Hur vet någon att datorn är min? Och hur vet någon auktoritär person eller myndighet att jag är här?Hur som helst, den intervjuade personen menade, att det är tack vare kommersialismen som vi har yttrandefrihet. Vi borde se hela upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv. Att det var tack vare kommersialismen som Rousseau och Voltaire blev satta i tryck överhuvud taget. Och tack vare kommersialismen existerar konst och kultur.
Var går då gränsen mellan skapande och konstnärligt skapande? Vad skiljer en ”kompositör” av populärmusik från tex en klädesdesigner?
Om vi börjar med att titta på en kläddesigners möjligheter att göra sig ett namn, slå igenom och tjäna pengar på sitt skapande.
Klädesbranschen domineras idag av stora företagskedjor som tillverkar i låglöneländer. Även om vissa tar fram fler än fyra kollektioner om året, så är modet mycket mindre skiftande idag än det varit tidigare. Trender håller i sig mycket längre och skiftar bara i detaljer. Hur får då en nytänkande klädskapare ut sina plagg i någorlunda stora kvantiteter? Alltför ofta händer det, efter att en konkurrerande designer på något av de större företagen sett plagget presenterat, så finns det både kopierat, modellerat och graderat hos deras tillverkare på andra sidan jordklotet redan dagen efter. Innan ”skaparen” hunnit samla ihop sina egna intryck, kan han hitta plagget i full skala kommersialiserat i skyltfönstret hos någon av de större drakarna. Har då han eller hon rätt att kräva delaktighet eller ersättning? 
Knappast lönt mödan att försöka. Hur jobbar då en musikskapare till populärmusik? ”Kompositören” sitter ofta framför en dator. Man kan från datorn blanda redan förprogrammerade arrangemang med elektroniska instrumet och rytmer och skriva en egen text som passar till.
Tidigare idag var jag inne i en av de chicka boutiquerna här i Altstadt och ville prova några plagg. Som brukligt är i sådana butiker, spelas det musik för kunderna. Musik, förmodligen ”komponerad” på det sättet jag bekrivit. En låt hade bara en textrad: Jag skall åka och tanka min bil, jag skall åka och tanka min biiiiil, jag skall åka och tanka min biiiiil, nuuuuu!
Har den här kompositören och textförfattaren rätt till upphovsrättsskydd? Ja, han har väl det. Eller hon kanske det är. Vari ligger det konstnärliga? Tja, inte i texten iallafall. Så, varför är det sådan uppståndelse kring en kompositörs rätt till upphovsrättsskydd jämfört med andra skapare? I mitt första exempel handlar det om ett litet företag eller enskild person som inte har en chans mot ett storföretag. I det senare exemplet handlar det om storföretag, ja egentligen en hel bransch som tar fighten mot enskilda. Enskilda, som ju samtidigt är deras kunder!
Hur många människor sysselsätter egentligen musikbranschen från låtskrivning till färdigproduktion bortsett från marknadsföring och distribution?
Förutom artisterna själva och producenterna är det väl inte så många. Att tillverka det där klädesplagget kan sysselsätta 1000 kineser. Plus då arbete av en annan fabrik med framtagning, vävning och infärgning av textilierna. Tänk om det behövts 1000 personer, anställda inom massproduktionen av musik för att framställa en hitlåt digitalt. Och om musikproducenter hade lobbat bland politiker för frihandel mellan världsdelarna! Lobbat för avskaffning av skyddstullar, så vi kunde importera musiken till ett lägre pris, friställt arbetare inom den egna regionen, kringått arbetslagar och miljölagar och låtit kineser jobba för svältlön och med giftiga kemikalier, som ofta utan rening släpps rakt ut i vattendrag!
Vilken moral hade artisterna förmedlat vid ett sådant scenario?
Hade de kunnat stå upp rakryggade och sagt att de gjorde dessa människor en tjänst? Att de räddat kvinnorna från prostituition och misär och även gett deras barn en anställning i ett industriföretag? Trygghetsanställning för barnarbetare? I ett företag som snabbt överges om de inte går med på branschens egensidigt uppställda villkor, som tex att skriva under en överenskommelse där man lovar att på inga villkor släppa in västerländska journalister i fabrikerna? Skulle artisterna i ett sådant sammanhang samtidigt kunna förmedla ett trovärdigt budkap om kärlek och frihet?Och om alla designers i samma värld skulle kunna skydda sina plagg på samma superprotektionistiska sätt som en musiker!
Vilken blomstrande textil och konfektionsindustri skulle vi inte fortfarande kunna ha i våra egna länder? Nåja, det lär ju knappast bli så, men det är ganska spännande att vända upp och ner på värderingar. Om man reser omkring i centraleuropa, så hittar man i nästan alla städer hus med inskriptionen: Här bodde Johann W. von Goethe under perioden si och så. Han reste mycket och bodde ofta längre tid på olika orter. Även här i Zürich. Café Voltaire fanns inte på Goethes tid, men huset måste ha stått där. Eller här, för här sitter jag och bloggar om väsentligheter och oväsentligheter. Det slår mig, tänk om Goethe hade haft en sådan här liten dator och kunnat sitta uppkopplad till hela världen! År 1800! Då var han 51 år gammal. Vad hade han skrivit om då? Hade han skrivit på vers? Och hade han varit inblandad i upphovsrättsdebatterna? Kanske hade just han hade varit föregångare som textförfattare till populärmusik med bara en enda rad som upprepas? T.ex ”Jag skall gå ut och ge hö till min hääääst”! (Vad gör man inte om fogden knackar på dörren)
Eller hade han struntat i allt och bara diktat vidare och hoppats någon skulle vara intresserad av att läsa och förstå alla hans nyanser?
Jag hoppas på det senare. Men är kopiering bara till nackdel? Kanske designern är jätteglad att hans idéer äntligen kommit ut på marknaden? Kanske just detta öppnar just hans dörrar? Kanske författaren är jättestolt över att någon vill läsa och imponeras av hans verk? Obama såg möjligheten att sprida ett budskap via youtube. Musikbranschen ser sina pengar flyga iväg genom youtube. Och på deras sida står hela etablissemanget med lagar och förordningar, domstolar och utpekande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar