Det var visst tävlingar på Estoril igår. Bara unga killar i färggranna skinnställ! Några står och pratar, några ligger ner på marken och kollar in någon liten detalj och så det ofrånkomliga – de börjar sparka på däcken! Varför, killar i alla åldrar och nationaliteter – varför måste ni sparka på däcken när ni kollar in varandras motorcyklar, moppar eller cyklar? Det slår ju aldrig fel! Och jag hade lämnat kameran hemma i kameraväskan! När jag kom tillbaka med kameran hade de så klart åkt iväg och solen stod redan för högt på himmelen för att få riktigt fina bilder.
Och vågorna var jättemesiga. Några tappra surfare hade gett sig ut men de låg mest och guppade tillsammans med fiskmåsarna. Det var ialllafall en vacker morgon och jag satte mig ner i sanden en stund. Jag gråter sällan över saker som inte rör mig själv. Men den här morgonen grät jag. Jag grät för lilla Englas skull. Statistiken säger att kvinnor misshandlas och mördas oftast i hemmet av närstående. Män på gatorna av okända. Hur kan någon döda en tioårig flicka som man inte ens känner? Varför berör just Engla mig så mycket? Kom det för nära? Antagligen, ja. Det är väl just detta jag är mest rädd för. Att någon okänd skall överfalla mitt eget oskyldiga barn.
Jag kände, när jag satt där i sanden, att droppen rann över.
Jag blev riktigt jävla förbannad. Visste man att en mördare gick fri men orkade eller hann inte höra honom? Och nu mår den stackaren också bättre när han äntligen fått lätta sitt hjärta! Nej, det är inte bara samhällets ansvar, det är också mitt ansvar som medborgare att göra allt jag kan för att barn inte utsätts för vuxenvåld. Inte bara mitt barn. Det kanske är bra att bli förbannad ibland, men det räcker sällan. Jag måste göra någonting. Vi lever i en demokrati. Det går att påverka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar