Ingen återförening för Pink Floyd?

Bara två av Pink Floyds originalmedlemmar kom till Sverige för att ta emot Polarpriset. Någon ny återförening blir det knappast, slog Roger Waters fast då pristagarna på måndagen mötte pressen. David Gilmour och Richard Wright lyser med sin frånvaro. På plats i Stockholm för att ta emot Polarpriset 2008 är bara bandets förre frontfigur Roger Waters och trummisen Nick Mason. Waters hoppade av bandet redan 1985 och relationen till de övriga kollegorna är fortfarande frostig. Återföreningen på Live 8-galan 2005 var ett stort undantag, konstaterar Roger Waters.

- Live 8 var underbart, det är allt som finns att säga. Ni märker förmodligen att bara två av oss är här, så det här är knappast en återförening. Det är bara jag och Nick här och vi är gamla vänner.

När Polarprisjuryn bestämde sig för att hedra Pink Floyd med det ena av årets priser tvekade han ändå inte att ta emot det, eftersom inbjudan särskilt lyfte fram skivor som "Dark side of the moon" och "The wall".

- Det var första gången det någonsin hänt, att vi fått ett underförstått erkännande för det som vi fyra - eller om man räknar med Syd Barrett, vi fem - gjorde tillsammans, säger Roger Waters. Jag kände mig oerhört nöjd med att någon uppmärksammade det, jag tycker att det var fina saker som har stått emot tidens tand.

Stämningen är förvånansvärt avspänd på presskonferensen på Grand Hotel i Stockholm. Mellan trummisen Nick Mason och Roger Waters finns inget agg. Deras vänskap har hållit i sig sedan 1960-talet och Mason föreslår diplomatiskt att prispengarna skulle kunna splittas mellan de fyra ursprungliga medlemmarna - som sedan med fördel kan skänka dem till välgörande ändamål. - Vi ska definitivt inte ge något av prispengarna till dem som inte brydde sig om att dyka upp här, skämtar Roger Waters.

Här syns mina favoritmusiker med de svenska kungligheterna. Roger Waters med drottningen och Nick Mason med Victoria. De ser ganska bortkomna ut. Men det ska man väl göra om man är rebellisk rockmusiker. Rätt kul är det i alla fall.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de klev in i en studio igen utan att någon får veta. Då skulle säkert vad som helst kunna hända. Om de kan komma överens om vad de skall spela. David Gilmour tycker en låt måste ha en refräng av traditionell uppbyggnad. Det ligger en fara i att musiken "flyter ut" som på The Dark Side of the Moon. Rick Wright tycker Roger Waters är tråkig, som bara skriver texter om krig, om att bli galen eller om Syd. Och Roger Waters som soloartist skriver allt mer politiska texter. Om krig och galenskaper. Ja, det blir nog inte helt enkelt, men jag tror de inser att de behöver varandra. De kompletterar varandra.

Texten har jag hittat i Eskilstuna-Kuriren och bilderna från Damernas värld. Tack Damernas Värld, ni har verkligen 1000 faldigat mitt självförtroende som fotograf! För det kan jag lova, får jag någon gång chansen att fota Roger Waters, så inte kommer jag att sätta fokus på väggen bakom honom.