Det var en till synes helt vanlig dag i Cascais. Jag körde Terry till skolan. Den vanliga vägen. Och det är inte vilken väg som helst. Vi kör förbi de svarta klippstränderna vid fyren som ligger alldeles innan den stora sandstranden, Guincho. Morgonsolen färgar himlen och dimmorna svagt rosalila och långsamt dyker siluetten av Serra de Sintra upp. Det är frånlandsvind och fåglarna leker i uppvindarna från jättevågor som kommer inrullande. Vi lyssnar på Echoes av Pink Floyd.
- De måste ha haft en bild som denna i sina sinnen när de skrev den här sången, kommenterar jag. Det handlar om viktlöshet och själens frihet. En dag får vi gå upp tidigare och fotografera detta. Kolla vågorna, de är ovanligt stora idag, eller hur?
- Va?!?
- Lyssnar du inte?
- Jamen, du säger ju samma sak varje morgon...
- Idag ÄR de större!
- Jag orkar inte, låt mig sova nu.
- Men fattar du inte att jag kör dig varje dag den kanske vackraste vägen i hela Europa och du ligger och sover! Det är så många..
- SLUTA!
Tänk att stunderna av total glädje är så korta. Mammor och tonårsdöttrar förstår nog varandra egentligen, men det blir sällan en dialog. Morgonens magi tar definitivt slut när vi stannar vid soptunnorna för återvinning.
- Måste du alltid slänga skräp på morgonen?
- JA, DET MÅSTE JAG!
- Då kommer jag försent till skolan!
- Inte om du hjälper till...
Vi lyckades iallafall komma överens om att åka ut till havet och ta några bilder i kvällsljuset, om vågorna fortfarande var lika stora. Det var de, och vi blev rätt nöjda båda två till slut. Imorgon är det en annan ny, härlig dag! CARPE DIEM – Nej, tvärtom! Låt dagen fånga dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar