Arvet

Tidigt på morgonen den 19:e Oktober för 84 år sedan födde en kvinna sitt barn. Hon hade ännu inte fyllt 20 år. Flickan skulle heta Solveig och döpas samma dag. På den tiden var baranadödligheten hög och barnen döptes redan på BB. Klockan var bara 9 när hon väcktes och prästen kom in på salen där hon låg. Han höll psalmboken i sin hand. Ett kuvert, större än psalmboken låg instoppat på samma sida där ett brett, rött sidenband stack fram. Ur kuvertet tog han fram ett dokument som han själv skrivit för hand. Dopattest stod det överst, noggrant printat med vackra välformade bokstäver. Tre fält hade lämnats tomma för barnets namn, pappans namn och hennes eget. Underst skulle hon skriva sin namnteckning. Ester Björk. Björk, tänkte hon småleende och inte Ester Johansson. ”Björkan” spelade högerytter i GAIS och var ganska så känd. Åtminstone i fotbollskretsar. Själv hade hon aldrig sett en fotbollsmatch förrän hon kom till Göteborg. Hon var uppvuxen på Orust och yngst i en syskonskara på sex. Hon var bara fem år när deras mamma dog och hon fick ta ansvar för kvinnosysslorna på gården. Enda systern hade rest till Kanada av en anledning ingen riktigt visste. Ester fick gå i skolan till och med sjunde klass. Men bara varannan dag för att hinna med arbetet på gården. Hon berättade aldrig särskilt mycket om själva gården. Men hon berättade ofta om hur kvinnan i gården bredvid hade hjälpt henne att sy en vit klänning till konfirmationen. Det var händelsen som hade satt det djupaste spåret från barndomen. Vi fick aldrig veta om det var lyckan över klänningen i sig eller om det var för att någon brydde sig. Kanske lite av båda delarna. En dag skulle hon bli en av Göteborgs allra mest anlitade klänningssömmerskor! Men nu stod prästen där med dopattesten och frågade vilket namn hon valt till sin dotter. Nu stod det helt still i hennes huvud. Vad skulle hon heta? Eivor, vad det Eivor? Nej, det var det inte, men Arvid hade tyckt att namnet de valt var likt Eivor. Kunde inte dopet vänta? Arvid kommer ju i eftermiddag? Herren ger och Herren tar, hade prästen svarat. Det enda vi inte vet är när eller hur. Ett barn som är fött upptages i församlingen omgående. Ja, då får det väl bli Eivor då. Eivor Inga-Lill Björk.

Arvid fick benet avsparkat och fotbollskarriären tog slut. Jobbet han hade på Pripps tog också slut. Hans jobb hade varit att sätta i korkarna i ölflaskorna och det var ett av de allra första momenten som automatiserades på bryggerierna. Han blev arbetslös och började dricka. Äktenskapet blev olyckligt och de skiljdes åt 14 år senare. Ester och Eivor levde tillsammans som två systrar. Eivor fick jobb på en skofabrik och blev föreståndarinna. Ester var hemsömmerska. Hon fick köpa en industrisymaskin från skofabriken och på den sydde hon lottapälsar som var populära både under och efter kriget. Hon drack aldrig sprit. Men det gjorde ägarinnan till skofabriken. Med henne bytte Ester bort sin månadsranson mot ett par skor. Varje månad fick hon ett par nya skor. Damskor av senaste modell!

Den där tiden kommer aldrig mer tillbaka. Ester är borta och nu är Eivor också det. Idag skulle hon ha fyllt 84 år. Men allt är inte borta för jag är ju här. Jag kan deras historia och jag kan allt det de lärde mig. Det är genom mig som de lever vidare. Och jag lär någon annan vad de lärde mig. Det är väl egentligen just det som allting handlar om.

Om hur fel det kan bli om rollfigurerna tar över – Del 2

Heav’n but the Vision of fulfill’d Desire
And Hell the Shadow from a Soul on fire”

“Hej Myth, vad håller du på med? Läser du poesi?” frågade hon samtidigt som hon ställde ner sina väskor på köksgolvet. Hon gick fram till den stora grå hankatten. Han vände sig hastigt om. Tydligt var att han inte varit ett dugg förberedd på att hon skulle komma. “Öh, äh, va! Hej? Är du här igen?

