Arvet

Tidigt på morgonen den 19:e Oktober för 84 år sedan födde en kvinna sitt barn. Hon hade ännu inte fyllt 20 år. Flickan skulle heta Solveig och döpas samma dag. På den tiden var baranadödligheten hög och barnen döptes redan på BB. Klockan var bara 9 när hon väcktes och prästen kom in på salen där hon låg. Han höll psalmboken i sin hand. Ett kuvert, större än psalmboken låg instoppat på samma sida där ett brett, rött sidenband stack fram. Ur kuvertet tog han fram ett dokument som han själv skrivit för hand. Dopattest stod det överst, noggrant printat med vackra välformade bokstäver. Tre fält hade lämnats tomma för barnets namn, pappans namn och hennes eget. Underst skulle hon skriva sin namnteckning. Ester Björk. Björk, tänkte hon småleende och inte Ester Johansson. ”Björkan” spelade högerytter i GAIS och var ganska så känd. Åtminstone i fotbollskretsar. Själv hade hon aldrig sett en fotbollsmatch förrän hon kom till Göteborg. Hon var uppvuxen på Orust och yngst i en syskonskara på sex. Hon var bara fem år när deras mamma dog och hon fick ta ansvar för kvinnosysslorna på gården. Enda systern hade rest till Kanada av en anledning ingen riktigt visste. Ester fick gå i skolan till och med sjunde klass. Men bara varannan dag för att hinna med arbetet på gården. Hon berättade aldrig särskilt mycket om själva gården. Men hon berättade ofta om hur kvinnan i gården bredvid hade hjälpt henne att sy en vit klänning till konfirmationen. Det var händelsen som hade satt det djupaste spåret från barndomen. Vi fick aldrig veta om det var lyckan över klänningen i sig eller om det var för att någon brydde sig. Kanske lite av båda delarna. En dag skulle hon bli en av Göteborgs allra mest anlitade klänningssömmerskor! Men nu stod prästen där med dopattesten och frågade vilket namn hon valt till sin dotter. Nu stod det helt still i hennes huvud. Vad skulle hon heta? Eivor, vad det Eivor? Nej, det var det inte, men Arvid hade tyckt att namnet de valt var likt Eivor. Kunde inte dopet vänta? Arvid kommer ju i eftermiddag? Herren ger och Herren tar, hade prästen svarat. Det enda vi inte vet är när eller hur. Ett barn som är fött upptages i församlingen omgående. Ja, då får det väl bli Eivor då. Eivor Inga-Lill Björk.

Arvid fick benet avsparkat och fotbollskarriären tog slut. Jobbet han hade på Pripps tog också slut. Hans jobb hade varit att sätta i korkarna i ölflaskorna och det var ett av de allra första momenten som automatiserades på bryggerierna. Han blev arbetslös och började dricka. Äktenskapet blev olyckligt och de skiljdes åt 14 år senare. Ester och Eivor levde tillsammans som två systrar. Eivor fick jobb på en skofabrik och blev föreståndarinna. Ester var hemsömmerska. Hon fick köpa en industrisymaskin från skofabriken och på den sydde hon lottapälsar som var populära både under och efter kriget. Hon drack aldrig sprit. Men det gjorde ägarinnan till skofabriken. Med henne bytte Ester bort sin månadsranson mot ett par skor. Varje månad fick hon ett par nya skor. Damskor av senaste modell!

Den där tiden kommer aldrig mer tillbaka. Ester är borta och nu är Eivor också det. Idag skulle hon ha fyllt 84 år. Men allt är inte borta för jag är ju här. Jag kan deras historia och jag kan allt det de lärde mig. Det är genom mig som de lever vidare. Och jag lär någon annan vad de lärde mig. Det är väl egentligen just det som allting handlar om.

Om hur fel det kan bli om rollfigurerna tar över – Del 2

Heav’n but the Vision of fulfill’d Desire
And Hell the Shadow from a Soul on fire”

“Hej Myth, vad håller du på med? Läser du poesi?” frågade hon samtidigt som hon ställde ner sina väskor på köksgolvet. Hon gick fram till den stora grå hankatten. Han vände sig hastigt om. Tydligt var att han inte varit ett dugg förberedd på att hon skulle komma. “Öh, äh, va! Hej? Är du här igen?

Resan över Atlanten hade som vanligt varit jobbig. Om man alls har rätt att klaga! Smålänningarna som reste för bara 100 år sedan och tillbringade 3 månader på en båt i hög sjö, de hade säkert varit överlyckliga över lite jetlag! Hon kände sig redan som hemma. Så skönt att det finns saker i livet som inte förändras. Ted hade redan satt på kaffe och katten låg på soffan och var småspydig. Och alla saker Ted samlat på sig från sina resor runtom i världen stod kvar på samma platser där de stått i januari. Snön var nu borta och en jättemagnolia stod i full blom på gården. Alla träden var kala men fulla av knoppar som när som helst skulle brista. Den spanska familjen hade redan flyttat ut på verandan. Leksaker gnisslade och alla pratade samtidigt och skrattade högt. Ted var på gott humör. Våren hade kommit till New England!

“Jaha, var har du varit då“ frågade katten nyfiket”
“Tja, jag bor ju i Portugal, så där har jag varit mest”
“Hur är det där då? Jämfört med här alltså“
“Det är hur fint som helst och likt I mycket. Vi har havet alldeles inpå, hela Atlanten. Fint väder och golfbanan är öppen året runt”
“Du har inte bloggat på ett tag”
“Läser du min blogg?”
“Nja, kollar bilderna ibland. Ganska ointressanta stories. En sån som jag läser hellre något mer litterärt”
“Din arrogante kattf… vad höll du egentligen på med när vi kom in. Avbröt vi något viktigt?
“Ja, ähum, det är såhär, farsan sätter upp en ny teaterpjäs till hösten. Och jag spelar huvudrollen. Ja, han vet ju inte om det än förståss men så kommer det att bli. Det blir alltid som jag vill”
“Och vilken pjäs sätter han upp då?”
“Bacchus”
“Ha, ha! Och du skall spela Bacchus! Och hur har du tänkt dig att det skall gå till! Det var ju inte ens Euripedes du läste högt när vi kom! Vad var det egentligen”
“Det var en av farsans favoriter. Omar Khayyam. I engelsk översättning av Edward Fitzgerald. En persisk diktare från 1100 talet. Ni europeer tror vi är totalt obildade över här. Och ni har fel, fel, fel! Men hur var det nu I Portugal”

“Jo förstår du. Ärligt talat så är det så här. Du vet hur mycket jag gillar att vara här I USA och hos er allihopa. Jag åker härifrån full av nya ideer och kreativitet. Men tillbaka i Portugal är det som att ramla ner i ett stort svart hål. Jag har inte bloggat för jag fick musarm, skrivkramp, hade tråkigt och var jätteledsen. Det enda som funkade var golfsvingen. Så jag har spelat golf hela vintern”
“Musarm har jag haft hela livet! Godnatt, jag tycker inte ett dugg synd om dig, du bara reser omkring och har det bra. Vart skall du resa härnäst?
“Till Cape Cod” Och du får inte följa med! Godnatt du också”

Om hur fel det kan bli när rollfigurerna tar över!

Det var sent på lördagens eftermiddag och solens sista strålar hade just brutit sig igenom de tunga snömolnen. Hela grannskapet lystes upp över takåsarna! Alla New Englandhusen ser nästan likadana ut med träribborna liggande på tvären och i det platta ljuset under de senaste dagarna hade de bara skiftat i olika grå nyanser. Men nu återspeglade solen dem i deras riktiga färger. De snötyngda träden bar elegant sina bördor på kraftiga grenar och gav långa och svarta skuggor. Hon kände plötsligt igen omgivningen från sommarens stekheta dagar. Den spanska familjen i grannhuset till vänster hade då nästan alltid suttit ute på sin altan. När de inte skrattade högt så hade de skällt de på sina ungar eller på varandra. Fritz och Peggy hade varje kväll grillat och druckit vin på vår gemensamma bakgård. Men nu hängde då snön tung över tak och innergårdar. Minst en fot snö hade kommit under dagen. En fot är 12 tum. Knepigt räknesystem men det blir 30,48 cm. Antagligen en normalstor mansfot. Den spanska familjen hade inte synts till. Bara några frusna leksaker på altanen påminde om deras existens.

Hon visste redan när hon beställde biljetten att hon skulle bli ganska så ensam under vistelsen i det stora landet. Ted jobbar dag och natt med en teateruppsättning som har premiär på fredag. Hon hade bestämt sig för att ta vara på tillfället och studera engelska. Det där språket som var så lätt att lära sig, men som bara blir svårare och svårare ju mer man försöker. Till skillnad mot tyskan, som bara blir enklare och enklare för dem som orkar lära sig alla grammatiska regler! Hon hade av Ted fått låna en lärobok i engelsk litteratur. Den var på 2218 sidor med papper lika tunna som i biblen. Förtvivlat tittade hon ner i vänstra hörnet. Page 162 – Tone and Syle, stod det där och hon läste just en novell av William Faulkner. En hel veckas jobb och inte ens 1 % av boken avklarad! Nåja, rätt mycket hade hon ändå hunnit lära sig. Tex om berättarens ståndpunkt – Point of View. Det vanligaste och det enklaste är att skriva i jagform. Berättaren tar då del i berättelsen som antingen en huvud eller en bakgrundsfigur.

Lite svårare blir det att skriva i 3e person. Berättaren är då inte delaktig i händelserna men kan på åtminstone fyra olika sätt förmedla sin berättelse som:

- Allvetare; Berättaren ser in i alla figurerna
- Berättaren ser in i en huvudfigur
- Berättaren ser in i en eller flera sidofigurer
- Berättaren är totalt objektiv och ser inte in i någon figur alls. Som flugan på väggen. Berättaren bekskriver bara hur allting ser ut och lämnar till läsaren att uppleva rollfigurens känslor och tankar.

Ett ilsket krafsande på ytterdörren avbröt alla hennes tankar på berättandeform. Hon reste sig och släppte in en stor grå hankatt. Hon hade själv hittat honom övergiven i Peggys och Fritz garage dagen innan hon skulle resa i somras. Katten hade varit totalt sönderriven och skulle absolut sitta i hennes golfbag. Precis som om han ville resa med. Hon och Peggy hade lyckats övertala Ted att ta hand om honom tills han blev frisk. Så, han flyttade in hos Ted och gick aldrig ut igen. Som längst går han ut på balkongen.

”Ers Höghet, välkommen in i värmen!”
”Finns det nå't käk?”
”Visst, som alltid står det serverat, Ers Höghet”
”Jag heter Mythrandir, och det vet du mycket väl”
”[Kattfan]”
”Du vet att jag inte pratar svenska, vad kallade du mig?”
”Inget särskilt”
”Du ljuger!”
”Bara lite”
”Hur länge skall du stanna här?”

De hade fått en ganska bra relation de senaste dagarna. Det vill säga, han pratade med henne nu. Med tungt hjärta insåg hon, att det inte är någon större skillnad att leva med en katt eller med en tonåring. De tar över, på något vis. Båda får henne att känna ständig skuld och otillräcklighet. Och osäkerhet. Hon undrade om den här berättelsen verkligen håller. Hennes första berättelse någonsin i 3e person och där berättaren är tänkt att bara se in i en av figurerna - henne själv. Men Ted har sagt, att bara stora konstnärer vågar testa var gränserna går. De misslyckas ofta men låter sig inte tappa modet för det! Sårbarheten får inte ta över. Hon vet att hon inte är någon stor konstnär, men rädd för att testa gränser? Näpp, det är hon inte och den här [kattfan] behöver sättas på plats!

”Jag kommer att stanna så länge jag själv vill. Och det finns ingenting du kan göra för att påverka detta. Jag låser in dig och går ut om du inte skärper dig”
”Kan du köpa lite schysst käk då? Viktväktarnas Helkostdiet för endast 9.99 om dagen kan få mig att gå ner 11 pund i vikt på en vecka”
”Du kollar för mycket på TV”
”Obama skall förändra världen! Och jag får bara torrfoder!”
”Mycket begärt av en som sover 23 timmar om dygnet! Undrar om det här kan kallas en fabel? Jag menar, att jag står här och pratar med dig och du är ju ett djur”
”Nej, i fablernas värld är alla djur. Ett djur som talar med en människa uppfattas som ett geni. En människa som talar med ett djur anses vara en idiot”

Konsten att flyga!

Ars volandi! Kan det heta så på latin? Spelar ingen roll vad det heter, för flyga, det kan vi inte! Inte jag och Teresa i varje fall.

Förutom en bortglömd julklappsväska på Kastrup, så gick det ganska bra på uppflygningen från Lissabon till Köpenhamn. Men på tillbakaflygningen, så kraschade Teresa totalt vid mellanlandningen i Frankfurt och jag som ville till USA, fick nöja mig med en ganska snygg buklandning hos passpolisen i Malmö.

Det började en tidig morgon i bäcksvarta Sverige. Klockan var 05.45 på morgonen. Det var verkligen kolsvart och vi blev påminda om hur mörkt det verkligen kan bli. Vi var så klart lite sena redan vid start. Garageuppfarten till mina föräldrars hus lutar kraftigt och är belagd med den sortens gatusten som är lite äldre. Sådär perfekt fyrkantiga och riktigt rakt huggna ur granit. Men Teresa lyckades ändå hitta en ojämnhet att kliva på och stukade sin redan spjälade fot. Ajajaj! Det gjorde ont! Men vi var ju tvungna att börja köra, marginalen var redan utnyttjad.

