Naturens ödmjukhet till människan?

-Anneli, Anneli! Skynda dig, det sitter en kärring därute med jättetuttar och fyrkantiga läppar! Skynda dig, kom ut och titta!
-Har hon långt och blont hår, frågade jag.
-Ja det har hon, kom!
-Äsch, jag vet vem det är, jag kommer snart.

Teresa var bara 12 år när hon fällde den där markabra kommentaren! Och jag tänker på den varje gång jag ser den här kvinnan. Hon kommer fram till mig en dag då jag sitter på golfklubbens terass och slappar i lugn och ro och tittar ut över landskapet. På gångstilen kan jag se att hon är riktigt pratsugen.

-Är du kulturellt intresserad, frågar hon mig överraskande och provokativt. Med betoningen på du. Hjärncellerna samlar ihop sig som till försvar på en attack. Och varför reagerar jag så? Vad är det jag måste bevisa och varför i försvarsställlning? Motattack är bästa försvar, kom igen hjärnceller – kom på något nu då, snabbt!

-Jag skulle vilja säga, jag är nog mer intresserad av naturen, svarar jag.

Det var inte det jag frågade, svarar kvinnan överlägset. Jag letar efter någon som läst den här boken, säger hon och visar mig ett signerat exemplar. Efter en mycket kort innehållsrapport och kritik av författarinnan, övergick samtalet till konst. Eller rättare sagt vilka personer som varit inbjudna till ett vernissage.

Jag lyssnar artigt och det tar ganska lång tid innan jag på nytt får en syl i vädret. Jag måste ju ändå få komma till klarhet med vad jag redan sagt. -Jag ser det så här, börjar jag till slut. Jag vet att jag nu måste prata snabbt för att inte bli avbruten.

-Jag ser kultur och natur som två motsattsförhållanden. Naturen är hela skapelsen, inklusive människan. Kulturen är det som människan skapat. Själva ordet betyder odling och inte nödvändigtvis bara musik, konst och litteratur. Människan har skapat mycket vackert men också mycket ont. Jag var nyligen på Azorerna. Där finns många övergivna hus efter jordskalvet för snart 10 år sedan. Imponerande är att se hur snabbt naturen återtar makten över människornas skapelser och kulturer när de inte underhålls.

Jag kan tydligt höra naturen skrika ut för full hals – Reclaim the Cities! Se hur mossan och ogräset växer på övergivna vägar och järnvägsspår! Slingerväxter och ormbunkar slår rötter och fördärvar murbruk. Termiter och fukt tar sig an trä. Hav och vind tar hus, hamnar och broar som inte repareras. Det enda naturen inte klarar verkar vara alla produkter människan lärt sig pumpa upp från jordens inre. Plaster av de flesta slag och gaser från fossila bränslen.
Att människan skulle lära sig klyva atomer ger konsekvenser som naturen heller inte klarar så bra.

Så, som svar på din fråga, jag är visst intresserad av vad människor skapat och fortfarande skapar här på jorden. Men jag är inte särskilt imponerad. Imponerad är jag av naturens många och märkliga krafter. Av naturens generositet att låna oss av sina resurser och grundmaterial. Så att vi kan skapa våra kulturer. Men vi bör akta oss för att utnyttja och missbruka denna generositet. Naturen kommer på ett eller annat sätt, förr eller senare att återta kommandot. Till exempel genom att låta isarna vid polerna smälta...


Den understa bilden är en av mina favoriter från USA. Fabriken är en gammal nedlagd yxfabrik, som en gång behövde massor av vatten för att kyla järnet. Den ligger utefter Farmington River i Collinsville, Connecticut. Den här bilden tog jag med motljuseffekt, vilket ger ett mörkare och mer mystiskt, övergivet intryck, tycker jag. Det var annars en härlig solskenseftermiddag och med automatisk kamarainställning ser samma bild nästan romantisk ut.