Resan över Atlanten hade som vanligt varit jobbig. Om man alls har rätt att klaga! Smålänningarna som reste för bara 100 år sedan och tillbringade 3 månader på en båt i hög sjö, de hade säkert varit överlyckliga över lite jetlag! Hon kände sig redan som hemma. Så skönt att det finns saker i livet som inte förändras. Ted hade redan satt på kaffe och katten låg på soffan och var småspydig. Och alla saker Ted samlat på sig från sina resor runtom i världen stod kvar på samma platser där de stått i januari. Snön var nu borta och en jättemagnolia stod i full blom på gården. Alla träden var kala men fulla av knoppar som när som helst skulle brista. Den spanska familjen hade redan flyttat ut på verandan. Leksaker gnisslade och alla pratade samtidigt och skrattade högt. Ted var på gott humör. Våren hade kommit till New England!

“Jaha, var har du varit då“ frågade katten nyfiket”
“Tja, jag bor ju i Portugal, så där har jag varit mest”
“Hur är det där då? Jämfört med här alltså“
“Det är hur fint som helst och likt I mycket. Vi har havet alldeles inpå, hela Atlanten. Fint väder och golfbanan är öppen året runt”
“Du har inte bloggat på ett tag”
“Läser du min blogg?”
“Nja, kollar bilderna ibland. Ganska ointressanta stories. En sån som jag läser hellre något mer litterärt”
“Din arrogante kattf… vad höll du egentligen på med när vi kom in. Avbröt vi något viktigt?
“Ja, ähum, det är såhär, farsan sätter upp en ny teaterpjäs till hösten. Och jag spelar huvudrollen. Ja, han vet ju inte om det än förståss men så kommer det att bli. Det blir alltid som jag vill”
“Och vilken pjäs sätter han upp då?”
“Bacchus”
“Ha, ha! Och du skall spela Bacchus! Och hur har du tänkt dig att det skall gå till! Det var ju inte ens Euripedes du läste högt när vi kom! Vad var det egentligen”
“Det var en av farsans favoriter. Omar Khayyam. I engelsk översättning av Edward Fitzgerald. En persisk diktare från 1100 talet. Ni europeer tror vi är totalt obildade över här. Och ni har fel, fel, fel! Men hur var det nu I Portugal”

“Jo förstår du. Ärligt talat så är det så här. Du vet hur mycket jag gillar att vara här I USA och hos er allihopa. Jag åker härifrån full av nya ideer och kreativitet. Men tillbaka i Portugal är det som att ramla ner i ett stort svart hål. Jag har inte bloggat för jag fick musarm, skrivkramp, hade tråkigt och var jätteledsen. Det enda som funkade var golfsvingen. Så jag har spelat golf hela vintern”
“Musarm har jag haft hela livet! Godnatt, jag tycker inte ett dugg synd om dig, du bara reser omkring och har det bra. Vart skall du resa härnäst?
“Till Cape Cod” Och du får inte följa med! Godnatt du också”

Om hur fel det kan bli när rollfigurerna tar över!

Det var sent på lördagens eftermiddag och solens sista strålar hade just brutit sig igenom de tunga snömolnen. Hela grannskapet lystes upp över takåsarna! Alla New Englandhusen ser nästan likadana ut med träribborna liggande på tvären och i det platta ljuset under de senaste dagarna hade de bara skiftat i olika grå nyanser. Men nu återspeglade solen dem i deras riktiga färger. De snötyngda träden bar elegant sina bördor på kraftiga grenar och gav långa och svarta skuggor. Hon kände plötsligt igen omgivningen från sommarens stekheta dagar. Den spanska familjen i grannhuset till vänster hade då nästan alltid suttit ute på sin altan. När de inte skrattade högt så hade de skällt de på sina ungar eller på varandra. Fritz och Peggy hade varje kväll grillat och druckit vin på vår gemensamma bakgård. Men nu hängde då snön tung över tak och innergårdar. Minst en fot snö hade kommit under dagen. En fot är 12 tum. Knepigt räknesystem men det blir 30,48 cm. Antagligen en normalstor mansfot. Den spanska familjen hade inte synts till. Bara några frusna leksaker på altanen påminde om deras existens.

Hon visste redan när hon beställde biljetten att hon skulle bli ganska så ensam under vistelsen i det stora landet. Ted jobbar dag och natt med en teateruppsättning som har premiär på fredag. Hon hade bestämt sig för att ta vara på tillfället och studera engelska. Det där språket som var så lätt att lära sig, men som bara blir svårare och svårare ju mer man försöker. Till skillnad mot tyskan, som bara blir enklare och enklare för dem som orkar lära sig alla grammatiska regler! Hon hade av Ted fått låna en lärobok i engelsk litteratur. Den var på 2218 sidor med papper lika tunna som i biblen. Förtvivlat tittade hon ner i vänstra hörnet. Page 162 – Tone and Syle, stod det där och hon läste just en novell av William Faulkner. En hel veckas jobb och inte ens 1 % av boken avklarad! Nåja, rätt mycket hade hon ändå hunnit lära sig. Tex om berättarens ståndpunkt – Point of View. Det vanligaste och det enklaste är att skriva i jagform. Berättaren tar då del i berättelsen som antingen en huvud eller en bakgrundsfigur.

Lite svårare blir det att skriva i 3e person. Berättaren är då inte delaktig i händelserna men kan på åtminstone fyra olika sätt förmedla sin berättelse som:

- Allvetare; Berättaren ser in i alla figurerna
- Berättaren ser in i en huvudfigur
- Berättaren ser in i en eller flera sidofigurer
- Berättaren är totalt objektiv och ser inte in i någon figur alls. Som flugan på väggen. Berättaren bekskriver bara hur allting ser ut och lämnar till läsaren att uppleva rollfigurens känslor och tankar.

Ett ilsket krafsande på ytterdörren avbröt alla hennes tankar på berättandeform. Hon reste sig och släppte in en stor grå hankatt. Hon hade själv hittat honom övergiven i Peggys och Fritz garage dagen innan hon skulle resa i somras. Katten hade varit totalt sönderriven och skulle absolut sitta i hennes golfbag. Precis som om han ville resa med. Hon och Peggy hade lyckats övertala Ted att ta hand om honom tills han blev frisk. Så, han flyttade in hos Ted och gick aldrig ut igen. Som längst går han ut på balkongen.

”Ers Höghet, välkommen in i värmen!”
”Finns det nå't käk?”
”Visst, som alltid står det serverat, Ers Höghet”
”Jag heter Mythrandir, och det vet du mycket väl”
”[Kattfan]”
”Du vet att jag inte pratar svenska, vad kallade du mig?”
”Inget särskilt”
”Du ljuger!”
”Bara lite”
”Hur länge skall du stanna här?”

De hade fått en ganska bra relation de senaste dagarna. Det vill säga, han pratade med henne nu. Med tungt hjärta insåg hon, att det inte är någon större skillnad att leva med en katt eller med en tonåring. De tar över, på något vis. Båda får henne att känna ständig skuld och otillräcklighet. Och osäkerhet. Hon undrade om den här berättelsen verkligen håller. Hennes första berättelse någonsin i 3e person och där berättaren är tänkt att bara se in i en av figurerna - henne själv. Men Ted har sagt, att bara stora konstnärer vågar testa var gränserna går. De misslyckas ofta men låter sig inte tappa modet för det! Sårbarheten får inte ta över. Hon vet att hon inte är någon stor konstnär, men rädd för att testa gränser? Näpp, det är hon inte och den här [kattfan] behöver sättas på plats!

”Jag kommer att stanna så länge jag själv vill. Och det finns ingenting du kan göra för att påverka detta. Jag låser in dig och går ut om du inte skärper dig”
”Kan du köpa lite schysst käk då? Viktväktarnas Helkostdiet för endast 9.99 om dagen kan få mig att gå ner 11 pund i vikt på en vecka”
”Du kollar för mycket på TV”
”Obama skall förändra världen! Och jag får bara torrfoder!”
”Mycket begärt av en som sover 23 timmar om dygnet! Undrar om det här kan kallas en fabel? Jag menar, att jag står här och pratar med dig och du är ju ett djur”
”Nej, i fablernas värld är alla djur. Ett djur som talar med en människa uppfattas som ett geni. En människa som talar med ett djur anses vara en idiot”