Väl framme gick vi till olika terminaler. Teresa skötte sig galant i självincheckningsautomaterna och hann med en stående frukost. För mig gick det då lite sämre. Jag fick köa riktigt länge fastän det inte var så många framför mig i kön. Continental Airlines hade infört något slags pre-check in. Alla passagerare fick svara på en massa fåniga frågor från en långbent dam med långt svart hår. Hon var verkligen supersnygg och hon talade skånska. Hon fick både killar och tjejer att smila upp sig och sträcka på sig i den tidiga timmen. Även de som blev avvisade. Tre par i kön framför mig fick inte åka med. Det var fel på pass, på returbiljetten och två ungdomar från något östland saknade visum. Så klantiga många är som skall ut och resa, tänkte jag och var mest orolig över om jag verkligen hade kommit ihåg att beställa vegetarisk mat.

-Har du packat väskan själv? Öh, ja, jo det har jag. -Fick du ingen hjälp alls att packa den? Öh, nä. -Kan någon ha lagt någonting i din väska? Nä! -Var packade du väskan? Var? -Ja, var? I Halmstad. -När? Inatt. -Har du en dator i väskan? Jamen visst! Jag märker, att nu börjar jag också prata skånska! -Har den varit inlämnad på reparation nyligen? Näpp, liten och pålitlig! -Har du med dig kamera? Naturligtvis har jag det! -Har den varit inlämnad... Den långbenta och snygga skånskan började mer och mer kännas som en jobbig kärring. Fast hon gjorde ju bara sitt jobb. Så långt, så bra! Kan jag få se på ditt pass? Javisst får du det. Hon tar passet ur min hand, vänder upp och ned på hela ryggen, stoppar ned sidan med fotot i en typ enorm laptop och drar passet genom en skåra fram och tillbaka flera gånger. Ritsch, låter det när hela sidan ger med sig och lossnar från passryggen. -Du kan inte åka till USA med ett trasigt pass! Men det var inte trasigt när jag gav det till dig, svarar jag helt chockad. -Nä, men nu är det trasigt. Vad skall jag göra nu då? -Tja, du måste skaffa ett nytt pass. Det kan du inte göra här för det här är ju Danmark. Sedan får du köpa ny biljett. Va! Vaddå ny biljett! -Jo, de här billiga biljetterna är inte ombokningsbara.

Men, men jag skall ju fira nyår, och Ted skall hämta mig och jag har flera sudokus att lösa och, och... - Jag är ledsen, sa den långbenta, men jag måste nu betjäna nästa i kön så att inte flyget blir försenat. (Schas, bort, försvinn förvirrade resenär) Hon är alltså ledsen för att hon måste betjäna nästa i kön, inte för att hon drog sönder mitt pass! Jävvra kärring! Och hur nära var jag att säga det till henne? Svar: Mycket nära.

Vi vinkade i alla fall av Teresa, som verkade ha koll på sitt håll! Vi, är pappa och jag och vi gick båda chockade och beställde ett riktigt gott Morgon Mad. Frukost får man sig inte serverat i Danmark före kl. 12.00!

Alla Kastrups trådlösa nätverk är krypterade. Alla utom ett som var väldigt svagt. Vi lyckades iallafall tjuvsurfa på det och fann att bara vissa passpoliser i Sverige får lov att utfärda tillfälliga pass. Vilken tur då, vissa passpoliser finns ju såklart i Malmö! Men var håller de hus en söndag?

Vi körde tillbaka samma väg som vi kommit. Vilken skillnad ändå att resa i dagsljuset.Eller morgonljuset! Dimman låg tung över havet. Så tjock att solen inte kunde tränga igenom. Det kändes nästan som om vi flög över bron tillbaka mot Sverige. Det var så nära flygning vi kom den dagen...

På passpolisen var de jättevänliga och jag fick ett nytt, provisoriskt pass! Mot ett utbyte av 920 svenska kronor! Och med en garanti att jag får flyga till USA med det. På flygbolaget blev de väldigt förvånade när jag ringde och berättade vad som hänt. -Oh my God, did she really say that? Det finns såklart undantagsbestämmelser, så de bokade om mig till den 30:e. Det är imorgon. Då gör vi ett nytt försök!

Och hur gick det då för Teresa? Jo, planet var alltså försenat i Frankfurt. Hon sitter vid gaten och somnar och missar planet! Snygg timing av en som lider av sömnsvårigheter och sällan sover annars! Det kostade 50 Euros av egna pengar att köpa ny biljett. Och har man inga pengar kvar på mobilen, vad gör man då? Jo, man ringer Vodafone på ett gratisnummer och tjatar sig till en kredit på 2 Euros för att ringa pappa!

Snyggt jobbat, Teresa! Men har din generation aldrig hört talas om telefonkiosker? Livet går faktiskt att leva utan mobiltelefon!



PS. Jag lyckades faktiskt ta mig till USA utan fler missöden. På immigration office var de lite imponerade över min historia och ROSA pass! Idag är det nyårsafton! Det snöar! Bästa födelsedagspresenten! Och snöflingorna är stora som pingpongbollar! Så klart, för det här är Amerikat och över här, everything's big!

