Gretchen am Spinnrade

Jag vet inte om vi fick med oss influensan från Sverige eller om vi fått den här. Både jag och Teresa ligger i horisontalläge i feber. Det blir varken Carpe Diem eller Permissum dies carpo vos – Låt dagen fånga dig! Det regnar och den platta gråskalan har slagit till igen!

Färgklicken den här gången kommer från Teresas lärare i Engelska och drama. En helt otroligt karismatisk person. Han frågade mig en morgon vilken som var min favoritpoet. Goethe, svarade jag lite förvirrat, för jag kom inte på någon annan. Intressant, tyckte han och erkände att han inte kände till de tyska diktarna alls. Då kaxade jag till mig och sa förmodligen något ganska intelligent, för nu vill han veta allt jag vet om Goethe. Eftersom han är dramalärare också, så skall jag läsa upp dikterna! Men jag har ju glömt det mesta, försökte jag, men det gick inte att komma undan. Så här sitter jag febrig och läser Gretchen am Spinnrade, Ein Wanderers Nachtlied, Willkommen und Abschied, uzw. Och - jag njuter! Det känns som jag kommit tillbaka till rötterna i mitt liv! Jag minns hur vi levde totalt passionerat i dikternas och böckernas värld under tiden på universitet. Varför har jag släppt alla dessa fantastiska upplevelser under mina år som trippelarbetande yrkeskvinna? Vilken tur jag blivit arbetslös till slut. Nu skall jag läsa alla mina favoritdikter på nytt.

Den här är faktiskt riktigt läsvärd. Den är ganska enkel i språket och jag tror det går att förstå även om man inte läst tyska. Gretchen förstår att hon är gravid. Hon förstår också att hon blivit sviken, lurad och övergiven av sin älskade. Hennes högsta önskan är ändå en enda sista kyss...

Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.

Wo ich ihn nicht hab,
Ist mir das Grab,
Die ganze Welt
Ist mir vergällt.

Mein armer Kopf
Ist mir verrückt,
Mein armer Sinn
Ist mir zerstückt.

Nach ihm nur schau ich
Zum Fenster hinaus,
Nach ihm nur geh ich
Aus dem Haus.

Sein hoher Gang,
Sein edle Gestalt,
Seines Mundes Lächeln,
Seiner Augen Gewalt,

Und seiner Rede
Zauberfluss,
Sein Händedruck,
Und ach, sein Kuss!

Mein Busen drängt
Sich nach ihm hin:
Ach, dürft ich fassen
Und halten ihn

Und küssen ihn,
So wie ich wollt,
An seinen Küssen
Vergehen sollt!