Hemlängtan

När katterna springer omkring med dammråttor i morrhåren är det dags att städa. Jag ringde till Molly Maid och förklarade. De kom genast. Två jättegullliga brasilianska tjejer. De städar jättebra och har med sig all utrustning. Jag kan bara sitta och ta det lugnt om jag vill. Men det vill jag inte. Jag passar på att städa jag också. Jag har hyrt ut huset i sommar och det måste ju vara fint då.

Jag kör Teresa till skolan och hon är lite nervös för examensprovet i historia. På vägen tillbaka tar jag vägen över trollskogen för att förbereda mig på vår nattliga vandring till Måntemplet igen. Vi har bestämt att gå upp på torsdag kväll om det är molnfritt och månklart. Jag hittar några nya träd som jag tar några bilder på.

När jag kommer hem är det full aktivitet. Både muraren och snickaren är här också och hjälper mig fixa sådant jag inte klarar av själv. Bla att montera en IKEA-hylla...

När städfirman gått gör jag mig en riktigt god lunch bestående av varierande överblivna läckerheter från helgen och laddar ner mina sista trollskogsbilder i datorn. Men vad är det som händer?!? Någon har slagit knutar på träden! När jag skräckslagen äntligen hittat mina nyinköpta läsglasögon och slitit av halva luggen, så märker jag att det där är ju inte alls de träd jag just fotograferat! Det är ju bilderna jag tog i Frösakull sist jag var hemma! Det är nog dags att städa upp lite bland alla mappar i datorn också!

I Frösakull är nästan alla träd vindpinade och deformerade på ett eller annat sätt. Just de här är lite speciella. När Teresa var liten var hon helt övertygad om att det var Kerstins trädgårdstomte Ludenben som var ute om nätterna och slog knutar på träden. Nu kan hon inte förstå hur man kan lura ett barn på det viset. Som jag kommer ihåg det, så var det faktiskt hennes egen idé. Men om det tvistar vi ibland.


Vilken tur ändå att de flesta mysterier har en förklarlig lösning. Jag längtar ivarjefall hem nu. Till Halmstad, Frösakull, after-beachen, havet och badet! Ja, jag badar faktiskt i Frösakull. Varje dag och jag går eller joggar bort till Ringenäs. Det är varmt i vattnet och man kan gå riktigt långt ut. I Portugal kan man fiska, dyka, segla och fotografera havet. Men bada, nej fy så kallt! Brrrr...

A lua faz mulheres enloucecer!

Om man åker upp i trollskogen i Sintrabergen i fullt dagljus och i många goda vänners sällskap, så är det nästan inte läskigt alls! Men om man åker dit antingen ensam i dagsljus eller i sällskap på natten, ja då kan vad som helst hända. Som tex den där gången jag åkte upp i månljus alldeles ensam! Uuhhh... jag var nära att bli överfallen av troll som körde omkring i en jättejeep med strålkastare på taket och träden började prata med mig! (Läs om min månskenspromenad den 21 Januari!) Den här gången klarade jag mig som sagt från både troll och träd!

Tänk så märkligt ändå att man kan bo på ett ställe under väldigt lång tid, sådär 18 år och ändå inte känna till guldkornen. Att det skulle finnas ett Måntempel i Sintrabergen hade jag ingen aning om! För att utforska lite närmare hade vi bestämt träff vid Camponês i Malveira da Serra. Vi är hela TP-gänget! TP står för Trivial Persuit och vi som träffas en gång i månaden för att spela är åtta svenska tjejer som alla länge bott i Portugal. TP-spelet är från 1990 och vi kan inte svara på nyare frågor än så. Det vi har gemensamt är att vi förmodligen aldrig kommer flytta härifrån och att vi verkligen gillar varandra.

Jag åker med Ulla i hennes nya Toyota Hybrid. Den går så tyst att motorn inte hörs och den är mycket miljövänlig. Ulla tänker på sådant. Det är det inte så många som gör i Portugal. Vi kör upp den vackra kustvägen mot Cabo da Roca. Vägen klättrar uppför berget och stiger ganska så kraftigt. Det blåser på uppe på höjden och vi kan se att det går vita gäss på havet långt där nere. Istället för att svänga av mot fyren tar vi vägen upp mot Peninha, Trollskogsvägen! Det är smalt och slingrigt och några slarviga bilförare kommer nerför berget i alltför hög fart. Vi håller alla andan för att de inte skall repa hela sidan på bilen. Det är Ulla som känner till templet. Vi lyckas parkera bilarna riktigt bra trots att det är smalt och börjar gå en ännu smalare väg rakt uppför berget. Vägen blir en stig. Vi hittar stearinljus och märklig mat invirad i stora blad på stigen, som någon bara verkar ha kastat. De blev rädda för trollen försökte jag, men fick inget medhåll. De kanske ätit hallucinerande svampar och tappat aptiten på vägen upp, trodde någon. Men stearinljusen då? Nåja, just den gåtan förblir olöst.

Jag gick och halvdrömde på stigen och såg först inte att vi kommit fram till templet. Vilken överraskning det blev när jag tittade upp!
En stor hög med märkliga stora stenar på en öppen men sluttande plätt. Och med världens utsikt ner över Cabo da Roca, fyren på Europas västligaste udde. Alltså ligger templet i västerläge. Men borde det inte finnas en öppning mot öster också? Så man kan se månen gå upp? Vi kunde inte se någon sådan men vi vet heller inte hur templet kommit till och om det verkligen är gjort av människor. Det kan ju faktiskt vara stenar som av erosion samlat ihop sig. Det kan också vara ett uppbyggt tempel som kollapsat och täppt till öppningen mot öster. De två stora stenarna som ligger på tvären ser i varje fall inte ut som om de kommit dit naturligt. Man tror templet är 3000-4000 år gammalt.

Månen har alltid haft en stor betydelse för människan. Den sägs kunna styra våra liv, hur vi beter oss och hur vi reagerar på olika saker. I de flesta religioner anses månen stå för det feminina. Månen representerar fruktbarhet, cykler, vatten, pånyttfödelse, drömmar, kärlek, önskningar, mystik. Fullmånen gör kvinnor galna! Det säger min akupunktör.

Vi hade på svenskt vis tagit med picknick bestående av kaffe och kanelbullar. Vi klättrade upp på stenblocken och gjorde det riktigt bekvämt för oss. Det blåste mindre på denna sidan av berget. Himlen var grå men stenarna var fortfarande varma av morgonsolen. Vi bestämde att någon gång göra om den här utflykten i fullmåneljus! Utan pannlampor! Jag måste gå hem och googla hur man skrämmer troll! Vitlök kanske? Kaffe och kanelbullar? Äsch, jag tror ju inte på troll och träd som kan prata...

Om lustiga sammanträffanden och förutfattade meningar.

Det ar varmt i Schweiz om somrarna! Jag har just checkat in på Zig Zag Rock & Roll Hotel och funderar över vilken restaurang jag skall välja ikväll. Att det blir italienskt råder ingen tvekan om! Fantasifulla italienska rätter tillagade med schweizisk noggranhet, tja det kan knappast bli bättre! Här kokas inte spaghettin i si eller så många minuter. Man räknar i sekunder! Utmed gågatan som går genom hela gamla stan ligger de på rad. Från mitt hotell ligger Sta Lucia närmast och de har de bästa pizzorna. Sedan följer Spaghetti Factory, som har den bästa pastan. Nästa är en riktigt trendig, också italiensk, som jag aldrig prövat. Det finns också minst två tapasrestauranger och en Mexikan inom blickfånget. Och ostfonduen på hotell Adler är heller inte att leka med.

Jag bestämmer mig för att gå ner och ta något kallt att dricka och fundera på saken innan både dusch och ombyte. Men en lätt förbättring av make upen skulle inte skada. Ett billigt hotellrum är nästan alltid för mörkt, så jag ställer mig i det öppna fönstret med min lilla fickspegel. Jag har knappt hunnit fokusera min egen nuna i spegeln förrän jag får syn på världens snygging nere på gatan. Henrik, vrålar jag samtidigt som det går upp för mig vem det är! Henrik är min före detta kollega på mitt före detta jobb. På en skala på 1 - 10 får han 12 poäng! Han har också golfklubbens snyggaste swing. Bredvid honom går Peter, min före detta chef och mycket gode vän, som är gift med en av mina bästa vänninor! De ser sig lite förvirrat omkring efter någon som ropar deras namn. Här uppe, hojtar jag, vad gör ni där? Vi är ute och går en sväng, svarar Peter på släpig göteborgska. Vänta, jag kommer ner, säger jag och kastar sminket och rycker tag i jackan och väskan och rusar ner.

De ser fortfarande väldigt förvånade ut. Vi hälsar på portugisiskt vis, en liten "beijinho" på varje kind och sätter oss på närmsta uteställe och beställer in öl och vin. Är ni ofta här, undrar jag? Nej, vi har aldrig varit här förut, svarar de. Jo, i Zürich har vi varit men aldrig i gamla stan på den här sidan floden! Så ni har aldrig gått förbi här förut, frågar jag igen. Och precis när ni gör det för första gången, i samma stund får jag för mig att jag måste sitta i fönstret och sminka mig och får syn på er! Hur stor är egentligen den sannolikheten? Hade ni gått förbi 10 sekunder tidigare så hade jag inte sett er!
Peter älskar thailändsk mat och hade redan letat upp en jättemysig restaurang. Vi får ett bord ute vid gatan. En helt otroligt ljum och härlig kväll med fantastisk mat. Vi småpratar till långt in på kvällen och avrundar med ett glas iskall sangria på en spansk bodega.

På vägen till mitt hotell går jag förbi Casa Bar. Det är ett rätt litet ställe som spelar live jazz varje kväll. Jag kan inte låta bli att titta in men tyvärr har de redan slutat spela. Jag går vidare till pianobaren vid hotell Splendid. Det är killen från Rumänien som fortfarande spelar där! Han är klassisk pianist, men tjänar mer pengar på att spela populärmusik på Splendids flygel! Han är helt suveränt duktig och stämningen är hög inne på baren. En liten späd kille med asiatiskt utseende sjunger med en ljup basröst. Rösten stämmer inte alls överens med kroppen men det låter hur bra som helst. En stor blond kille hoppar in ibland och tar över pianospelet. Han är om möjligt ett snäpp vassare än rumänen. Jag får ingen riktig kläm på vem han är men alla andra tycks veta det. Bredvid mig står en riktigt vacker kille från Nigeria. Ja, om en kille kan vara vacker så är han det. Riktigt ordentligt vältränad och han har cerisrosa glaspärlor i inflätade i håret. Han sjunger både gärna och bra men bara till reaggaelåtar! Det måste ha varit väldigt mörkt i lokalen. Han tycker plötsligt att jag är den vackraste kvinnan han sett! Eller så var han kanske bara full. Han berättar om sina sexuella talanger och lovar ställa upp på allt! Men jag har en pojkvän, svarar jag. Det gör ingenting, det går bra ändå. Jag har jättemånga flickvänner... Nåja, jag smet därifrån osedd.

Killar av alla färger och nationaliteter – Ni tänker alla likadant! Hur kan det finnas så mycket motsättningar i världen när ni i grund och botten är så lika? I varje fall mot kvinnor. Det är såklart motsättningar mellan männen som skapar alla krig och elände. Alla vill vara störst, bäst och vackrast. Jag är kvinna och behöver inte den bekräftelsen! Jag har inga som helst problem att lämna den här vackra ungtuppen till en yngre feminin rival!

Det bästa med de nya lågprisflygen är möjligheten att kunna göra ett stopp under resan. Jag flyger sällan hem med TAP Köpenhamn längre utan väljer ut olika delmål och får en övernattning i någon av Europas större städer. Men ibland missar jag lite i bokningarna. Som den här gången, då jag bokat hemresan från Geneve. Att åka tåg i Schweiz är både roligt och bekvämt. Jag hade en tidtabell som jag fått av tjejen i biljettluckan. Om tåget kommer in på stationen lite för tidigt, så rullar man in riktigt sakta och stannar inte förrän sekundvisaren på stationsklockan står rakt upp. Att byta tåg i Biel var en enkel match det också. Inte bara för att Genevetåget stod på perrongen mitt emot. Man var noga med att restaurangvagnarna också stod mitt emot varandra.

Tåget körde förbi en ort som heter Yverdon-les-Bains. Jag kom plötsligt ihåg en gång i dåtiden när Josse och jag körde förbi här och blev stoppade av en polis som ville se hans körkort. Han kunde inte hitta det och började rota igenom alla våra grejor samtidigt som han försökte hålla polisen på gott humör. När han efter en bra stund fortfarande inte hittat det, säger han: Min fru är från Sverige och hon har körkort! Hon har det i sin handväska. Hon kan ju visa sitt istället! Jaha, svarade polisen, så hon är från Sverige! Men det var ni som körde och bilen är portugisiskregistrerad! Jag antar att det är ni som är portugisen...

Ett litet råd till er som tänker åka till Zürich under fotbolls EM.
Leta efter restauranger som serverar Feldschlösschen. Ett lokalt schwiziskt öl som är riktigt gott. Det gäller att vara lite uppmärksam så man inte blir serverad en gammal bitter Löwenbräu till rövarpris!