A lua faz mulheres enloucecer!

Om man åker upp i trollskogen i Sintrabergen i fullt dagljus och i många goda vänners sällskap, så är det nästan inte läskigt alls! Men om man åker dit antingen ensam i dagsljus eller i sällskap på natten, ja då kan vad som helst hända. Som tex den där gången jag åkte upp i månljus alldeles ensam! Uuhhh... jag var nära att bli överfallen av troll som körde omkring i en jättejeep med strålkastare på taket och träden började prata med mig! (Läs om min månskenspromenad den 21 Januari!) Den här gången klarade jag mig som sagt från både troll och träd!

Tänk så märkligt ändå att man kan bo på ett ställe under väldigt lång tid, sådär 18 år och ändå inte känna till guldkornen. Att det skulle finnas ett Måntempel i Sintrabergen hade jag ingen aning om! För att utforska lite närmare hade vi bestämt träff vid Camponês i Malveira da Serra. Vi är hela TP-gänget! TP står för Trivial Persuit och vi som träffas en gång i månaden för att spela är åtta svenska tjejer som alla länge bott i Portugal. TP-spelet är från 1990 och vi kan inte svara på nyare frågor än så. Det vi har gemensamt är att vi förmodligen aldrig kommer flytta härifrån och att vi verkligen gillar varandra.

Jag åker med Ulla i hennes nya Toyota Hybrid. Den går så tyst att motorn inte hörs och den är mycket miljövänlig. Ulla tänker på sådant. Det är det inte så många som gör i Portugal. Vi kör upp den vackra kustvägen mot Cabo da Roca. Vägen klättrar uppför berget och stiger ganska så kraftigt. Det blåser på uppe på höjden och vi kan se att det går vita gäss på havet långt där nere. Istället för att svänga av mot fyren tar vi vägen upp mot Peninha, Trollskogsvägen! Det är smalt och slingrigt och några slarviga bilförare kommer nerför berget i alltför hög fart. Vi håller alla andan för att de inte skall repa hela sidan på bilen. Det är Ulla som känner till templet. Vi lyckas parkera bilarna riktigt bra trots att det är smalt och börjar gå en ännu smalare väg rakt uppför berget. Vägen blir en stig. Vi hittar stearinljus och märklig mat invirad i stora blad på stigen, som någon bara verkar ha kastat. De blev rädda för trollen försökte jag, men fick inget medhåll. De kanske ätit hallucinerande svampar och tappat aptiten på vägen upp, trodde någon. Men stearinljusen då? Nåja, just den gåtan förblir olöst.

Jag gick och halvdrömde på stigen och såg först inte att vi kommit fram till templet. Vilken överraskning det blev när jag tittade upp!
En stor hög med märkliga stora stenar på en öppen men sluttande plätt. Och med världens utsikt ner över Cabo da Roca, fyren på Europas västligaste udde. Alltså ligger templet i västerläge. Men borde det inte finnas en öppning mot öster också? Så man kan se månen gå upp? Vi kunde inte se någon sådan men vi vet heller inte hur templet kommit till och om det verkligen är gjort av människor. Det kan ju faktiskt vara stenar som av erosion samlat ihop sig. Det kan också vara ett uppbyggt tempel som kollapsat och täppt till öppningen mot öster. De två stora stenarna som ligger på tvären ser i varje fall inte ut som om de kommit dit naturligt. Man tror templet är 3000-4000 år gammalt.

Månen har alltid haft en stor betydelse för människan. Den sägs kunna styra våra liv, hur vi beter oss och hur vi reagerar på olika saker. I de flesta religioner anses månen stå för det feminina. Månen representerar fruktbarhet, cykler, vatten, pånyttfödelse, drömmar, kärlek, önskningar, mystik. Fullmånen gör kvinnor galna! Det säger min akupunktör.

Vi hade på svenskt vis tagit med picknick bestående av kaffe och kanelbullar. Vi klättrade upp på stenblocken och gjorde det riktigt bekvämt för oss. Det blåste mindre på denna sidan av berget. Himlen var grå men stenarna var fortfarande varma av morgonsolen. Vi bestämde att någon gång göra om den här utflykten i fullmåneljus! Utan pannlampor! Jag måste gå hem och googla hur man skrämmer troll! Vitlök kanske? Kaffe och kanelbullar? Äsch, jag tror ju inte på troll och träd som kan prata...