långlunch med Kerstin, förmodligen på La Plaka, gamla Olssons Salladsbar på Nygatan i Halmstad.

3) Strosa runt på stan och fota lite.

4) Ta ett dopp i havet.

5) Middag med Kerstin. Nästan en hel dag får vi tillsammans. Ensamma. Vilken lyx.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Då var jag nygift. Jag och Josse var här i Frösakull. Det regnade hela den sommaren. Och det var första sommaren utan Teresa. Vad som skulle komma hade just börjat. Vi hade sedan ett år ingen information om henne alls. Fabriken i Portugal gick för fullt och inga nedläggningsplaner fanns då. Livet var ganska bra, trodde jag…

Ställen jag bott på:

Växjö, Nässjö, Växjö, Östersund, Halmstad, Växjö, Cascais.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:

1) Köpa ett hus i New England.

2) Och en lägenhet i Verbier.

3) En bil till Teresa

4) Och ett flygplan till mig.

5) Köpa upp alla korrupta politiker och domare, så jag kan bestämma hur allting skall vara. Mitt arv blir då inte bara pengar, utan en välorganiserad värld med klara direktiv om hur man hanterar både handel och religioner. Och vad som bör hända med personer som försöker påverka demokratier med pengar och mutor!

Och det är fortfarande en hel Ocean mellan kontinenterna...

2008-08-22T15:01:00.008+01:00

Nu är min vistelse i det stora landet redan över. Jag är packad och klar för hemresan. Jag har hela tiden letat efter olikheter att skriva om mellan USA och Europa. Jag har kommit fram till att olikheterna är få. När jag var i USA sist, det var för 15 år sedan, så tyckte jag att allting var så stort. Enorma shoppingcentras och hamburerkedjor och kycklingställen precis överallt. Jag reagerade väl då på att skräpkulturen faktiskt var verklig. Och jag var nöjd och glad över att bo i Europa.

Anledningen till att jag inte finner några olikheter längre måste vara för att Europa kommit ifatt. Man har kopierat hela skräpkulturen rakt upp och ner. Amerikanarna är inte längre tjockare än Europeerna. De är inte ensamma om att vilja parkera sina bilar precis framför Billiga Varuhuset och ha tjugofyra olika sydeuropeiska namn för kaffe med varm mjölk i.

Men, hur mycket jag än känner mig som hemma här, så har jag fortfarande en väldigt lång väg kvar för att inte bli tagen som utlänning. Häromdagen var jag inne i en klädbutik, full av självförtroende och engelskan flyter bra nu. Trodde jag! Can I help you? Frågar den leende damen i kassan. Yes, svarar jag och hon avbryter mig direkt. Ooh, where are you from? From Sweden, börjar jag men hon avbryter mig igen och förklarar att föräldrarna till hennes kusin, bla bla, osv. När jag tillslut får chansen att säga något, frågar jag lite försynt, - kunde hon verkligen märka att jag inte kom härifrån, jag svarade ju bara yes på hennes fråga? Oh yeah! But don’t you worry, honey, I understand you perfectly well!

Är det någonting jag har allvarliga problem med, så är det att beställa mat. Vad jag än beställer, så får jag minst fyra följdfrågor. Som den dagen jag bestämde mig för att beställa en donut på Dunkin’ Donuts. Jag stannar alltid vid Dunkin’ Donuts, för de har det bästa expressokaffet. Vilken sorts donut vill du ha? Oj hoppsan, så många olika sorter det finns, upptäckte jag plötsligt. Jag tar en old fashioned, svarar jag. Och hur vill du ha den? Vaddå hur? svarar jag förvånat. Tjejen rabblar snabbt upp minst fyra olika dippings och toppings och jag varken förstår eller hör vad hon säger, utom det sista alternativet som var “iced” Iced? Nej, hellre varm, svarar jag. Varm?!? Skall jag värma den? Öh ja, hellre det än kall, svarar jag, och nu ser donuttjejen lika förvånad ut som jag. Som tur är, står Ted bredvid, så nu vet jag att en iced donut är en helt vanlig donut med stelnat socker på. Okej, okej, jag vill ha min donut precis som den är, naturell, säger jag slutligen till donuttjejen. Naturell?!? -Hon menar plain! Ted rycker tillslut in och räddar mig och ser mycket road ut av konversationen.

Samma kväll var vi ute och åt på “Diners” Ett riktigt amerikanskt ställe som inte renoverats sedan 50-talet. Det finns en juke-box vid varje bord. Jag vägrar numera beställa mat. Men bara några minuter efter att den unga servitrisen serverat oss, frågar hon “Oh, where are you from?” Och hon talar direkt till mig! Jag som har mina nyinköpta kläder på mig och jag ser verkligen ut som vilken som helst europeisk brittisk/irländsk/tysk/polsk/skandinavisk avkomma!

Hur kan du se att jag inte kommer härifrån? frågar jag nyfiket. Jo, säger hon lite försynt, jag har aldrig sett någon äta lökringar med kniv och gaffel…

Om tidlöshet i de storslagna skogarna!

2008-08-05T04:10:00.008+01:00

Jag hade som sagt svårt att hitta några likheter mellan Halmstad och New York. Här i New England har jag svårt att hitta några skillnader. Naturen är exakt likadan. Förutom att allting är större. Björkarna är högre och stammarna tjockare och rakare, barken är både vitare och svartare. Det enda naturfenomen jag hittat som är mindre i storlek och volym är bladen på den amerikanska lönnen!

Husen ser helt annorlunda ut men funktionellt ändå väldigt lika. På trähusen, eller husen med träimiterad fasad, (man vet aldrig riktigt säkert) där ligger alltid plankorna på tvären. Nästan alla hus har en veranda mot vägen. Verandorna verkar vara väldigt viktiga. De är väldekorerade med blommor och möbler. Där sitter man om kvällarna och småpratar med grannen bredvid. Om det är sommar förstås och om husen ligger tillräckligt nära. Här finns inga hyreshus. Men många av New Englandhusen är flerfamiljshus. Man ser mycket större skillnader mellan olika områden än i Sverige. Gemensamt ändå är att alla håller sina trädgårdar i trim. Också i fattigare kvarter. Alla verkar lägga en del av sitt hjärta bland blommor och grönt och göra så gott de förmår.

Och det växer så det knakar! Vi har haft en riktig värmebölja, över 40 grader varmt och jättefuktigt. Vi passade på att åka upp till Vermont och titta på alla bäckar och de djupa skogarna. Det var exakt som att åka in i Värmland! Även om detta är den del av USA där engelsmännen och fransmännen slog sig ner, så kunde jag inte låta bli att fundera över vad alla våra svenka förfäder tänkte när de åkte igenom dessa främmande och fantastiska skogar med allt de ägde lastat på en gammal kärra.

New England sträcker sig över staterna Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, New Hampshire, Maine och Vermont. Vad som skiljer Vermont från Värmland är att man helt klart fortfarande kan känna någon slags nybyggaranda. Inga nedlagda lansortsbutiker och utflyttade samhällen. Istället florerar gamla General Stores. Trodde jag, innan jag kommenterat detta till mina vänner! Nejdå, berättar de, under 1960-talet rådde stor avflyttning frän byarna och samhällena däruppe. Landsbygden höll på att dö ut, fabriker lades ned, skolor fick stänga.

De allra första nybyggarna i Vermont livnärde sig på handel, huvudsakligen skinn. Under inbördeskriget behövdes virke. Man började avverka stora områden och skeppade timret på forsarna till sågverken söderöver. Man började vinna elkraft ur forsarna och byggde dammar. Några av sågverken flyttade senare norrut till Vermont och annan industri startade vid sidan om. Stora skogsområden skövlades med stora kalhyggen som följd. Låter detta som en del av USA’s historia? Hur som helst, så har man ju hört det förut…

Så, alla de piffiga människor jag träffar på uppe i Vermont är en sorts nyinflyttade nybyggare. Det har visst blivit lite hippt att bosätta sig däruppe och starta typ bokcafeer, antikshoppar, konstglasblåserier, möbelrenoveringfirmor och liknande. Också många internetbaserade fåmansföretag har etablerat sig. Några är dataprogramsutvecklare men också många som ägnar sig åt just handel på internet. Så med många nya handelsmän däruppe, så kanske cirkeln sluter sig tillslut.

Många ortsnamn är skrattretande. Vi har kört igenom hur många Manchester som helst och vi bor i New Britain! Här finns också New London, Berlin och Lebanon ganska så tätt inpå varandra, ja till och med Lisbon. Men det var så litet att vi missade skylten både vid in och utfarten. Många ortsnamn eller namn på floder och berg är indianska namn. Eller indianska namn översatta till engelska.

Skogarna känns väldigt lika våra, men annorlunda ändå. Jag kunde verkligen känna inianernas andar i de stora träden, bakom de stora stenblocken eller som örnar flygande ovanför. De finns verkligen kvar där. Och jag som vit kvinna kan med lätthet känna och förstå de första nybyggarnas rädsla.

Jag har fått låna en bok med dikter skrivna av indianer. En av dikterna passar just här:

My people are a multitude of one.
Many voices are within them.
Many lives they have lived as various Beings.
They could have been a bear, a lion, an eagle or even
A rock a river or a tree.
Who knows?
All of these Beings are within them.
They can use them any time they want.
On some days it is good to be a tree
Looking out in all directions at once.
On some days it is better to be a rock
Saying nothing and blind to everything.
On some days the only thing to do is
To fight fiercely like a lion.
Then, too, there are reasons for being an eagle.
When life becomes too hard here
My people can fly away and see
How small the earth really is.
Then they can laugh and come back home again.

Tänk att alla storslagna tankar alltid känns så tidlösa!

En resa från Paradiset till världens mitt!

2008-07-20T19:22:00.015+01:00

Det känns lättare att räkna upp likheterna mellan Halmstad och New York än skillnderna! Jag kan inte hitta en enda likhet!

Vi har hyrt en lägenhet i Chelsea, som ligger ganska långt ner på Manhattan. Hela området är fullt med snygga killar! Jättesnygga! Ingen lägger märke till mig, trots att mitt hår faktiskt lockar sig riktigt snyggt i den fuktiga värmen. Inte förrän på kvällen, när jag märker att de kollar mer på Ted än på mig, först då förstår jag att vi bor i ett gay district. Och Ted kan inte förstå att jag inte förstått direkt. Nåja, så kan det bli när småstadsborna kommer till stora staden.

Det är 90 grader varmt. Jag vet inte exakt hur mycket det är men det är jättevarmt! Vi promenerar söderut genom Greenwich Village och Soho till China Town, där vi äter en tidig lunch på en modern och lite chique kinarestaurang. Vi beställer in flera olika smårätter och äter tills vi inte orkar mer. Till ett totalt pris av 16 dollar! Helt otroligt. På väg “uppåt“ igen, går vi förbi en frisörsalong. Vi blir mer eller mindre indragna i den väl nedkylda lokalen och övertalade att vi behöver både klippa och tvätta håret, ansiktsmassage, fotmassage och peeling! (Undrar hur vi såg ut egentligen?) Nåja, en hårtvätt skulle ju inte kännas helt fel i värmen, tyckte jag. X Men bara det kunde jag inte få, för i minsta “package” för 38 dollar ingick redan en massa saker. Ok, sa jag, trots att jag redan hade på känn att det skulle kosta mer än så.