Om frihandel med fildelning

Lyssnade igår på P1 medan jag låg i badet. Ett inlägg i debatten om fildelningslagen fyller rummet från de små högtalarna i min lilla dator. Nu undrar jag, om jag nu sitter uppkopplad på Café Voltaire i Zürich i deras trådlösa nätverk med min lilla dator, som inte finns registrerad i mitt namn, och laddar ner musik, hur kan då någon veta att det är just jag som gör den här olagligheten? Hur vet någon att datorn är min? Och hur vet någon auktoritär person eller myndighet att jag är här?

Hur som helst, den intervjuade personen menade, att det är tack vare kommersialismen som vi har yttrandefrihet. Vi borde se hela upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv. Att det var tack vare kommersialismen som Rousseau och Voltaire blev satta i tryck överhuvud taget. Och tack vare kommersialismen existerar konst och kultur.

Var går då gränsen mellan skapande och konstnärligt skapande? Vad skiljer en ”kompositör” av populärmusik från tex en klädesdesigner?

Om vi börjar med att titta på en kläddesigners möjligheter att göra sig ett namn, slå igenom och tjäna pengar på sitt skapande. Klädesbranschen domineras idag av stora företagskedjor som tillverkar i låglöneländer. Även om vissa tar fram fler än fyra kollektioner om året, så är modet mycket mindre skiftande idag än det varit tidigare. Trender håller i sig mycket längre och skiftar bara i detaljer. Hur får då en nytänkande klädskapare ut sina plagg i någorlunda stora kvantiteter? Alltför ofta händer det, efter att en konkurrerande designer på något av de större företagen sett plagget presenterat, så finns det både kopierat, modellerat och graderat hos deras tillverkare på andra sidan jordklotet redan dagen efter. Innan ”skaparen” hunnit samla ihop sina egna intryck, kan han hitta plagget i full skala kommersialiserat i skyltfönstret hos någon av de större drakarna. Har då han eller hon rätt att kräva delaktighet eller ersättning? Knappast lönt mödan att försöka.

Hur jobbar då en musikskapare till populärmusik? ”Kompositören” sitter ofta framför en dator. Man kan från datorn blanda redan förprogrammerade arrangemang med elektroniska instrumet och rytmer och skriva en egen text som passar till.

Tidigare idag var jag inne i en av de chicka boutiquerna här i Altstadt och ville prova några plagg. Som brukligt är i sådana butiker, spelas det musik för kunderna. Musik, förmodligen ”komponerad” på det sättet jag bekrivit. En låt hade bara en textrad: Jag skall åka och tanka min bil, jag skall åka och tanka min biiiiil, jag skall åka och tanka min biiiiil, nuuuuu!

Har den här kompositören och textförfattaren rätt till upphovsrättsskydd? Ja, han har väl det. Eller hon kanske det är. Vari ligger det konstnärliga? Tja, inte i texten iallafall. Så, varför är det sådan uppståndelse kring en kompositörs rätt till upphovsrättsskydd jämfört med andra skapare? I mitt första exempel handlar det om ett litet företag eller enskild person som inte har en chans mot ett storföretag. I det senare exemplet handlar det om storföretag, ja egentligen en hel bransch som tar fighten mot enskilda. Enskilda, som ju samtidigt är deras kunder!

Hur många människor sysselsätter egentligen musikbranschen från låtskrivning till färdigproduktion bortsett från marknadsföring och distribution? Förutom artisterna själva och producenterna är det väl inte så många. Att tillverka det där klädesplagget kan sysselsätta 1000 kineser. Plus då arbete av en annan fabrik med framtagning, vävning och infärgning av textilierna.

Tänk om det behövts 1000 personer, anställda inom massproduktionen av musik för att framställa en hitlåt digitalt. Och om musikproducenter hade lobbat bland politiker för frihandel mellan världsdelarna! Lobbat för avskaffning av skyddstullar, så vi kunde importera musiken till ett lägre pris, friställt arbetare inom den egna regionen, kringått arbetslagar och miljölagar och låtit kineser jobba för svältlön och med giftiga kemikalier, som ofta utan rening släpps rakt ut i vattendrag!

Vilken moral hade artisterna förmedlat vid ett sådant scenario? Hade de kunnat stå upp rakryggade och sagt att de gjorde dessa människor en tjänst? Att de räddat kvinnorna från prostituition och misär och även gett deras barn en anställning i ett industriföretag? Trygghetsanställning för barnarbetare? I ett företag som snabbt överges om de inte går med på branschens egensidigt uppställda villkor, som tex att skriva under en överenskommelse där man lovar att på inga villkor släppa in västerländska journalister i fabrikerna? Skulle artisterna i ett sådant sammanhang samtidigt kunna förmedla ett trovärdigt budkap om kärlek och frihet?

Och om alla designers i samma värld skulle kunna skydda sina plagg på samma superprotektionistiska sätt som en musiker! Vilken blomstrande textil och konfektionsindustri skulle vi inte fortfarande kunna ha i våra egna länder? Nåja, det lär ju knappast bli så, men det är ganska spännande att vända upp och ner på värderingar.

Om man reser omkring i centraleuropa, så hittar man i nästan alla städer hus med inskriptionen: Här bodde Johann W. von Goethe under perioden si och så. Han reste mycket och bodde ofta längre tid på olika orter. Även här i Zürich. Café Voltaire fanns inte på Goethes tid, men huset måste ha stått där. Eller här, för här sitter jag och bloggar om väsentligheter och oväsentligheter. Det slår mig, tänk om Goethe hade haft en sådan här liten dator och kunnat sitta uppkopplad till hela världen! År 1800! Då var han 51 år gammal. Vad hade han skrivit om då? Hade han skrivit på vers? Och hade han varit inblandad i upphovsrättsdebatterna? Kanske hade just han hade varit föregångare som textförfattare till populärmusik med bara en enda rad som upprepas? T.ex ”Jag skall gå ut och ge hö till min hääääst”! (Vad gör man inte om fogden knackar på dörren)

Eller hade han struntat i allt och bara diktat vidare och hoppats någon skulle vara intresserad av att läsa och förstå alla hans nyanser? Jag hoppas på det senare.

Men är kopiering bara till nackdel? Kanske designern är jätteglad att hans idéer äntligen kommit ut på marknaden? Kanske just detta öppnar just hans dörrar? Kanske författaren är jättestolt över att någon vill läsa och imponeras av hans verk? Obama såg möjligheten att sprida ett budskap via youtube. Musikbranschen ser sina pengar flyga iväg genom youtube. Och på deras sida står hela etablissemanget med lagar och förordningar, domstolar och utpekande.

Guten Morgen aus Zürich!

Nu har mitt nya liv börjat på allvar! Jag sitter och cafébloggar på Starbucks i Zürich. Det ligger mitt i Altstadt vid Stüssihofstatt. I hjärtat av det genuinaste genuina i perfektionismens centrum.

Tyvärr tyvärr, så flyttar modernismen hit också. Chicka boutiquer flyttar från Bahnhofstrasse över floden till den här sidan. Lite för chicka inredningar i stenhus från 1400 talet! Tycker då jag. Svart och metall ersätter naturliga färger. De gamla byggnadernas sneda linjer rätas ut till raka. Stenväggar målas! Till och med jazzklubben dit jag alltid går, om jag är i Zürich, har renoverats! De fantastiska jazzfotografierna i svartvitt har bytts ut mot speglar med guldramar. Hela lokalen är nu fylld av speglar! Och några unga killar från Italien spelar covers på 80 tals discolåtar! Publiken svek. Igår kväll, iallafall. Ingen stod ut mer än en öl, och jag tog med två amerikanska turister till pianobaren på Hotell Splendid. Den var lika rökig och stökig som vanligt. Tack för det!

Varför renoveras alla mina favoritställen? Jag kommer att minnas år 2008 som året då allt genuint erövrades, renoverades och försvann. Kanske det är mig det är fel på? Jag gillar schweizarna! Och jag verkar vara den enda som gör det. Alla jag frågar om hur det är att bo i Zürich säger att schweizarna är så tråkiga! Ja till och med de själva säger så. För alla säger det till dem.

Alla utom då jag! Jag tycker schweizarna är fantastiska! De är snygga och vältränade och alla åker skidor och vandrar i bergen. Och de är perfektionister. Kanske jag trivs så bra här för att jag är lika tråkig och konservativ som de är? Antagligen så tråkig att jag inte ens märker det!

Även som amatörfotograf och hobbybloggare måste man vara beredd på allt! Som att någon kan komma och gå förbi med 7 hundar i koppel! Kameran skall alltid ligga nära kaffekoppen om man cafébloggar. I snapshotsläge! Det gjorde inte min när den här mannen gick förbi. Jag hann visserligen, men man lär sig något varje dag!

PS. Ja, kanske inte för nära kaffekoppen. Lärde jag mig också...

Skepp Ohoj - Vem är det som styr?

Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen
och till och med betala mindre i lön
än priset för mat och för hyra
för staten skjuter så gärna till
om levnadsomkostnaderna blivit
allt för dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar...

Ebba Grön, Staten och Kapitalet från 1980. Kanske har den här gamla låten aldrig varit så aktuell som just nu! Men någonting har förändrats sedan 1980...

Den ena handen ger vad den andra tar, fortsätter texten. Banker och finansinstitut gör idiotiska affärer. Har man velat betala skatter? Helst inte. Har man velat ta ansvar för sina handlingar? Helst inte. Har man velat kassera ut sina bonuspaket trots bankrutt? Ja, gärna! Och bakom alla dåliga affärer står nu Staten med Kapitalet! Med ett färre antal roddare som ror så svetten lackar. För det finns väl inte så många båtar kvar att ro.

Volvo bör förstatligas! Tycker en del politiker. Åtminstone under en period. Men har det inte ganska länge varit uppenbart att den typ av jobb skulle försvinna? I början av 80-talet, då spådde en del att år 2000 skulle 80 % av svensk export bestå av export av tjänster, inte varor! Vi i Norden skulle alla vara tjänstemän, ingenjörer, ekonomer och stortänkare. Vi skulle med vår fantastiska tankeförmåga också ”rädda” Utvecklingsländerna. De skulle som betalning utföra de smutsigare fabriksarbetena för oss. Det blev ungefär så.

Att betalningen för deras arbete bara är snäppet bättre än svält och prostituition och ofta utförs av barn, det borde vi skämmas för. Men hellre blundar vi eller stoppar huvudet i sanden. Vi är ju själva skyddade av arbetslagar och kan handla och konsumera oss lyckliga!

Vari ligger då problemet? Den fantastiska ekvationen har ju löst sig, precis som förutspråkat! Aha! Jasså, svenskar närmar sig en fattighetsnivå! Hur fattigt då? Jaha, ingen bostad, inget jobb! Fungerar då inte profesian om svensk kompetens och frihandel? Bland andra har ju just bilindustrin investerat i utbildning, rationaliseringar och just kompetenshöjning!

Kanske sitter Sverige snart med en stor del av befolkningen som inte har något att göra. Jättebra, tycker vissa! Då kan vi ju börja koncentrera oss på något nytt! Den ena handen ger vad den andra tar?

Nej, jag kan faktiskt inte förstå varför befintlig Svensk verkstadsindustri skulle sätta käppar i hjulet för förnyelse och förändring. Varför måste den ena handen ta från den andra? Verklig förnyelse tillför, den tar inte. Volvo står väl knappast som under början/mitten av 80-talet och talar om rekryteringsproblem och kompetenskris i företaget.

Så, Ebba Grön, vi vet vem som ror, men vem styr egentligen båten? Så länge vi konsumerar, köper och slänger grejor, så verkar ju skutan gå framåt. Eller kan det vara så att rodret har fastnat? Har vi börjat ro omkring i cirklar?

Många stora statsmän har före fall gjort det klassiska misstaget att underskatta andra nationer och folkgrupper! Att tex indier och muslimer skulle ha kapacitet att utbilda sig till duktiga ingenjörer - varför uteslöt man, och utesluter fortfarande den tanken? Övertro på den vita rasens överlägsenhet? Och varför skulle just vår överlägsenhet vara konstant?

Vi får hoppas att vi kan hitta en ny form att navigera efter. Där vi kan leva i harmoni med naturen och miljön och med andra länder och folkslag utan att de skall arbeta som våra slavar.

Isberg kör väl båtarna knappast in i längre. De har ju smält. På grund av vår omättliga konsumtion...

De här bilderna tog jag igår kväll. Vad behöver egentligen den här mannen förutom sitt metspö, en färsk fisk och minnena av en fantastisk solnedgång! Men han har förmodligen sitt förråd lika fullt som mitt med saker han inte behöver.

Jag har varit lite irriterad på fiskare som hugger ner mina bambus som jag planterat utanför mitt hus. De gör fiskespön av dem! Som ”betalning” får de från och med nu finna sig i att ställa upp som statister när jag fotograferar solnegångar vid klipporna. De här bilderna är tagna med bara några sekunders mellanrum. De ljusare har jag tagit med automatisk kamerainställnig. De mörkare med motljuseffekt. Vad som händer är att man tar bilden med samma bländare men med kortare tid. Alltså mindre ljus till kameran och bilden blir mörkare.

Nya tider – Om när musen blev större än datorn och när alla dokument började flyga omkring bland molnen!

Det är svårt att fotografera katter! Ja, nästan omöjligt! Jag kan helt enkelt inte fotografera dem. I varje fall inte våra katter. De ser bara tillgjorda ut och tittar aldrig in i kameran. På den här bilden ville jag ha med vår katt Måns Månsson för att visa hur oproportionligt liten min nya dator är i förhållande till musen. Men katten har ännu märkligare proportioner! Huvudet är alldeles för litet till den stora kroppen. Han är inte bara tjock, pälsen är tjock också.

