Om tidlöshet i de storslagna skogarna!

Jag hade som sagt svårt att hitta några likheter mellan Halmstad och New York. Här i New England har jag svårt att hitta några skillnader. Naturen är exakt likadan. Förutom att allting är större. Björkarna är högre och stammarna tjockare och rakare, barken är både vitare och svartare. Det enda naturfenomen jag hittat som är mindre i storlek och volym är bladen på den amerikanska lönnen!

Husen ser helt annorlunda ut men funktionellt ändå väldigt lika. På trähusen, eller husen med träimiterad fasad, (man vet aldrig riktigt säkert) där ligger alltid plankorna på tvären. Nästan alla hus har en veranda mot vägen. Verandorna verkar vara väldigt viktiga. De är väldekorerade med blommor och möbler. Där sitter man om kvällarna och småpratar med grannen bredvid. Om det är sommar förstås och om husen ligger tillräckligt nära. Här finns inga hyreshus. Men många av New Englandhusen är flerfamiljshus. Man ser mycket större skillnader mellan olika områden än i Sverige. Gemensamt ändå är att alla håller sina trädgårdar i trim. Också i fattigare kvarter. Alla verkar lägga en del av sitt hjärta bland blommor och grönt och göra så gott de förmår.

Och det växer så det knakar! Vi har haft en riktig värmebölja, över 40 grader varmt och jättefuktigt. Vi passade på att åka upp till Vermont och titta på alla bäckar och de djupa skogarna. Det var exakt som att åka in i Värmland! Även om detta är den del av USA där engelsmännen och fransmännen slog sig ner, så kunde jag inte låta bli att fundera över vad alla våra svenka förfäder tänkte när de åkte igenom dessa främmande och fantastiska skogar med allt de ägde lastat på en gammal kärra.

New England sträcker sig över staterna Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, New Hampshire, Maine och Vermont. Vad som skiljer Vermont från Värmland är att man helt klart fortfarande kan känna någon slags nybyggaranda. Inga nedlagda lansortsbutiker och utflyttade samhällen. Istället florerar gamla General Stores. Trodde jag, innan jag kommenterat detta till mina vänner! Nejdå, berättar de, under 1960-talet rådde stor avflyttning frän byarna och samhällena däruppe. Landsbygden höll på att dö ut, fabriker lades ned, skolor fick stänga.

De allra första nybyggarna i Vermont livnärde sig på handel, huvudsakligen skinn. Under inbördeskriget behövdes virke. Man började avverka stora områden och skeppade timret på forsarna till sågverken söderöver. Man började vinna elkraft ur forsarna och byggde dammar. Några av sågverken flyttade senare norrut till Vermont och annan industri startade vid sidan om. Stora skogsområden skövlades med stora kalhyggen som följd. Låter detta som en del av USA’s historia? Hur som helst, så har man ju hört det förut…

Så, alla de piffiga människor jag träffar på uppe i Vermont är en sorts nyinflyttade nybyggare. Det har visst blivit lite hippt att bosätta sig däruppe och starta typ bokcafeer, antikshoppar, konstglasblåserier, möbelrenoveringfirmor och liknande. Också många internetbaserade fåmansföretag har etablerat sig. Några är dataprogramsutvecklare men också många som ägnar sig åt just handel på internet. Så med många nya handelsmän däruppe, så kanske cirkeln sluter sig tillslut.

Många ortsnamn är skrattretande. Vi har kört igenom hur många Manchester som helst och vi bor i New Britain! Här finns också New London, Berlin och Lebanon ganska så tätt inpå varandra, ja till och med Lisbon. Men det var så litet att vi missade skylten både vid in och utfarten. Många ortsnamn eller namn på floder och berg är indianska namn. Eller indianska namn översatta till engelska.

Skogarna känns väldigt lika våra, men annorlunda ändå. Jag kunde verkligen känna inianernas andar i de stora träden, bakom de stora stenblocken eller som örnar flygande ovanför. De finns verkligen kvar där. Och jag som vit kvinna kan med lätthet känna och förstå de första nybyggarnas rädsla.

Jag har fått låna en bok med dikter skrivna av indianer. En av dikterna passar just här:

My people are a multitude of one.
Many voices are within them.
Many lives they have lived as various Beings.
They could have been a bear, a lion, an eagle or even
A rock a river or a tree.
Who knows?
All of these Beings are within them.
They can use them any time they want.
On some days it is good to be a tree
Looking out in all directions at once.
On some days it is better to be a rock
Saying nothing and blind to everything.
On some days the only thing to do is
To fight fiercely like a lion.
Then, too, there are reasons for being an eagle.
When life becomes too hard here
My people can fly away and see
How small the earth really is.
Then they can laugh and come back home again.

Tänk att alla storslagna tankar alltid känns så tidlösa!