Salongen är stor och helt tom. Där jobbar 8 kinesiska tjejer och två killar. Stor aktivitet uppstår. De visar in mig i ett litet rum med en stor brits. Mindre än två minuter senare ligger jag på britsen. En tjej tvättar mitt ansikte i kallt vatten, en annan mitt hår och en tredje mina fötter! Alla pratar i munnen på varandra. Det låter aoou wai waa – De har alla långt vackert korpsvart hår och färgglada kläder. Jag känner mig som en helt udda fågel i en bur full av färgsprakande papegojor. Alla flyger omkring, antingen pratar de om mig eller petar de på mig!

- Whe’le you flom!
- I’m flom, I mean from Sweden, svarar jag.
- Sweden? Whely cold? Undrar papegojan som nu masserar mina fötter med de minsta små händer jag någonsing känt och med stenhårda fingertoppar. Hon ropar något på “rena kinesiskan” och nu kommer även de manliga papegojorna in och babblar lite. Jag förstod senare att de skickat ut killarna att handla mat och frukt.

- You vely good skin fol being so old, säger nu papegojan som smort in mitt ansikte med en kladdig kall smet som luktar mint.

- Thank you soo much! Svarar jag så vänligt jag kan utan att få in mintkladdet i munnen. Jag förstår att det är en komplimang…

Killarna kommer tillbaka med mat av alla sorter. De försöker få mig att smaka men jag lyckas förklara att jag redan är jättemätt. Flut, flut börjar någon. Jag förstår ingenting förrän jag fått en mangobit instoppad i munnen. De fortsätter mata mig med frukt tills det slutligen är dags för hårvtätt och föning. Nu kommer killarna in i bilden. Väggarna är fyllda av fotografier av vackra kinesiska tjejer med spikrakt hår som flyger i vinden. Precis sådär rakt hår vill jag också ha, säger jag till killen som ser förvånat på mig. Ska vi klippa lugg också, undrar han? Nej, svarar jag, ingen klippning idag.

Han fönar varje hårstrå riktigt noggrant. När jag till slut kommer ut i solen igen, så riktigt lyser mitt blonda hår i det starka ljuset. Det blev verkligen spikrakt. Men trots kinesiska tricks, så drar det ihop sig i korkskruvar igen mot kvällen. Och de skimrar faktiskt lite i ljusblått!

Skriet från Paradiset!

2008-07-15T02:28:00.011+01:00

Så var det då dags att packa väskan och åka västerut till det stora landet bakom horisonten. Jag bestämde mig för en sista promenad på Paradisstranden, trots den tidiga timmen. Jag satte mig ner i sanden och kunde inte undlåta att höra ett samtal från två turister, som tydligen inte avslutat kvällen ännu. Det är ändå lite spännande att höra vad andra tycker om sin hemstad.

Mårten: Ja haur allri sitt nån mä seå vackra ögon föreut. Vaur haur deu vaurit hela mitt liv?
Mari: Jag har aldrig varit utanför Stockholm! Det här är första gången. Jag har flugit ner, men är egentligen på väg till Båstad. Jag kom hit för att träffa Fredrik Ljungberg, men jag fick höra att han åkt till Båstad.
Mårten: Jomän, dom e däer allesamman, Slautan å grabbarna! Peå Päppes Bådega! Däer e seå jävra reörit. Ja blev inte serverad däer.
Mari: Du måste lära dig att fejsa baren! Zlatan! Är Zlatan i Båstad? Då måste jag dit! Snälla, ta mig dit! Jag är hungrig, kan vi inte gå ner på Salt? De har den färskaste fisken där. Smörstekt, helfärsk rödspätta med champinjoner! Det vill jag ha, och Pink Champagne on Ice!
Mårten: Till frukost? Steakt fisk? Kan vi ente geå peå Bettans istället? Bästa suschi å skaljeur i staun!
Mari: Här, kanske. Men hemma i stan, där äter vi sushi och sashimi både lunch och middag. Där har vi mycket finare ställen. Jag tycker Bettans är lite segt.
Mårten: Punsch då? Där ser jeu for jävlitt eut, haur deu sitt de svarta medaljonggardinourna? Ja hållde peå eå flabba peå maj! Min meormeor hade jillat dom!
Mari: Men det är ju det enda stället som håller klass här ute! Det påminner om mitt favoritställe ute på Djurgår’n, där…
Mårten: Jau, jau, allt e seå brau i steora staun, Gullet. Kom häer å sätt daj litta närmre…
Mari: Ehum, jag tror jag måste, fy vad du luktar illa! Du luktar tonfisk i olja och gammal öl!
Mårten: Det äer va dom serverar peå Seolgeården ju. Vi träffades jeu däer eå råkka loss litte i geår kvell. Men dom spela jeu seå jävvla deålitt. Lasse Bärjhaugen, e inte alla trötta peå hånom neu?
Mari: Men det var ju bästa låten! Den där hårdrocken bandet försökte spela måste man väl vara dinosaur för att kunna lyssna på? Jag behöver gå på damrummet och sätta på lite näbbstift om vi nu skall åka ner till Båstad och titta på Zlatan. Var ligger det?
Mårten: Damreummet? Deu haur ju Tylön däer eute. Hela eön e jeu full auv meåsschijt! Ja kan följa me å tau ett dopp peå vägen. Sen ska ja forsöka pricka den däer jävra Slautan rätt i pannan näer vi…
Mari: Fy så äckligt! Kom nu och sluta prata strunt. Vi åker med den där segelbåten, den skall säkert till Båstad. Vi kan simma bredvid och fiska lite. Sedan om de går ner där nere, så kan ju vi flyga upp och sätta oss på däcket och fnuttla lite!
Mårten: Fnuttla?
Mari: Ja, är inte de skånska?
Mårten: Öh, jomän visst, fnuttel, fnuttel…

Semester i Paradiset!

2008-07-11T10:02:00.006+01:00

Läste just att bloggare lever farligt. "Den ständiga jakten på nya saker att berätta, viljan att vara först och ökade krav från läsarna utgör en konstant nervpress som leder till sömnproblem och får allt fler att gå in i väggen. I USA har nyligen två proffsbloggare avlidit på sin post varför bloggandet utnämnts till vår tids nya hälsofara."

Och jag som trodde alkoholen höll på att ta död på mig! Det finns alltför mycket alkohol här i Paradiset. Bubblande alkohol fick vi igår i pianobaren på Tylöhus. Den bubblar fortfarande i huvudet.

Jag måste väl ta lite semester från bloggandet då för att ägna mig åt mer seriöst partajande. Om jag orkar. Och börja packa min väska. För att åka västerut till Östkusten! Gissa vem som sjöng högst på pianobaren igårkväll - Tamtaramtaram - New York - NEW YORK!

Att hitta i Halmstad

2008-07-08T23:32:00.018+01:00

Gud skapade Halmstad här på Paradisudden innan han tänkt ut alla väderstrecken. Därför har man fortfarande en originell uppfattning om väderstreck. Det kan också ha med en tidig kontinentförskjutning i Nissans utlopp att göra. I varje fall är det lika svårt varje gång någon i Malmö frågar om hur de skall hitta till rätt adress i Halmstad.

Deu, säger skåningen. Heur kör ja till Reotårp? [Fonetisk översättning: Hur kör jag till Rotorp] Det är enkelt, säger jag. Det ligger på Väster. På andra sidan Nissan härifrån.
Aha, deå kör ja ju bara rakt in i stan söderifrån. Malme [Malmö] ligger ju söder om Halmsta, ellår heur, så det första ja kåmmår till måste ju va Söder!
Nä, det är Öster, säger jag. Du kommer till Öster först när du kör in i stan söderifrån. Fortsätter du sedan rakt fram, kommer du till Väster.
Jamen, ja kåmmår ju söderifrån. Deå måste ja ju kåmma till norra delen av stan om ja kör rakt fram.
Nä, säger jag, Norr i Halmstad ligger mer öster om centrum. Allra längst österut ligger Norra Utmarken.
De kan de väl ändeå inte göra? Jovisst. Väster ligger väl i norr då, så kör mot norr så kommer du till Väster och där ligger Rotorp.

På Söder, som ligger närmast havet, ligger Västra Stranden.
Jäkla kånstig stad, tycker skåningen och ser alldeles vimmelkantig ut.

Och Östra Stranden ligger söder om Västra Stranden.
Heur kan de finnas en östlig strand i Halmsta? undrar skåningen. Halmsta liggår ju peå Västkusten!
Det är svårt att förklara.
Jag tänker inte ens försöka.

(Bilder och översättning: A. Andersson. Originalförfattare okänd.)

Paradis för Politiker!

2008-07-08T14:35:00.009+01:00

I Paradiset är till och med politikerna snygga! Det finns fyra sorters politiker:

*Politiker utan ansikte
*Politiker med dubbla ansikten
*Politiker som ser nyktert på alkoholen
*Upplysta Politiker

Rapport från Paradiset

2008-07-08T11:44:00.016+01:00

Det finns ett ställe i Tylösand som faktiskt heter Paradiset. Det ligger mellan själva sandstranden och Tjuvahålan. På klipporna sitter många av strandgästerna och grillar om kvällarna. Härifrån har man en otrolig utsikt över hela arkipelagen. Tylön. Och det är mycket vackert…

Jag har nu bott in mig och måste nog modifiera paradiset lite. I paradiset är det:

- Regnigt
- Inte helt kattfritt, men väldigt söta katter! Särskilt grannens kattunge…
- Fullt med tonåringar som vill bli skjutsade. Det påverkar vår alkoholkonsumtion
- De snygga killarna är bara snygga på stranden. På kvällarna är de både fula och fulla
- Jättevarmt i havet
- Tylösands Golfbana är nog världens vackraste. Green-feen kostar bara 400 kronor! För den ”dyrare” av de båda banorna! Om man känner någon medlem, vill säga
- After-Beachen är helt underbar. Men varför spelar de Lasse Berghagen???
- På Bettans Bar är allting underbart! Allt utom priserna...

Sushibortskämda portugiser ratar den japanska delen av Bettans meny och beställer färska havskräftor! Hade de serverat dem som färska ”Langoustiner” så hade säkert hallänningarna gladeligen betalat tre gånger så mycket för dem. Nu heter de ”havskräftor” och sådana kryp kan man ju inte sitta på Bettans och äta! Inte om man är resvan snobb. Halmstadsbor åker helst ingenstans. Det finns de som försökt flytta t.ex till Stockholm men de kommer alltid tillbaka till Halmstad. Med eller utan sin partner. Tylösand är vänligt, mysigt och mycket snobbigt! Anledningen till att man alls reser någon annanstans är för att ha en god historia att berätta i solnedgången på Bettans! Och för att kunna beställa av den internationella maten...

Sommar i Paradiset!

2008-07-03T12:31:00.006+01:00

Tänk att det bara tar några timmar att resa till Paradiset! Så skönt att äntligen vara här! Jag tänkte nu ägna några dagar till att förklara hur jag ser på paradiset. Med subjektiva men med öppna och latinskinspirerade ögon. I paradiset är det:

- Jättevarmt
- Helt kattfritt
- Inga tonåringar som vill bli skjutsade
- Jättesmå vågor på havet
- Bara snygga killar på stranden
- 2 km till After-beachen i Tylösand
- 2 km till Bettans Bar
- 2 km till Sveriges bästa golfbana
- 500 m till mataffären med färsk fisk
- 9 km till Sveriges mysigaste stad

Här bor också mina föräldrar, mina två släktingar och nästan alla jag känner! Mina bästa vänner bor här. Alla förstår vad jag säger. De pratar precis som jag med skorrande rrr och dryga, mörka diftonger. Allt är helt underbart. Men jag saknar Teresa, Ted och kissarna…

Snart har jag bestämt om jag skall gå på stranden och After-Beachen eller åka in till Sveriges mysigaste stad och köpa en överföringskabel till min kamera, så jag kan lägga ut alla fina havsbilder jag tagit i solnedgången. Det blir förmodligen After-Beachen, så ni får vänta med att titta på bilderna!

Tjingeling från ett somrigt Frösakull!

Hemlängtan

2008-06-16T11:10:00.009+01:00

När katterna springer omkring med dammråttor i morrhåren är det dags att städa. Jag ringde till Molly Maid och förklarade. De kom genast. Två jättegullliga brasilianska tjejer. De städar jättebra och har med sig all utrustning. Jag kan bara sitta och ta det lugnt om jag vill. Men det vill jag inte. Jag passar på att städa jag också. Jag har hyrt ut huset i sommar och det måste ju vara fint då.

Jag kör Teresa till skolan och hon är lite nervös för examensprovet i historia. På vägen tillbaka tar jag vägen över trollskogen för att förbereda mig på vår nattliga vandring till Måntemplet igen. Vi har bestämt att gå upp på torsdag kväll om det är molnfritt och månklart. Jag hittar några nya träd som jag tar några bilder på.

När jag kommer hem är det full aktivitet. Både muraren och snickaren är här också och hjälper mig fixa sådant jag inte klarar av själv. Bla att montera en IKEA-hylla...

När städfirman gått gör jag mig en riktigt god lunch bestående av varierande överblivna läckerheter från helgen och laddar ner mina sista trollskogsbilder i datorn. Men vad är det som händer?!? Någon har slagit knutar på träden! När jag skräckslagen äntligen hittat mina nyinköpta läsglasögon och slitit av halva luggen, så märker jag att det där är ju inte alls de träd jag just fotograferat! Det är ju bilderna jag tog i Frösakull sist jag var hemma! Det är nog dags att städa upp lite bland alla mappar i datorn också!

I Frösakull är nästan alla träd vindpinade och deformerade på ett eller annat sätt. Just de här är lite speciella. När Teresa var liten var hon helt övertygad om att det var Kerstins trädgårdstomte Ludenben som var ute om nätterna och slog knutar på träden. Nu kan hon inte förstå hur man kan lura ett barn på det viset. Som jag kommer ihåg det, så var det faktiskt hennes egen idé. Men om det tvistar vi ibland.

Vilken tur ändå att de flesta mysterier har en förklarlig lösning. Jag längtar ivarjefall hem nu. Till Halmstad, Frösakull, after-beachen, havet och badet! Ja, jag badar faktiskt i Frösakull. Varje dag och jag går eller joggar bort till Ringenäs. Det är varmt i vattnet och man kan gå riktigt långt ut. I Portugal kan man fiska, dyka, segla och fotografera havet. Men bada, nej fy så kallt! Brrrr...

A lua faz mulheres enloucecer!

2008-06-06T12:24:00.019+01:00

Om man åker upp i trollskogen i Sintrabergen i fullt dagljus och i många goda vänners sällskap, så är det nästan inte läskigt alls! Men om man åker dit antingen ensam i dagsljus eller i sällskap på natten, ja då kan vad som helst hända. Som tex den där gången jag åkte upp i månljus alldeles ensam! Uuhhh... jag var nära att bli överfallen av troll som körde omkring i en jättejeep med strålkastare på taket och träden började prata med mig! (Läs om min månskenspromenad den 21 Januari!) Den här gången klarade jag mig som sagt från både troll och träd!

Tänk så märkligt ändå att man kan bo på ett ställe under väldigt lång tid, sådär 18 år och ändå inte känna till guldkornen. Att det skulle finnas ett Måntempel i Sintrabergen hade jag ingen aning om! För att utforska lite närmare hade vi bestämt träff vid Camponês i Malveira da Serra. Vi är hela TP-gänget! TP står för Trivial Persuit och vi som träffas en gång i månaden för att spela är åtta svenska tjejer som alla länge bott i Portugal. TP-spelet är från 1990 och vi kan inte svara på nyare frågor än så. Det vi har gemensamt är att vi förmodligen aldrig kommer flytta härifrån och att vi verkligen gillar varandra.

Jag åker med Ulla i hennes nya Toyota Hybrid. Den går så tyst att motorn inte hörs och den är mycket miljövänlig. Ulla tänker på sådant. Det är det inte så många som gör i Portugal. Vi kör upp den vackra kustvägen mot Cabo da Roca. Vägen klättrar uppför berget och stiger ganska så kraftigt. Det blåser på uppe på höjden och vi kan se att det går vita gäss på havet långt där nere. Istället för att svänga av mot fyren tar vi vägen upp mot Peninha, Trollskogsvägen! Det är smalt och slingrigt och några slarviga bilförare kommer nerför berget i alltför hög fart. Vi håller alla andan för att de inte skall repa hela sidan på bilen. Det är Ulla som känner till templet. Vi lyckas parkera bilarna riktigt bra trots att det är smalt och börjar gå en ännu smalare väg rakt uppför berget. Vägen blir en stig. Vi hittar stearinljus och märklig mat invirad i stora blad på stigen, som någon bara verkar ha kastat. De blev rädda för trollen försökte jag, men fick inget medhåll. De kanske ätit hallucinerande svampar och tappat aptiten på vägen upp, trodde någon. Men stearinljusen då? Nåja, just den gåtan förblir olöst.

Jag gick och halvdrömde på stigen och såg först inte att vi kommit fram till templet. Vilken överraskning det blev när jag tittade upp!
En stor hög med märkliga stora stenar på en öppen men sluttande plätt. Och med världens utsikt ner över Cabo da Roca, fyren på Europas västligaste udde. Alltså ligger templet i västerläge. Men borde det inte finnas en öppning mot öster också? Så man kan se månen gå upp? Vi kunde inte se någon sådan men vi vet heller inte hur templet kommit till och om det verkligen är gjort av människor. Det kan ju faktiskt vara stenar som av erosion samlat ihop sig. Det kan också vara ett uppbyggt tempel som kollapsat och täppt till öppningen mot öster. De två stora stenarna som ligger på tvären ser i varje fall inte ut som om de kommit dit naturligt. Man tror templet är 3000-4000 år gammalt.

Månen har alltid haft en stor betydelse för människan. Den sägs kunna styra våra liv, hur vi beter oss och hur vi reagerar på olika saker. I de flesta religioner anses månen stå för det feminina. Månen representerar fruktbarhet, cykler, vatten, pånyttfödelse, drömmar, kärlek, önskningar, mystik. Fullmånen gör kvinnor galna! Det säger min akupunktör.

Vi hade på svenskt vis tagit med picknick bestående av kaffe och kanelbullar. Vi klättrade upp på stenblocken och gjorde det riktigt bekvämt för oss. Det blåste mindre på denna sidan av berget. Himlen var grå men stenarna var fortfarande varma av morgonsolen. Vi bestämde att någon gång göra om den här utflykten i fullmåneljus! Utan pannlampor! Jag måste gå hem och googla hur man skrämmer troll! Vitlök kanske? Kaffe och kanelbullar? Äsch, jag tror ju inte på troll och träd som kan prata...

Om lustiga sammanträffanden och förutfattade meningar.

2008-05-30T13:06:00.031+01:00

Det ar varmt i Schweiz om somrarna! Jag har just checkat in på Zig Zag Rock & Roll Hotel och funderar över vilken restaurang jag skall välja ikväll. Att det blir italienskt råder ingen tvekan om! Fantasifulla italienska rätter tillagade med schweizisk noggranhet, tja det kan knappast bli bättre! Här kokas inte spaghettin i si eller så många minuter. Man räknar i sekunder! Utmed gågatan som går genom hela gamla stan ligger de på rad. Från mitt hotell ligger Sta Lucia närmast och de har de bästa pizzorna. Sedan följer Spaghetti Factory, som har den bästa pastan. Nästa är en riktigt trendig, också italiensk, som jag aldrig prövat. Det finns också minst två tapasrestauranger och en Mexikan inom blickfånget. Och ostfonduen på hotell Adler är heller inte att leka med.

Jag bestämmer mig för att gå ner och ta något kallt att dricka och fundera på saken innan både dusch och ombyte. Men en lätt förbättring av make upen skulle inte skada. Ett billigt hotellrum är nästan alltid för mörkt, så jag ställer mig i det öppna fönstret med min lilla fickspegel. Jag har knappt hunnit fokusera min egen nuna i spegeln förrän jag får syn på världens snygging nere på gatan. Henrik, vrålar jag samtidigt som det går upp för mig vem det är! Henrik är min före detta kollega på mitt före detta jobb. På en skala på 1 - 10 får han 12 poäng! Han har också golfklubbens snyggaste swing. Bredvid honom går Peter, min före detta chef och mycket gode vän, som är gift med en av mina bästa vänninor! De ser sig lite förvirrat omkring efter någon som ropar deras namn. Här uppe, hojtar jag, vad gör ni där? Vi är ute och går en sväng, svarar Peter på släpig göteborgska. Vänta, jag kommer ner, säger jag och kastar sminket och rycker tag i jackan och väskan och rusar ner.

De ser fortfarande väldigt förvånade ut. Vi hälsar på portugisiskt vis, en liten "beijinho" på varje kind och sätter oss på närmsta uteställe och beställer in öl och vin. Är ni ofta här, undrar jag? Nej, vi har aldrig varit här förut, svarar de. Jo, i Zürich har vi varit men aldrig i gamla stan på den här sidan floden! Så ni har aldrig gått förbi här förut, frågar jag igen. Och precis när ni gör det för första gången, i samma stund får jag för mig att jag måste sitta i fönstret och sminka mig och får syn på er! Hur stor är egentligen den sannolikheten? Hade ni gått förbi 10 sekunder tidigare så hade jag inte sett er!
Peter älskar thailändsk mat och hade redan letat upp en jättemysig restaurang. Vi får ett bord ute vid gatan. En helt otroligt ljum och härlig kväll med fantastisk mat. Vi småpratar till långt in på kvällen och avrundar med ett glas iskall sangria på en spansk bodega.

På vägen till mitt hotell går jag förbi Casa Bar. Det är ett rätt litet ställe som spelar live jazz varje kväll. Jag kan inte låta bli att titta in men tyvärr har de redan slutat spela. Jag går vidare till pianobaren vid hotell Splendid. Det är killen från Rumänien som fortfarande spelar där! Han är klassisk pianist, men tjänar mer pengar på att spela populärmusik på Splendids flygel! Han är helt suveränt duktig och stämningen är hög inne på baren. En liten späd kille med asiatiskt utseende sjunger med en ljup basröst. Rösten stämmer inte alls överens med kroppen men det låter hur bra som helst. En stor blond kille hoppar in ibland och tar över pianospelet. Han är om möjligt ett snäpp vassare än rumänen. Jag får ingen riktig kläm på vem han är men alla andra tycks veta det. Bredvid mig står en riktigt vacker kille från Nigeria. Ja, om en kille kan vara vacker så är han det. Riktigt ordentligt vältränad och han har cerisrosa glaspärlor i inflätade i håret. Han sjunger både gärna och bra men bara till reaggaelåtar! Det måste ha varit väldigt mörkt i lokalen. Han tycker plötsligt att jag är den vackraste kvinnan han sett! Eller så var han kanske bara full. Han berättar om sina sexuella talanger och lovar ställa upp på allt! Men jag har en pojkvän, svarar jag. Det gör ingenting, det går bra ändå. Jag har jättemånga flickvänner... Nåja, jag smet därifrån osedd.

Killar av alla färger och nationaliteter – Ni tänker alla likadant! Hur kan det finnas så mycket motsättningar i världen när ni i grund och botten är så lika? I varje fall mot kvinnor. Det är såklart motsättningar mellan männen som skapar alla krig och elände. Alla vill vara störst, bäst och vackrast. Jag är kvinna och behöver inte den bekräftelsen! Jag har inga som helst problem att lämna den här vackra ungtuppen till en yngre feminin rival!

Det bästa med de nya lågprisflygen är möjligheten att kunna göra ett stopp under resan. Jag flyger sällan hem med TAP Köpenhamn längre utan väljer ut olika delmål och får en övernattning i någon av Europas större städer. Men ibland missar jag lite i bokningarna. Som den här gången, då jag bokat hemresan från Geneve. Att åka tåg i Schweiz är både roligt och bekvämt. Jag hade en tidtabell som jag fått av tjejen i biljettluckan. Om tåget kommer in på stationen lite för tidigt, så rullar man in riktigt sakta och stannar inte förrän sekundvisaren på stationsklockan står rakt upp. Att byta tåg i Biel var en enkel match det också. Inte bara för att Genevetåget stod på perrongen mitt emot. Man var noga med att restaurangvagnarna också stod mitt emot varandra.

Tåget körde förbi en ort som heter Yverdon-les-Bains. Jag kom plötsligt ihåg en gång i dåtiden när Josse och jag körde förbi här och blev stoppade av en polis som ville se hans körkort. Han kunde inte hitta det och började rota igenom alla våra grejor samtidigt som han försökte hålla polisen på gott humör. När han efter en bra stund fortfarande inte hittat det, säger han: Min fru är från Sverige och hon har körkort! Hon har det i sin handväska. Hon kan ju visa sitt istället! Jaha, svarade polisen, så hon är från Sverige! Men det var ni som körde och bilen är portugisiskregistrerad! Jag antar att det är ni som är portugisen...

Ett litet råd till er som tänker åka till Zürich under fotbolls EM.
Leta efter restauranger som serverar Feldschlösschen. Ett lokalt schwiziskt öl som är riktigt gott. Det gäller att vara lite uppmärksam så man inte blir serverad en gammal bitter Löwenbräu till rövarpris!

Mitt livslånga förhållande till Roger Waters.

2008-05-25T01:21:00.025+01:00

Att resa till Danmark är alltid lika spännande! Jag sitter på tåget och kan inte riktigt bli klok på vad som hetsar upp mig med Danmark. Nåja, det är inte bara Danmark den här gången, ikväll skall jag se Roger Waters på Fiona fotbollsstadion. I Odense.

Det är förmodligen en hel samling med tonårsminnen som kommer över mig. Genom tågfönstret ser jag Hallands och Skånes platta landskap och öppna fält i alla möjliga olika färger. Påminner lite om Alentejo i södra Portugal. Det slår mig, att det var väldigt längesedan jag var hemma i maj! Våren är helt fantastisk, ja sommar faktiskt, det är 26 grader varmt!

I knät håller jag Stieg Larssons sista roman och ett par nyinköpta läsglasögon. Det går inte att komma undan längre. Boken är jättespännande men jag kan inte koncentrera mig alls. Tänk så många gånger vi åkte tåg för att partaja på musikklubbar i Helsingör eller Köpenhamn. Och vilken tur vi hade som växte upp i södra Sverige så nära färjorna! I en sextonårings ögon, så var allt det som var förbjudet i Sverige tillåtet i Danmark. Vi kunde köpa cigaretter till halva priset och öl till ¼ pris eller mindre. Men de lurade oss ofta på krogarna. Vi kunde inte räkna på danska. Det kan ingen utom danskarna själva. Det gjorde ingenting om de lurade oss lite, vi partajade ändå tills pengarna tog slut. Och vi hade aldrig fått i oss för lite öl när vi tog färjan tillbaka. Nåja, den här gången gick resan först över Öresundsbron, sedan Stora Bältsbron.

Efter en snabbdusch och en Mac Fish (den första i år faktiskt) så började jag gå de två kilometrarna mot Fiona Park. Solen stod redan ganska lågt på himmelen och gav långa och somriga skuggor av alla cyklande människor som passerade mig på vägen. Alla verkade cykla, bara några få gick till fots. Det var svårt att föreställa sig att alla dessa var på väg till en konsert. Alla såg helt normala ut. Det hade de inte gjort för 30 år sedan. Eller 40. Då kom man i trasiga jeans och blommor i håret. Jag menar självtrasade jeans! Inte betalade vi extra för hålen som ju många gör idag. Vi kanske filade lite med sandpapper...

Så snart jag kommit in på området förstod jag varför alla kommit cyklande! Evenemanget var sponsrat av både Tuborg OCH Carlsberg. Ingen bitter Odense Pilsner här inte! Carlsberg serverades på läktarna och Tuborg på innerplan. Jag fick mig en stor iskall Tuborg serverad i ett jätteglas av plast och blev förvånad hur lätt det var att komma nästan ända inpå scenen. Det var en fantasktisk kväll. 16.000 människor stod och väntade, småpratade och några rökte. Inte alls samma hetsrökning som på konserter i Lissabon. Det här är rutinerade konsertbesökare. Jag märkte nu att en och annan övervintrad hippie letat sig fram men än en gång förvånas jag över hur vanlig publiken ser ut. Vanliga människor i helt vanliga kläder. Medelåldern ligger definitivt över 50 och alla ser förväntansfulla och lite spända ut. Klockan 8,30 exakt, kommer bandet in på scenen. Roger Waters själv kommer sist. Jag slutar aldrig fascineras av hans perfektionism. Han hälsar alla välkomna med: So you, thought you, might like to – go to the show – boom, boom, och så går två eldbomber av! Publiken är redan igång!

I den första delen av showen kör de äldre Pink Floyd material och sånger från hans solo album. Han har valt ut de politiska sångerna. Bakom bandet på en jätteduk visas bilder synkroniserade till musiken. Väl utvalda bilder som förstärker musiken, inte minst de politiska budskapen. Det är också en av anledningarna till varför jag känner så starkt för Roger Waters. Under de glamorösa 80 och 90 talen, då de flesta politiska manifestationer av inflytelserika artister oftast bara kändes komersiella, så uttryckte Roger Waters sina tankar på ett väldigt rakt och okomplicerat sätt.
Och det har känts som ett ärligt och uppriktigt engagemang. Han har haft tillräckligt med ryggrad att turnera flera gånger i USA utan att ändra en enda rad, fastän han visste att det skulle buas och protesteras kraftigt.

Efter första delen blir det en 15 minuters paus. Rutinerade danska arrangörer har sett till att det varken finns öl eller toalettköer! Jag avstår från att köpa en öl till. Jag vet att de nu kommer att köra ”The Dark Side of the Moon” i sin helhet och jag vill verkligen vara helt vaken. Det är en stjärnklar natt. Månen är inte riktigt så full som man kunde önska men hon är tillräckligt stor för att göra sig påmind. Det ser faktiskt ut som om hon småler däruppe åt showen som faktiskt handlar om henne själv! När hjärtat börjar slå blir publiken knäpptyst. Återigen förstärks musiken av bilderna i bakgrunden. Många är vackra bilder från rymden. Musiken spelas exakt så som i originalversionerna. Jag lägger märke till en äldre man, ja jag menar äldre, 70-75 år säkert. Han kan inte riktigt hålla balansen men han är inte onykter. Jag tror han är väldigt sjuk. Han stöttar sig på en yngre tjej. Han är nog hennes pappa eller morfar. Och han ser såå lycklig ut! På vägen ut ser jag dem igen. Han sitter i rullstol och hon kör honom. Tänk vilken ansträngning det varit för honom att ta sig till konserten och tränga sig fram några meter från scenen. Men det är just det det handlar om. Roger Waters berör. Och musiken är tidlös.

Jag försökte skriva den här berättelsen på engelska men det blev inte bra. Därför har det dröjt. Och jag skrev innan Pink Floyd fått Stikkan Anderssons Polarpris. Undrar hur de ställer sig till det. En miljon att dela på. 250.000 var till fyra multimiljardärer! Hoppas de skänker pengarna till något kontroversiellt. Vi får väl se! Bilderna är inte tagna av mig.

Upside down!

2008-05-08T15:36:00.015+01:00

15 % of my readers are visitors from America and Australia! That’s why I’m writing this one in English.

In October 2002 I closed down my textile factory here in Portugal. By then, all my customers had already left due to high labor costs. My sadness was not only about my personal situation. It was no longer possible to compete on equal terms. I know I treated my workers with respect. Now, in 2008, the minimum salary in Portugal is 426 Euros per month and the workers get 14 salaries per year. A household definitely needs two salaries but the country structure is still built as if women were housewives.

So, the production companies had to move to cheaper countries. Left in the country of origin is design, sales and distribution, sometimes also purchase and quality control of raw materials. Most chose not to run their own production factories anymore. Instead they contract suppliers, often on very short term contracts. Like this, it is easier to move from one country to another if the salary level increases and they feel no responsibility for what is going on during production.

