Mitt livslånga förhållande till Roger Waters.

Att resa till Danmark är alltid lika spännande! Jag sitter på tåget och kan inte riktigt bli klok på vad som hetsar upp mig med Danmark. Nåja, det är inte bara Danmark den här gången, ikväll skall jag se Roger Waters på Fiona fotbollsstadion. I Odense.

Det är förmodligen en hel samling med tonårsminnen som kommer över mig. Genom tågfönstret ser jag Hallands och Skånes platta landskap och öppna fält i alla möjliga olika färger. Påminner lite om Alentejo i södra Portugal. Det slår mig, att det var väldigt längesedan jag var hemma i maj! Våren är helt fantastisk, ja sommar faktiskt, det är 26 grader varmt!

I knät håller jag Stieg Larssons sista roman och ett par nyinköpta läsglasögon. Det går inte att komma undan längre. Boken är jättespännande men jag kan inte koncentrera mig alls. Tänk så många gånger vi åkte tåg för att partaja på musikklubbar i Helsingör eller Köpenhamn. Och vilken tur vi hade som växte upp i södra Sverige så nära färjorna! I en sextonårings ögon, så var allt det som var förbjudet i Sverige tillåtet i Danmark. Vi kunde köpa cigaretter till halva priset och öl till ¼ pris eller mindre. Men de lurade oss ofta på krogarna. Vi kunde inte räkna på danska. Det kan ingen utom danskarna själva. Det gjorde ingenting om de lurade oss lite, vi partajade ändå tills pengarna tog slut. Och vi hade aldrig fått i oss för lite öl när vi tog färjan tillbaka. Nåja, den här gången gick resan först över Öresundsbron, sedan Stora Bältsbron.

Efter en snabbdusch och en Mac Fish (den första i år faktiskt) så började jag gå de två kilometrarna mot Fiona Park. Solen stod redan ganska lågt på himmelen och gav långa och somriga skuggor av alla cyklande människor som passerade mig på vägen. Alla verkade cykla, bara några få gick till fots. Det var svårt att föreställa sig att alla dessa var på väg till en konsert. Alla såg helt normala ut. Det hade de inte gjort för 30 år sedan. Eller 40. Då kom man i trasiga jeans och blommor i håret. Jag menar självtrasade jeans! Inte betalade vi extra för hålen som ju många gör idag. Vi kanske filade lite med sandpapper...

Så snart jag kommit in på området förstod jag varför alla kommit cyklande! Evenemanget var sponsrat av både Tuborg OCH Carlsberg. Ingen bitter Odense Pilsner här inte! Carlsberg serverades på läktarna och Tuborg på innerplan. Jag fick mig en stor iskall Tuborg serverad i ett jätteglas av plast och blev förvånad hur lätt det var att komma nästan ända inpå scenen. Det var en fantasktisk kväll. 16.000 människor stod och väntade, småpratade och några rökte. Inte alls samma hetsrökning som på konserter i Lissabon. Det här är rutinerade konsertbesökare. Jag märkte nu att en och annan övervintrad hippie letat sig fram men än en gång förvånas jag över hur vanlig publiken ser ut. Vanliga människor i helt vanliga kläder. Medelåldern ligger definitivt över 50 och alla ser förväntansfulla och lite spända ut. Klockan 8,30 exakt, kommer bandet in på scenen. Roger Waters själv kommer sist. Jag slutar aldrig fascineras av hans perfektionism. Han hälsar alla välkomna med: So you, thought you, might like to – go to the show – boom, boom, och så går två eldbomber av! Publiken är redan igång!


I den första delen av showen kör de äldre Pink Floyd material och sånger från hans solo album. Han har valt ut de politiska sångerna. Bakom bandet på en jätteduk visas bilder synkroniserade till musiken. Väl utvalda bilder som förstärker musiken, inte minst de politiska budskapen. Det är också en av anledningarna till varför jag känner så starkt för Roger Waters. Under de glamorösa 80 och 90 talen, då de flesta politiska manifestationer av inflytelserika artister oftast bara kändes komersiella, så uttryckte Roger Waters sina tankar på ett väldigt rakt och okomplicerat sätt.
Och det har känts som ett ärligt och uppriktigt engagemang. Han har haft tillräckligt med ryggrad att turnera flera gånger i USA utan att ändra en enda rad, fastän han visste att det skulle buas och protesteras kraftigt.

Efter första delen blir det en 15 minuters paus. Rutinerade danska arrangörer har sett till att det varken finns öl eller toalettköer! Jag avstår från att köpa en öl till. Jag vet att de nu kommer att köra ”The Dark Side of the Moon” i sin helhet och jag vill verkligen vara helt vaken. Det är en stjärnklar natt. Månen är inte riktigt så full som man kunde önska men hon är tillräckligt stor för att göra sig påmind. Det ser faktiskt ut som om hon småler däruppe åt showen som faktiskt handlar om henne själv! När hjärtat börjar slå blir publiken knäpptyst. Återigen förstärks musiken av bilderna i bakgrunden. Många är vackra bilder från rymden. Musiken spelas exakt så som i originalversionerna. Jag lägger märke till en äldre man, ja jag menar äldre, 70-75 år säkert. Han kan inte riktigt hålla balansen men han är inte onykter. Jag tror han är väldigt sjuk. Han stöttar sig på en yngre tjej. Han är nog hennes pappa eller morfar. Och han ser såå lycklig ut! På vägen ut ser jag dem igen. Han sitter i rullstol och hon kör honom. Tänk vilken ansträngning det varit för honom att ta sig till konserten och tränga sig fram några meter från scenen. Men det är just det det handlar om. Roger Waters berör. Och musiken är tidlös.


Jag försökte skriva den här berättelsen på engelska men det blev inte bra. Därför har det dröjt. Och jag skrev innan Pink Floyd fått Stikkan Anderssons Polarpris. Undrar hur de ställer sig till det. En miljon att dela på. 250.000 var till fyra multimiljardärer! Hoppas de skänker pengarna till något kontroversiellt. Vi får väl se! Bilderna är inte tagna av mig.