Och det är fortfarande en hel Ocean mellan kontinenterna...

Nu är min vistelse i det stora landet redan över. Jag är packad och klar för hemresan. Jag har hela tiden letat efter olikheter att skriva om mellan USA och Europa. Jag har kommit fram till att olikheterna är få. När jag var i USA sist, det var för 15 år sedan, så tyckte jag att allting var så stort. Enorma shoppingcentras och hamburerkedjor och kycklingställen precis överallt. Jag reagerade väl då på att skräpkulturen faktiskt var verklig. Och jag var nöjd och glad över att bo i Europa.

Anledningen till att jag inte finner några olikheter längre måste vara för att Europa kommit ifatt. Man har kopierat hela skräpkulturen rakt upp och ner. Amerikanarna är inte längre tjockare än Europeerna. De är inte ensamma om att vilja parkera sina bilar precis framför Billiga Varuhuset och ha tjugofyra olika sydeuropeiska namn för kaffe med varm mjölk i.

Men, hur mycket jag än känner mig som hemma här, så har jag fortfarande en väldigt lång väg kvar för att inte bli tagen som utlänning. Häromdagen var jag inne i en klädbutik, full av självförtroende och engelskan flyter bra nu. Trodde jag! Can I help you? Frågar den leende damen i kassan. Yes, svarar jag och hon avbryter mig direkt. Ooh, where are you from? From Sweden, börjar jag men hon avbryter mig igen och förklarar att föräldrarna till hennes kusin, bla bla, osv. När jag tillslut får chansen att säga något, frågar jag lite försynt, - kunde hon verkligen märka att jag inte kom härifrån, jag svarade ju bara yes på hennes fråga? Oh yeah! But don’t you worry, honey, I understand you perfectly well!

Är det någonting jag har allvarliga problem med, så är det att beställa mat. Vad jag än beställer, så får jag minst fyra följdfrågor. Som den dagen jag bestämde mig för att beställa en donut på Dunkin’ Donuts. Jag stannar alltid vid Dunkin’ Donuts, för de har det bästa expressokaffet. Vilken sorts donut vill du ha? Oj hoppsan, så många olika sorter det finns, upptäckte jag plötsligt. Jag tar en old fashioned, svarar jag. Och hur vill du ha den? Vaddå hur? svarar jag förvånat. Tjejen rabblar snabbt upp minst fyra olika dippings och toppings och jag varken förstår eller hör vad hon säger, utom det sista alternativet som var “iced” Iced? Nej, hellre varm, svarar jag. Varm?!? Skall jag värma den? Öh ja, hellre det än kall, svarar jag, och nu ser donuttjejen lika förvånad ut som jag. Som tur är, står Ted bredvid, så nu vet jag att en iced donut är en helt vanlig donut med stelnat socker på. Okej, okej, jag vill ha min donut precis som den är, naturell, säger jag slutligen till donuttjejen. Naturell?!? -Hon menar plain! Ted rycker tillslut in och räddar mig och ser mycket road ut av konversationen.

Samma kväll var vi ute och åt på “Diners” Ett riktigt amerikanskt ställe som inte renoverats sedan 50-talet. Det finns en juke-box vid varje bord. Jag vägrar numera beställa mat. Men bara några minuter efter att den unga servitrisen serverat oss, frågar hon “Oh, where are you from?” Och hon talar direkt till mig! Jag som har mina nyinköpta kläder på mig och jag ser verkligen ut som vilken som helst europeisk brittisk/irländsk/tysk/polsk/skandinavisk avkomma!

Hur kan du se att jag inte kommer härifrån? frågar jag nyfiket. Jo, säger hon lite försynt, jag har aldrig sett någon äta lökringar med kniv och gaffel…