How could this happen? After decades of environmental research and after having created some kind of dignity for the workers in the industrialized world, did we give it all up? That easy? My criticism is not to the designing companies, please note that. They do what they have to do to provide us with what we want – cheaper clothes! My criticism is to all of us, to the consumers! How can we accept what is going on! We know children are forced into production. Why do we buy clothes made by children? Or by exhausted women practically locked up in factories? Or by men and women working with poisonous chemicals that are forbidden in Europe? Every time I open my mouth about these issues, I get answers like: “But isn’t it their time to get industrialized, don’t you think these countries should be given a chance to develop? That’s exactly how we once started” “Children working, well but that’s better than starving, isn’t it?” or arguments like “I would love to get looked up in a factory rather than being a prostitute in Bangkok!”

Conclusion: We cannot just leave the responsibility to the designing companies. They only get us what we want. What we can do is telling them – No! We don’t want this! Stop, enough, we’ve had it! It’s time to show some decency here! Is the worker’s salary the only cost that can be reduced? What favor are we doing these people? Giving them a disrespectful alternative to death and starvation? Isn’t there anything else we can do for them? After all, they do work for us!

We as consumers, we do have a great power of influence! We have the money the clothing producers are fighting each other about! Through marketing and out pricing each other. We can easily make them produce what we want. And we have to tell them that!

Just think 20 years back. Recycled toilet paper was sooo complicated to produce and the price was almost the double. But as the sales increased surprisingly fast, the paper production companies complained less and soon the price level was down to normal and production of bleached paper practically disappeared.

I am not asking anyone to stop shopping. That’s hard in our modern world and for many the only true pleasure. I just want you to be aware every time you pay for a new garment, by sending a little thought to the person who actually made it. Try to picture her face and what it would look like if she knew that you cared.

PS. The pictures are taken at sunset in the old part of Cascais. They are not related to the text.

Tunga Tankar…

2008-05-05T23:36:00.015+01:00

Hur lätt är det inte att lägga in en högre växel i ett redan uppskruvat livstempo? Och vad händer den dagen man tvingas växla ned?

Det första gjorde jag med glädje och det andra med fasa. En olycka kommer ju sällan ensam. För mig blev det så, att samtidigt som jag stängde fabriken jag startat, så skildes jag och hela världen vändes upp och ned. Helt plötsligt var det inte kul att spela golf längre. Jag struntade i om gräset var grönt och himlen blå eller tvärtom. Telefonen ringde inte. Ingen frågade längre efter mig. Jag behövdes inte. Jag hade inga dead lines, ingen post att hämta, inget lager att inventera, inga pengar att räkna, inga löner att betala ut och ingen lön till mig heller. Men jag hade hur mycket energi kvar som helst! Tänk om jag kunnat använda all energi jag ödslat på rädsla, fantasier och fördömmande på någonting kreativt istället!

Rädsla kan vara svår att hantera. Men fantasier och dagdrömmeri – vilket vansinnigt slöseri med energi! Det kommer väl inget kreativt ur det?

Istället leder det lätt till andra energislösande tankar, såsom jämförande tankar: ”Varför har hon så snygg profil. Om min näsa inte varit så stor så kanske jag hade varit lika snygg.” Jämförande tankar övergår lätt i associerande tankar: ” Jag kanske skulle kontakta en plastikklinik. Majsan har faktiskt opererat sig. Jag minns en gång när hon och jag tog tåget ner till Köpenhamn. Där förstår man vad de säger. Värre är det på Jylland. Sanddynerna där är fantastiska... osv. På mindre än en bråkdels sekund har man lyckats vandra från utseendeångest till att semesterdrömma! Och båda tankarna stjäler vår energi. Så gör också längtan, avundsjuka, fördömmande och urskuldande tankar. ”Jag önskar jag haft ett lika bra jobb som hon har och jag hade lyckats med mina studier om jag inte blivit ihop med Pelle”

Den värsta boven i dramat är nog besattheten. När tankarna mekaniskt återupprepar sig själva och inte slutar. Detta är så okreativt att det knappast kan kallas tankar: ”Varför ringer han inte - Han lovade han skulle göra det - Jag förstår naturligtvis att han har mycket att göra och jag förlåter honom”

Finns det någon slutsats att dra? Kanske. Det är svårt att styra sina tankar. Ett sätt kan vara att försöka bli medveten om sina energislösande tankar. Var kom den här tanken ifrån? Hur ofta tänker jag så här? Om det går, så borde man byta ut gamla invanda tankesätt mot mer energigivande tankar som får oss att leva i nuet. Här är några exempel:

• Innovativa och objektiva - “Jag borde pröva att göra så här” ”Undrar vad som händer då?”
• Beslutsamma - “Jag skriver klart detta, sedan gör jag lunch”
• Engagerade - “Kan jag göra något för att underlätta för henne?”
• Reflektiva och självmedvetna - “Uppfattar mina kollegor mig som professionell?”
• Observativa och verklighetsgrundande – “Pelle ser nöjd ut, där han sitter framför sin dator.”

Allting händer här och nu. Det är människorna omkring oss som är viktiga. Varför drömma om ett annat liv? Vi kan påverka våra liv genom att bli mer medvetna. Dåtiden kan vi inte ändra på. Framtiden påverkar vi hela tiden genom planering och medvetenhet.

Meditation hjälper att finna sig själv, att bejaka sitt inre jag. Ibland tror jag att jag lever i ett totalt meditativt tillstånd på min egen planet. Jag har märkt att mina vänner påminner mig om saker jag borde komma ihåg. Så jag har börjat träna mig själv i att leva i nuet. Varje gång jag går igenom en dörr stannar jag till ett tag och tänker: Nu går jag igenom en dörr. Den här dörren, kanske just den här dörren är dörren till någonting helt nytt? Vem vet...

Bilderna är på mina vänner Lil och Elaine. Och Ted som står för tänkandet. Och Oliver för underhållningen!

Dia 25 de Abril

2008-04-27T18:22:00.015+01:00

Den 25 April! Det är helgdag i Portugal. Vi firar revolutionen från 1974. Det finns säkert jättemånga historier att berätta om den portugisiska revolutionsdagen. Jag har, till min förvåning, inte hört särskilt många och på nyheterna kör man samma gamla reportage år efter år. Anledningen är förmodligen att portugiserna inte är särskilt stolta över utvecklignen i landet efter 1974. I vanligt tal hör man sällan ordet "revolutionsdagen" Man talar istället om före eller efter den "25 April". Wikipedia skriver hela sex rader om hela revolutionen:

” Sedan 28 maj 1926, då militären tagit makten i en militärkupp, hade Portugal levt i en fascistisk diktatur. Socialister och liberaler ville införa demokrati i landet. Revolutionen var näst intill oblodig då bara fyra människor dog. Genom att ge regimens soldater nejlikor övertygade de fredliga revolutionärerna och frihetskämparna soldaterna att inte skjuta. En vecka efter revolutionen firade folket sin frihet på 1 maj. I Lissabon hörde över 1 miljon människor revolutionens ledare Álvaro Cunhal och Mário Soares tala. En självförvaltning av ekonomin påbörjades, med flera tusen kollektiviseringar av industri och jordbruk. Den 25 april 1975 hölls det första fria valet. En annan viktig aspekt var att Portugal lämnade sina kolonier. Alla blev fria förutom Östtimor, som blev ockuperat av Indonesien 1975”.

Jag bestämde mig för att i år, precis som alla andra år, fira denna helgdag på mitt andra hem. Det heter Penha Longa och är golfklubben där jag varit medlem i sedan 1993. Jag kör som alla andra dagar ut mot Guincho. Idag är vågorna stora. Jag skriver ofta det men idag var de väldigt stora. Och breda. Säkert 200 meter breda. Det är surfarnas mardröm. De vill ha stora vågor som kommer lite från sidan. Så slipper de få hela vågen över sig. Och mycket riktigt. Vid hotell Muchaxo sitter de och surar. Det syns från väldigt långt håll hur sura de är. Nåja, det är inte roligt jämt. Efter att ha stannat och slängt veckans plast och plåtskräp vid återvinningssoptunnorna strax efter Guincho, känns verkligheten närmare igen och jag kommer på andra funderingar. Sedan jag laddat ner den fiffiga lilla bloggräknaren så vet jag, att 12 % av mina återkommande läsare kommer från USA och Australien!?! Jag får nog börja skriva på engelska ibland. Undrar vad de är för några? Hoppas de hör av sig.

Vi hade i varje fall en fantastisk golfrunda i förödande hetta! Jag spelade med några av mina portugisiska vänner och alla led vi av värmen. Värst lider Fernanda, trots att hon kommer från Goa i Indien. Till och med mitt vikingablod kokar mindre än hennes. Riktigt hett blev det på hål nummer 17, där jag var så här nära att göra hole-in-one! Så nära har jag aldrig vairt! Ni kan se nedslagsmärket 2,5 meter före flaggan. Bollen rullade lite för snabbt. Tog i hålkanten, ändrade riktning och stannade nästan 1 meter bakom. Alla skrek till och min puls gick upp i maximum. Som tur var satte jag birdieputten mitt i koppen och vi var alla ganska nöjda med att slippa dricka champagne i värmen. En varm dag som idag, då finns ingenting godare än ett stort glas isvatten!

Sverige – litet i EU men större än världen?

2008-04-23T12:04:00.002+01:00

Här sitter jag i min lugna vrå och läser på DN om den fruktansvärda händelsen att importerade kläder innehåller det farliga ämnet Nonylfenol . Det är en kemikalie som bryts ned och som är ytterst giftigt för vattenlevande organismer. ” Flera av plaggen som är tillverkade inom EU har också höga halter, trots att det här är förbjudet att använda ämnet. Än viktigare är att EU beslutar att de regler som gäller för produktion inom unionen även ska gälla för produktion av varor som importeras hit. ”

Portugal har ännu inte hämtat sig från den miljöförstöring landet utsattes för innan inträdet i EU 1992, då flera europeiska lagar påtvingades landet. När lagarna väl trätt i kraft och Portugal tagit ett litet steg mot civilisering, då blev kostnaderna för klädtillverkning för höga. Sverige, som under 60, 70 och 80 talen varit en av Porugals större exportmarknader av konfektion, drog sig snabbt härifrån och vidare ut i världen, till nya tillverkningsländer med lägre löner och färre eller obefintliga miljölagar. Allt för att få nöjda konsumenter i Sverige! Hej å hå för låga löner och billiga, dåliga kläder! Tillverkade av barn för barn. Tänk vad hemskt att färgen släpper på de dåligt infärgade kläderna och smutsar ner våra idylliska vattendrag. Och tänk om själva kläderna kan vara farliga för VÅRA barn...

