Och hur gick det då för Teresa i USA?

Jo, det gick hur bra som helst. Hon älskade det. Fattas bara...

Hon hade kommit in på dansprogrammet på CCY vid Wesleyean University i Connecticut. Det är ett av de större universiteten på östkusten om än inte lika välkänt för oss som Yale eller Harvard. Nästan hela den lilla staden Middletown tas upp av universitetsområdet. CCY – Center of Creative Youth - är en organisation som genom sina sommarkurser förbereder gymnasieelever för universitetsstudier. Det kostar pengar att gå där, förståss, 4000 Dollar. Vi lyckades få stipendium för själva kursen och betalade 2100 Dollar för mat och uppehälle. Plus resan över.

Det är förmodligen den bästa investeringen jag gjort i Teresas utbildning.
Hon har fått ett helt nytt perspektiv på världen och framför allt på sig själv. Vad hon deltog i var verkligen inte någon enkel sommarkurs för bortskämda överklassungdomar, vilket hon då förväntat sig. Flera av deltagarna hade väldigt brokiga och sorgliga bakgrunder. Teresas egen bakgrund blev bara en av många berättelser och hon har gjort många nya, kanske livslånga bekantskaper. Vändpunkten kom nog under andra veckan, då hon på deras fria weekend blev hembjuden till en killkompis från Musical Theaterprogrammet, som var hennes andra val och eftermiddagsaktivitet.

Kompisen är 17 år och är adopterad av ett homosexuellt par. Hans egen uppväxt hos knarkande föräldrar hade gjort honom kokainberoende redan vid fyra års ålder! Han vet fortfarande inte varför hans mamma gav honom just kokain. Så han bor nu hos Papy och Daddy och har två obiologiska syskon. Alla barnen var adopterade som lite äldre, runt 10-årsåldern och alla har de fruktansvärda historier i bagaget! Jag hann också träffa Papy och Daddy. Enligt Teresa är de ”supercoola och skitsjyssta” Jag skulle vilja påstå att de är den typ av människor som sätter spår. Människor som man aldrig kommer att glömma att man träffat.

En annan killkompis kom från en rik judisk familj i New York. Han ville inte acceptera den ortodoxa uppfostran som föräldrarna förutspråkade och deras val av skolor. Hans olydnad hade för två år sedan besvarats med förpassning från hemmet. Ett arv hade gett honom pengar till univeritetsstudier och han kunde använda dessa till att betala CCY och han fick någonstans att bo under sommaren.

Det är han som går iväg på fotot med en typ seglartrunk över axeln. Vi hade just sagt adjö till honom och han går ensam ut i världen med allt han har i en seglartrunk. Hans historia är inte ny, vi har hört även denna förut. Men när man hör den berättas direkt från en tonåring, så berörs man på ett annat sätt. Vad tänker han när han går iväg i just det ögonblick jag fotar honom?

Vi fick senare veta att Papy och Daddy bjudit in honom att bo hos dem. Då reagerade de "riktiga" föräldrarna och någon slags kompromiss kom upp om att bo i en annan judisk familj men gå i ”vanlig” skola. Ja, både Teresa och jag har nog fått lite distans till vårt eget förflutna!


Dansbilderna är tagna under uppvisningen i dansprogrammet.Vi kunde inte använda blixt. Jag satte då kameran på ISO 800 och 1600 för att få så snabb tid som möjligt. Jag har valt ut tre av över 100 bilder. Och jag älskar rörelseoskärpa! Helt plötsligt kan man få en ”levande” stillbild. Men med ett stativ hade jag fått mer grundskärpa i bilderna. Jag måste skaffa ett stativ!