Hur ser då livet och naturen ut i de länder där kläderna tillverkas idag? Jag är helt bortkopplad från textil och konfektion idag. Men jag blir fortfarande lika upprörd när jag hör eller läser om detta. Varför tar inte västerländska importföretag större ansvar för tillverkningslandet? Jag har tusentals historier att berätta om detta, men just nu har jag blivit påmind om när man upptäckte att freongas gjorde hål i ozonskiktet. För att framställa skumplast användes freon. Det fanns andra metoder men freonet var billigast. Över en natt förbjöds europeiska tillverkare att använda freon. Men man stoppade aldrig importen. Både tillverkninsindustrin och importföretagen i Europa tilläts att fortsätta köpa billig skumplast från bla Brasilien. Det gjorde väl ingenting om det gick hål i atmosfären där, eller? Det ligger ju ändå ganska långt bort...

Tack DN för att ni uppmärksammar detta. Det finns många fler oberättade historier!

Vi skall åka till USA!

2008-04-22T15:20:00.015+01:00

Teresa har fått stipendium till sommaren! I fem veckor kommer hon att vara vid Wesleyean University i Midddletown, Connecticut. Ligger på östkusten
mitt emellan New York och Boston. Det är ett univeristet för ”free arts” och hon har kommit in på dansprogrammet. Vi har jobbat stenhårt hela våren. Jag har iochförsig bara varit chaufför, men jag har sett hur hårt hon har satsat. Bra jobbat, Teresa! Stort tack också till Emma Nilsson från Helsingborg, som driver Cascais Dance Academy och som höggravid hjälpte oss göra auditionprovet dagen innan hon skulle föda. Teresas inträdesprov finns på den här länken:

http://tedguhl.com/teresa/teresadance.html

Jag tänker passa på att åka dit jag också. Efter två veckors partajande i Halmstad kan det bli skönt med lite semester i slutet av juli. Nog för att jag också gärna skulle vilja vara 18 år och gå dansprogrammet, men nu är det inte så. Jag tar istället med golfklubborna och tänker spela på de fina banorna i området. Och besöka alla våra nya amerikanska vänner! Vad jag sett och hört om Connecticut, så verkar naturen ganska lik Sverige. Och det kan tydligen bli hur varmt som helst om sommaren. Den perfekta kombinationen av Sverige/Portugal?

Mer om detta i senare reportage.

Droppen som blev för mycket

2008-04-15T11:53:00.000+01:00

Måndag morgon. Stannade som vanligt till vid Guincho på vägen hem igen efter att ha kört Teresa till skolan. Morgonen var jättevarm och diset låg fortfarande kvar över havet. Utanför hotell Muchaxo stod ett tjugotal motorcyklar och glänste i morgonsolen. Sådana där häftiga racingcyklar. Det var visst tävlingar på Estoril igår. Bara unga killar i färggranna skinnställ! Några står och pratar, några ligger ner på marken och kollar in någon liten detalj och så det ofrånkomliga – de börjar sparka på däcken! Varför, killar i alla åldrar och nationaliteter – varför måste ni sparka på däcken när ni kollar in varandras motorcyklar, moppar eller cyklar? Det slår ju aldrig fel! Och jag hade lämnat kameran hemma i kameraväskan!

När jag kom tillbaka med kameran hade de så klart åkt iväg och solen stod redan för högt på himmelen för att få riktigt fina bilder. Och vågorna var jättemesiga. Några tappra surfare hade gett sig ut men de låg mest och guppade tillsammans med fiskmåsarna. Det var ialllafall en vacker morgon och jag satte mig ner i sanden en stund.

Jag gråter sällan över saker som inte rör mig själv. Men den här morgonen grät jag. Jag grät för lilla Englas skull. Statistiken säger att kvinnor misshandlas och mördas oftast i hemmet av närstående. Män på gatorna av okända. Hur kan någon döda en tioårig flicka som man inte ens känner? Varför berör just Engla mig så mycket? Kom det för nära? Antagligen, ja. Det är väl just detta jag är mest rädd för. Att någon okänd skall överfalla mitt eget oskyldiga barn.

Jag kände, när jag satt där i sanden, att droppen rann över. Jag blev riktigt jävla förbannad. Visste man att en mördare gick fri men orkade eller hann inte höra honom? Och nu mår den stackaren också bättre när han äntligen fått lätta sitt hjärta! Nej, det är inte bara samhällets ansvar, det är också mitt ansvar som medborgare att göra allt jag kan för att barn inte utsätts för vuxenvåld. Inte bara mitt barn. Det kanske är bra att bli förbannad ibland, men det räcker sällan. Jag måste göra någonting. Vi lever i en demokrati. Det går att påverka...

Nytta med nöje!

2008-03-28T14:22:00.000Z

Vi har börjat meditera! Det är jag och Teresa tillsammans med hennes engelskalärare , som tidigare bott flera år i Asien. Det tar några månader att lära sig. Vi har hållt på två gånger i veckan sedan i februari och nu börjar det hända saker.

Teresa, som haft sömnsvårigheter i flera år, har plötsligt blivit mycket bättre. Hon använder teknikerna vi lär oss för att få kontroll över tankar som gärna dyker upp vid insomningsögonblicket. För mig har min redan flummiga hjärna fått nya vingar. Idén med meditation är att separera kroppen från hjärnan eller tankarna. Vi sitter med korslagda ben så stilla det går. Efter ett tag känns kroppen som en stor cementklump och bara tankarna rör sig. Och andningen. Vi koncentrerar oss på andningen. In och utandningen skall vara lika långa. Som nybörjare fick vi inget mantra. Vi räknade istället. För mig passade siffran tio alldeles utmärkt. Inandning – ett, två, två, tre .... tio jag håller lite på toppen av inandningen innan jag släpper ut luften ett, två, tre ...tio där håller jag en liten paus innan jag andas in igen. Pauserna är viktiga, för det är i topp och bottenläget som tankarna står mest stilla. Ett knep är att använda magmusklerna för att pressa ut luften. När man efter bottenpausen släpper magmusklerna får man en naturlig inandning som börjar långt ner i lungorna. På så sätt gör man av med mindre engergi för inandningen och syreintaget blir högre.

Man skall försöka att tänka på ingenting och koncentrera sig på sin räkning. Men tankarna flyger omkring okontrollerat under de första åtminstone 10 minuterna. Det gör ingenting, låt dem flyga! Men försök att inte tappa räkningen och andningsrytmen. Det låter tråkigt men rätt mycket saker kan börja hända. Okontrollerad gråt eller skratt. I min flummiga hjärna det senaste.

Jag har aldrig varit bra på droger. När folk omkring mig suttit och skrattat sig fördärvade över ingenting eller något riktigt fånigt, så har jag suttit och skakat av rädsla. Istället har jag märkt att om jag är tillsammans med folk som röker på, så kommer de liksom ner på min nivå, till mitt naturliga sinnestillstånd.

Kanske just därför passar meditation mig alldeles utmärkt! För två veckor sedan fick jag mitt första mantra. Vad som hade hänt var att jag i mitt höga tillstånd inte lyckades räkna talen i rätt ordning. Av någon anledning så brast det fullständigt för mig varje gång jag kom till siffran nio och jag la mig dubbelvikt över mina insomnade ben och skrattade okontrollerat. Naturligtvis fördärvade jag för de andra. Nåja, till nästa möte fick jag mitt första mantra. Det skall man egentligen inte avslöja, men det har redan blivit obrukbart det också. I två veckor har jag utan problem koncentrerat mig på ”Jag är inte mina tankar” Så, där sitter jag alltså och flyger omkring i det blå och andas lugnt till mitt mantra. Så dyker det upp en älg på toppen av inandningen och säger på norska: ”Jeg er dine tanker” Stick iväg, dumma älg, säger jag. Men det gör han inte, han tar istället över. Jeg er dine tanker, jeg er dine tanker... Jag börjar räkna istället. Då tar älgen på sig en liten hatt och börjar göra fåniga miner, räcker ut tungan och dyker upp i varje topp och bottenläge i min andning. Varje gång med en ny hatt! Det slutar naturligtvis i katastrof igen och jag knäcker mig fullständigt åt denna fåniga älg som pratar norska.

Undrar vilket mitt nya mantra blir...

PS. Bilderna är på våra nya amerikanska vänner, Gregg och Dianne, som var på besök under påskhelgen. Alla rutinerade mediterare!

Min roll som vågmästare.

2008-03-28T10:26:00.000Z

~~~Marsvågen~~~

Jag har tappat lite fokus på tillvaron. Min tanke med att skriva på den här bloggen var att göra lite blandade reportage om livet i allmänhet i Portugal. Men jag har blivit trött. Jag blir trött när jag hör ordet ”demokrati”. För att demokratin skall kunna fungera krävs aktiva medborgare. Men medborgarna har blivit trötta. Många har säkert bättre koll på vad Paris Hilton hade på sig förra lördagen än hur valet i USA utveckar sig. Vilket ju berör hela världen...

Varför har vi blivit så trötta på politik? Vad är det för personer vi röstar fram? Är det en samling psykopater och exhibitionister, som bara vill vara med i TV eller smutskasta kollegor som valt ett annat politiskt parti? Varför skall vi ha olika partier när ändå inget längre representerar en ideologi?

I Portugal finns hur många politiska partier som helst. Inget av dem verkar göra någon nytta. Utom regeringspartiet förstås, som upptog alla nyhetskanalerna igår med den fantastiska nyheten om att man sänker momsen med 1 %. Jippie! Då kan vi ju konsumera mera! Så att jordens resurser tar slut lite snabbare! Härliga tider stundar! Man kommer förmodligen ganska snart höja inkomstskatten för att täcka motsvarande bortfall av statsintäkterna...

Portugal är en republik som kräver ett parlament och en premiärminister så klart. Men inte nog med det, här finns en president också som inte har särskilt mycket mer makt än vår kung. Han reser just nu omkring i Afrika och ler inför TV kamerorna och tar några käcka danssteg tillsammans med svarta kvinnor. Dessa spektakel kostar naturligtvis ohyggliga pengar. Och medborgarna betalar snällt sina skatter. Såklart! På ett eller annat vis. Att inte betala är ju olagligt.

Vad kan man som enskild medborgare göra för att protestera eller förändra? Finns det något alternativ till demokratin?

I just Portugals fall tror jag det kan vara en lösning att helt enkelt lägga ner hela skiten. Portugals flagga är grön och röd. Det gröna fältet representerar de bördiga fälten. Det röda representerar allt blod portuguiserna har fått spilla genom åren för att få behålla sina gröna fält. I de flesta fall genom krig med spanjorerna. När Portugal 1992 blev fullvärdiga medlemmar i EU fick man fantasisummor i bidrag för att bygga upp landets infrastruktur. Priset var att Portugal inte satsade på jordbruk. Portugal skulle bli en marknad för Frankrike och Spanien. Så blev det också. De största stormarknaderna (förutom då Lidl) ägs av framförallt spanska bolag. Delar av de gröna fälten har asfalterats, så man snabbt kan transportera varor från storlager på spanska sidan. Vad finns då kvar av Portugal med en sviktande nationalism och en falsk flagga? De gröna fälten finns kvar, men vi äter tomater och apelsiner som odlats på de spanska fälten. Konsumtion är grundstenen för att det fria ekonomiska systemet skall kunna fungera. Konsumtion har ersatt produktion. Man talar om en ekonomisk kris. Alla politiska partier är lika förvånade. Alla ägnar sitt fokus på att anklaga varandra. Ingen har en lösning.

Ingen utom jag så klart! Jag anser att Portugal bör upphöra som stat och bli en provins till Spanien. I praktiken har det redan hänt. Storföretag och banker har redan flyttat sina huvudkontor till Madrid. Jag har länge ensam protesterat genom att vägra köpa spanska varor. Men nu har jag upptäkt att många av grönsakerna som säljs på torghandeln kommer från Spanien. De också. Jag har gett upp! Kastat in handduken. Kapitulerat.

Följdfrågan blir naturligtvis om vi behöver självstyre inom Europa. Nationalismen är död, leve provinsialismen! Kanske vi kan få mer kostnadseffektiva stater som provinser? Och mindre korrupta???

Jag har i alla fall bestämt mig för att bli mästare på att fotografera vågor. Alltså vågmästare! Minst en gång i månaden skall jag fånga månadens våg!

Här några bilder från en frusen strand. Isblock som formar sig i sanden? Nejdå, det är bara skum från sista stormen, men visst ser det ut som is!

Och här ett bildbevis på att Portugal är en hoplappad stat som snart kommer att falla när det börjar blåsa igen. Den före detta stolta flaggan, som så skräckinjagande vajade på de stora fullriggarna på världens alla hav, sitter nu hjälplöst fasttejpad i en cementpelare på Portugals västligaste strand. Fönstret mot havet och Azorerna och mot den nya världen!

Tvångstankar i arbetslöshetens kölvatten.

2008-02-13T15:29:00.000Z

Varje onsdag och lördag är det marknad i Cascais. Från tidigt i ottan kan man gå och handla purfärsk fisk, blommor, frukt och grönsaker. Det är många år sedan jag var där sist. Tyvärr var också detta nöje någonting jag tappade bort i mitt helstressade tidigare liv. Så, ännu en gång – vilken tur jag blev arbetslös! Och vilka emotionella problem kommer inte detta nygamla inköpssätt att lösa för mig! Jag lider av lite konstiga saker, som psykologerna förmodligen har ett namn på. Under en lång period var jag nämligen tvungen att handla tre stycken av allting. Tre tomater, tre glassar, tre flaskor brännvin, osv. Ni kan ju förstå vilka problem – tre glassar hinner ju smälta! Jag tvångsinförde då siffran ett i mina inköp och sparade in ganska mycket pengar på detta kloka beslut. Men siffran tre visade sig vara otursförföljd. Så för att komma bort från detta idiotiska beteende byttes den ut mot alla jämna nummer och siffran ett fick finnas kvar. Så i plockdiskarna handlar jag tex. 8 tomater, 6 päron och ett blomlkålshuvud. Men nu då på marknaden kan jag utan eftertanke beställa: 1 kg av de där, ett halvt kg av sådant och jag står och pratar lite med grönsakstanterna. Vilken befrielse! Färsk mat är verkligen min grej!

Mina stora problem började när IKEA öppnade sin matbutik. Samtidigt öppnade en tyska en butik i Estoril med biologiskt odlade grönsaker och en massa roliga linser och bönor i tyska förpackningar. I mitt skafferi, som var alfabetiskt ordnat, blev det total kaos. Gula ärtor, tex, skall de stå under G som gul, Ä som i ärtor eller under E som i Erbsen (tyska) eller Ervilhas (portugisiska) Eller P som i engelska, för några av tyskans varor har engelska etiketter. Det fick bli E eftersom det var i majoritet, men åh, nej, så jobbigt allting plötsligt blev. Det var Teresa som kom på den strålande idén med att ordna allting i färgordning. Så det har blivit hennes jobb att hålla ordning i skafferiet.

Den enda som har haft full förståelse för mina tvångstankar var Görel. Men hon finns inte längre här hos oss och jag saknar henne jätteofta. Jag hoppas hon är fri från allt sådant nu. Mina tvångstankar är ingenting mot hennes. Jag tror egentligen inte att döden är svart och dyster. Jag skulle vilja sätta vit färg på döden, befrielsens färg. Det är vi som är kvar som måste leva med saknaden och ensamheten. Just därför har jag bestämt mig för att försöka göra resten av livet till så stor skillnad från döden som möjligt.

Alla bläckfiskar är inte snygga

PS. Notera att jag lagt in sex bilder. Sex är ett jämnt tal och det är delbart med tre. Alltså känner jag mig kurerad! Från och med nu tänker jag helt ägna mig åt sex!

Där två kontinenter möts, Tarifa - Tanger.

2008-02-12T22:05:00.004Z

Everything delights my eye:
Sea and land, cloudless sky.
And all I hear: gull and wave
your gentle voice, delights my ear.

As land approaches, antique Tangier
And land recedes, Tarifa´s shore;
A memory of other lands
And other hands held, (were they yours?)

Fills me with wonder. Is this a door
We passed through from yesterday
Or are passing through into tonight?
Either way, this passage together seems right .

På månskenspromenad i Sintrabergen

2008-01-23T23:14:00.000Z

Igår var månen full! Det är något speciellt med fullmånen i Portugal. Särskilt i januari. Hit kommer vetenskapsmän och intresserade resande från hela världen för att se det mystiska månljuset. Om det är molnfritt, förstås. Det var det i går kväll. Jag laddade kameran och körde upp mot Penina, som är en av topparna på Sintrabergen. Jag körde den lilla slingrande vägen upp. Ljuset märks ännu mer när man kommer bort från vägbelysning och hus. Jag kunde utan problem köra med släkta lyktor, så ljust var det! Men lite farligt, kanske. Tänk om någon med samma idéer skulle komma från andra hållet. Inte så bra, eftersom två bilar knappt kan mötas på den trånga vägen.

Så med tända lysen körde jag förbi avtagsvägen mot munkklostret och fortsatte uppåt. Uuh, nu började det bli ganska läskigt. Jag vänder, tänkte jag, men det fanns ingen plats att vända på. Träden började stå tätare och tätare och närmre och närmre vägen. Jag tände helljuset. Nu märkte jag att långa murgrönor hänger ner i stora klasar från träden. Och mer och mer märkliga blev formationerna. Jag såg träd som hade armar, hår, jättefingrar och ansikten. Nu börjar de snart prata med mig! Precis som i Sagan om Ringen. Hjälp! Det kändes till en början skönt att äntligen komma fram till Penina. Men då dyker konturerna av de jättestora klippblocken upp i mina starka strålkastere. Av med ljuset! Åh, snälla någon - rädda mig från träden och trollen!

Det skulle jag inte ha önskat, för precis då dyker en stor jeep upp med extralyse på taket. Nu är jag inte rädd längre, nu tar paniken över! Jag trampar gasen så långt i botten som det går och trots att jag ser att det står GNR (trafikpolis) på dörren när jag kör förbi de förklädda trollens jättejeep, så saktar jag inte ner förrän jag kommit ner till stora vägen. Cabo da Roca, står det på en upplyst skylt. Tillbaka i den verkliga världen igen. Åh, så skönt!

Jag kör sakta nerför berget men stannar inte förrän jag kommit fram till Guincho. Först då kommer jag ihåg månen och min nya karriär som fotograf. Jag kör ner vid hotell Muchaxo och skrämmer livet ur ett älskande par. Kläderna åkte på, formodligen snabbare än de kommit av och de körde därifrån i rivstart. Precis som om de hade något att vara rädda för. Om de visste vad jag just varit med om...

Nåja, eftersom jag inte har något stativ (ännu), så ställde jag kameran på biltaket och tog några bilder med väldigt lång exponeringstid. Jag är väldigt förvånad över resultatet! Flera av bilderna ser ut att vara tagna i fullt dagsljus men det är alltså i fullt månljus. Och i den här, de små vita prickarna är inte smuts på linsen – det är stjärnor. Väldigt märkligt ljus. Jag lovar, de är inte manupulerade någonting, precis så här blev bilderna.

Ungefär såhär mörkt var det.

På vågorna kan ni se att jag haft lång exponeringstid.

Gretchen am Spinnrade

2008-01-15T16:53:00.000Z

Jag vet inte om vi fick med oss influensan från Sverige eller om vi fått den här. Både jag och Teresa ligger i horisontalläge i feber. Det blir varken Carpe Diem eller Permissum dies carpo vos – Låt dagen fånga dig! Det regnar och den platta gråskalan har slagit till igen!

Färgklicken den här gången kommer från Teresas lärare i Engelska och drama. En helt otroligt karismatisk person. Han frågade mig en morgon vilken som var min favoritpoet. Goethe, svarade jag lite förvirrat, för jag kom inte på någon annan. Intressant, tyckte han och erkände att han inte kände till de tyska diktarna alls. Då kaxade jag till mig och sa förmodligen något ganska intelligent, för nu vill han veta allt jag vet om Goethe. Eftersom han är dramalärare också, så skall jag läsa upp dikterna! Men jag har ju glömt det mesta, försökte jag, men det gick inte att komma undan. Så här sitter jag febrig och läser Gretchen am Spinnrade, Ein Wanderers Nachtlied, Willkommen und Abschied, uzw. Och - jag njuter! Det känns som jag kommit tillbaka till rötterna i mitt liv! Jag minns hur vi levde totalt passionerat i dikternas och böckernas värld under tiden på universitet. Varför har jag släppt alla dessa fantastiska upplevelser under mina år som trippelarbetande yrkeskvinna? Vilken tur jag blivit arbetslös till slut. Nu skall jag läsa alla mina favoritdikter på nytt.

Den här är faktiskt riktigt läsvärd. Den är ganska enkel i språket och jag tror det går att förstå även om man inte läst tyska. Gretchen förstår att hon är gravid. Hon förstår också att hon blivit sviken, lurad och övergiven av sin älskade. Hennes högsta önskan är ändå en enda sista kyss...

Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.

Wo ich ihn nicht hab,
Ist mir das Grab,
Die ganze Welt
Ist mir vergällt.

Mein armer Kopf
Ist mir verrückt,
Mein armer Sinn
Ist mir zerstückt.

Nach ihm nur schau ich
Zum Fenster hinaus,
Nach ihm nur geh ich
Aus dem Haus.

Sein hoher Gang,
Sein edle Gestalt,
Seines Mundes Lächeln,
Seiner Augen Gewalt,

Und seiner Rede
Zauberfluss,
Sein Händedruck,
Und ach, sein Kuss!

Mein Busen drängt
Sich nach ihm hin:
Ach, dürft ich fassen
Und halten ihn

Und küssen ihn,
So wie ich wollt,
An seinen Küssen
Vergehen sollt!

Att resa från Cascais till Åre

2008-01-15T12:40:00.000Z

Att resa från Cascais till Åre är som att åka från ytterlighet till ytterlighet. Det är verkligen svårt att hitta några likheter alls mellan de två orterna. Förutom att jag lyckades ta en totalt färglös bild. Jag trodde jag kunde få häftiga bilder av fnyksnö med lång exponeringstid, men jag fick bara snö på linsen.

Vid den här tiden på året blir det ljust runt halv tio. Klockan tre är det bäcksvart igen. Men mörkret är inte så påträngande som många tror. Snön reflekterar allt ljus och Åre är verkligen upplyst med charmig belysning. Inga amerikanska blinkande mutlicolorerade julgranar här inte! (Vilket vi har i Portugal...) Vad som slår mig ofta i Åre är dofterna! Det doftar verkligen kallt, ljust och granbarr. O, så romantiskt!

I år missade vi mycket av detta. Det var ganska lite snö och hårt i backarna. Inget drömläge precis för två gamla puckelåkare. Två, undrar du säkert? Jodå, Christel var också med, min tvillingsjäl. Och Teresa! Men hon gillar inte puckelåkning. Det skall helst vara platt och isigt, så att hon kan åka så fort det går. Vi har köpt henne ett par carving slalomskidor, som självsvänger hela tiden, så att hon blir lite trött. Och så att vi hinner ifatt.

Vad gör man då i Åre om vädret och pisten är kass? Jo, då partajar man! Och det partajas överallt i byn. Kända, halvkända och okända artister träder fram på alla krogar och ställen som har en scen. Det har alla, annars kommer inget folk. Vi började fira min födelsedag redan den 30:e på afterskin på Fjällgården. Det är hotellet man kommer till om man åker Bergbanan upp. Där är ombyggt och jättemysigt. Där spelade ett coverband och gästartist var Janne Schaffer! Janne var en av mina absolut största idoler som tonåring och jag har sett honom uppträda många gånger. Men jag har aldrig suttit så nära som vi såklart gjorde nu på afterskin. Han är nog bland världens bästa gitarrister, helt otrolig. Hans fingrar är verkligen muskulösa, inte särskilt långa, men han kan sträcka ut dem nästan hur långt som helst! Mycket imponerande.

Här ses Sveriges bästa gitarrist fotograferad med Sveriges snyggaste tjej! Ähum...

Efter en vinglig skidfärd i totalt mörker ner till byn, åt vi och klädde snabbt om för kvällens aktiviteter men nu stötte vi på lite problem. Hur gammal är tjeeejen, frågade vakterna på klockren ståkkålmska. 18 svarade Teresa kaxigt! Jaha, vi har åldersgräns på 23... Nåja, två rutinerade partydamer lyckades prata in henne på Country Club lite senare. Vi landade först i gamla ko-baren, men sadlarna är ju borta sedan länge.

Nåväl, jag vaknade lite senare i min egen säng till fantastisk sång och med kaffe och presenter och levande ljus på sängen. Så jättemysigt! Vi klädde oss och åkte ut i blåst och busväder mot Buustamons fjällstation. Där serverades vi en läcker fisksoppa med en alldeles utmärkt Chablis av bästa sort! Lunchen blev tyvärr lite kort, för vi blev tvungna att skynda oss till afterskin! Denna gång på vårt älskade Dippan. Fast nu är det ombyggt och heter Wallmans Salonger. Det var med tungt hjärta och tårar i ögonen vi såg oss omkring. Alla fina gamla vintermålningar i taket var övermålade med svart färg. Helgerån. Suck!
Irish Coffen smakade iallafall som den alltid gjort och sakta fylldes våra själar med ny värme. Showen var faktiskt riktigt rolig, trots att det inte var livemusik.

Glada och goa drog vi oss hemåt igen. Det är uppför hem. Så vi tittade in på Åregården för att vila och värma oss lite. Där var helt tomt förutom ett förälskat äldre par med en pudel i quiltad väst. De satt vid bordet längst bort och hade bara ögon för varandra. Ett uttråkat musikerpar hade försökt underhålla de ointresserade turturduvorna men verkade nu vara inne på sista svängen. Det var två jättesöta killar, en sjöng och den andre spelade piano.

De blev på mycket bättre humör när vi beställde in champagne till dem och de spelade alla låtar vi önskade under nästan en timme! Då var vi tvungna att gå hem till våra väntande humrar. Vi sörplade och snaskade och fnittrade och drack ännu mer champagne och höll nästan på att missa tolvslaget. Vi fullständigt rusade ner på torget för att kunna se alla fyrverkerierna runtomkring. Lika vackert som alla år!
Den här gången blev det lätt som en plätt för Teresa att bara knalla rakt in på Country Club! Våra söta små pojkar från pianobaren spelade där också och vi stod alla tre med på gästlistan!

Vi dansade och hade jätteskoj, men släpade oss långsamt hem redan vid tvåtiden, trötta och lyckliga. Bara Teresa blev bjuden på efterfest. Undrar varför inte vi fick följa med?!?

Nu är det jul igen!

2007-12-21T11:16:00.001Z

Nu är det jul igen! Som tur väl är, så varar den inte längre till påsken. Men den börjar redan i oktober! Och portugisisk juldekoration kan vara hur osmaklig som helst. Jag längtar till Sverige nu! Jag vill ha julmat och känna dofter av granris och stearinljus. Och tomten förståss...

Idag blev jag riktigt glad och överraskad! Det känns som både julklapp och födelsedagspresent! Roger Waters fortsätter sin avslutade turné med The Dark Side of The Moon! Och jag som åkte ända till Toronto för att se avskedskonserten! Men det var det värt. Den här gången räcker det med att åka till Odense. Den 13 Maj! How I wish you were there too!
Bilden är på Roger Waters och Nick Mason från Earls Court i London, 12 Maj i år och den är inte tagen av mig. Jag hade inte riktigt så bra plats, men jag var där. Jag hade faktiskt två platser, men Teresa blev stoppad av en portugisisk idiot till passpolis med klara nazistiska drag och som verkligen njöt av att stoppa henne vid utresan. En gammal ”court order” från Teresas mamma och ex-styvfar gjorde sig påmind om våra ex-liv, då ju England fortfarande ligger utanför Schengenavtalet om fria resor inom EU. Men nu har hon äntligen fyllt 18 och ingen kan såra oss längre!

Innan jag packar min väska, så vill jag tända ett litet ljus till Görel som lämnade oss julen för fyra år sedan. Jag saknar henne fortfarande och jättemycket, men vet också att hon har det mycket bättre där hon är nu.

Ljus till Görel. Fortsätt sova, och sov gott.

Från färglöshet till full storm.

2007-12-21T00:27:00.000Z

Que temporal! Està mau, Està frio, terrivel, terrivel!!!
Portugiserna är roliga. Vi har haft en helt fantastisk sommar ända in i början av december, då vi blev tvungna att leta fram strumpor och jackor! Så kommer första stormen och det gnälls i alla hörn. Sant är, att när det är kallt i Portugal – då är det kallt! Även inomhus.

Men är man uppvuxen i södra Sverige, där det börjar regna och blåsa redan i oktober och man vet att himlen kommer att vara grå varje dag ända till april, ja då får man nog en annan bild av väder.

Jag tycker om den grå färgen. I gråskalan kan man snabbt skifta mellan varma grå melankoliska färger till de dramatiska kalla, svarta, de skrämmande och olustiga. I gråskalan kan man uttrycka en sinnesstämning och även sätta ett mått på sina känslor. En film eller en dikt, med ett enda litet blyertsstreck skulle du kunna förmedla till mig vad just du känner när du läst dikten eller sett filmen och jag vet om den berört dig. Jag läste just en dikt som berörde mig:

Colors
by Ted Guhl

This morning the world was white
White sky, white land, white road.
Often I disappeared into white.
A little past noon the snow stopped;
Clear sky, black road, normal world,
And driving was upward toward blue,
Then over the peak and the grey fog,
Deep, and the grey road was all.
As night came,
Black mist froze on my windshield
And the black grief began.
Tonight, in the latest version of the
Familiar room -
I paint without colors.

Plötsligt känner jag mig väldigt svensk när jag försöker lösa mysteriet med de grå färgernas skala. Lagom är alltid bäst. Lite nyans hit och dit, men inte för mycket, usch och fy så farligt. Vilken tur att vi har färger! Vi måste få pensla in lite passion i varje svartvit bild! Så också i din bild, Ted. Tänk att få kladda dit en stor klick rött eller gult, ja vilken färg som helst! Med lite latinsk oordning...

Bilderna jag tog ute vid havet igår i full storm stödjer min teori. Det är nästan omöjligt att ta ett färgfotografi som blir helt grått. Det finns alltid någon liten färg som tränger sig på.

Tillbaka till verkligheten. Vad som inte står i gratiskursen i digital fotografi, som jag prenumererar på genom nätet är:

Hur tar man foton vid havet i storm och motvind utan att få saltvatten på linsen?
Hur håller man ett paraply med bara en hand utan att det vränger sig ut och in?
Och finns det något bra sätt att fotografera stormar utan att fördärva frisyren?

Det sista blir nog svårast att få ett bra svar på. Som tur är har vi en jättefin bastu på gymmet. Den heter Tylö...

Det var en till synes helt vanlig dag i Cascais.

2007-12-17T21:00:00.000Z

Det var en till synes helt vanlig dag i Cascais. Jag körde Terry till skolan. Den vanliga vägen. Och det är inte vilken väg som helst. Vi kör förbi de svarta klippstränderna vid fyren som ligger alldeles innan den stora sandstranden, Guincho. Morgonsolen färgar himlen och dimmorna svagt rosalila och långsamt dyker siluetten av Serra de Sintra upp. Det är frånlandsvind och fåglarna leker i uppvindarna från jättevågor som kommer inrullande. Vi lyssnar på Echoes av Pink Floyd.
- De måste ha haft en bild som denna i sina sinnen när de skrev den här sången, kommenterar jag. Det handlar om viktlöshet och själens frihet. En dag får vi gå upp tidigare och fotografera detta. Kolla vågorna, de är ovanligt stora idag, eller hur?
- Va?!?
- Lyssnar du inte?
- Jamen, du säger ju samma sak varje morgon...
- Idag ÄR de större!
- Jag orkar inte, låt mig sova nu.
- Men fattar du inte att jag kör dig varje dag den kanske vackraste vägen i hela Europa och du ligger och sover! Det är så många..
- SLUTA!
Tänk att stunderna av total glädje är så korta. Mammor och tonårsdöttrar förstår nog varandra egentligen, men det blir sällan en dialog. Morgonens magi tar definitivt slut när vi stannar vid soptunnorna för återvinning.
- Måste du alltid slänga skräp på morgonen?
- JA, DET MÅSTE JAG!
- Då kommer jag försent till skolan!
- Inte om du hjälper till...

Vi lyckades iallafall komma överens om att åka ut till havet och ta några bilder i kvällsljuset, om vågorna fortfarande var lika stora. Det var de, och vi blev rätt nöjda båda två till slut. Imorgon är det en annan ny, härlig dag! CARPE DIEM – Nej, tvärtom! Låt dagen fånga dig...