Jodå, ser man på, jag har investerat i en laptop! Äntligen! Fast det är inte min första. Jag fick en redan 1991 av Bema. Den hade en fantastisk minneskapacitet på hela 40 Kilobyte och till och med Måns Månsson skulle ha sett liten ut i jämförelse!

Det var inte så lätt att stila omkring med den. Tung var den också. En gång kom jag till Kastrups flygplats. Jag hade bestämt träff med min nya golfkompis i danska ölbaren. Som tur var hade han inte kommit ännu. Lite snitsigt kastade jag upp laptoppen på en av barstolarna. Så snitsigt det bara går med böjda knän. Jag tror inte ens det hette laptop då, bärbar dator tror jag man sade. Men fräckt var det och alla tittade såklart!

- Kan jag få en iskall Tuberg, tack, säger jag världsvant till killen bakom bardisken.
- Vi har desverre kun Carlsborg, svarar han fyndigt. Og kaffe!
- Öh, jasså, öh jaha, då får jag väl ta kaffe då! (Fanken också!)

Efter den incidenten har jag noga aktat mig för att stila omkring med bärbara datorer! Däremot har jag alltid haft väldigt piffiga telefoner! Nu verkar min telefon med email och allt möjligt vara inne på sista svängen. Så jag stannade vid Office Center för att titta på de nya. Men, istället för en telefon kom jag hem med den här lilla datorn! Laptop i miniformat! Jättesöt! Jag betalade 350 Euros för den! Ungefär vad jag hade tänkt spendera på telefonen.

Jag hade faktiskt läst om just den här datorn på min bloggkompis Lennart's USA blogg. Den heter EeePC och är stor som ett halvt A4 papper! Kvaliteten och tangentbordet är förvånansvärt bra! Om man vill ha en dator som fungerar bara med Linux, så kostar den 100 Euros mindre! Jag köpte alltså den som man kan köra Windows i. Men efter en dags surfande och testande i Linux, så tror jag att jag kommer att strunta i att installera Windows. För första gången har jag köpt en dator som inte krånglar alls från uppackning till start. Den hittade mitt trådlösa nätverk helt på egen hand och kopplade upp sig själv. Nu kan du börja surfa informerade den mig i en liten ruta! Den är inte jättesnabb men heller inte långsam. 12 Gigabyte. Den har inbyggd Web cam, mikrofon och högtalare, som fungerar helt OK.

Så nu skall man alltså spara alla dokument krypterade i datamolnet, läser jag i handboken! Det fungerar helt perfekt och tar på samma sätt som gmail ingen plats på datorn. Jag skall snart pröva att skicka “upp” lite fotografier bland molnen också.

Det känns verkligen som om vi kommit in i en helt ny kommunikantionsvärld. Åtminstone jag. Kanhända är det jag som bara just nu insett vad alla andra redan insett. Så även om det tog mig en hel förmiddag att ändra tangentbordsinställningen till svenska, så har poletten ramlat ned. Datorer börjar bli riktigt anvndarvänliga! Så billiga och ingen tekniner behövs för att installera alla nödvändigheter! Men kan det verkligen vara så bra? Tydligen inte i Sverige iallafall. Microsoft håller greppet och Linuxvarianterna kommer att tas ur sortimentet. Varför försvinner så många bra utvecklingar? Och varför är vi konsumenter så konservativa?

När vi alla går omkring med vår lilla bärbara dator i ryggsäcken eller handväskan, så kommer det att sätta press på tåg, bussar och offentliga platser att tillhandahålla gratis bredband. En dörr öppnas för alla de som tidigare inte haft råd att skaffa en dator och äldre som känt ett motstånd mot svårhanterlig teknologi.

Nåja, mitt nya liv börjar nu på allvar! Jag tänker bli café bloggare! Ni har säkert sett fler sådana än vad jag har gjort. Jag har mest läst om dem. Och första Starbucks har just kommit till Lissabon!

Så, om jag inte är hemma sitter jag ute på caféerna i Cascais eller vid klipporna vid havet! Ni får ringa mig på Skype, telefonen är som sagt trasig, skicka mig ett mail eller inlägg här på bloggen!


Bilderna är tagna vid Azenhas do Mar, som ligger utefter kusten strax norr om Sintra. Sista bilden vid Praia de S. Juliao. Lång slutartid igen. Den här typen av fotografier har blivit mina favoriter. Stjärnan på himmelen är aftonstjärnan, Venus!

Mot ljusare tider i mörkrets årstid

Teresa flyttade hem igen efter några dagar. Och hon hoppade aldrig av gymnasiet heller. Det kan vara nyttigt att rensa luften emellanåt men jobbigt när saker ställs på sin yttersta spets.

Nya tider stundar och solen skiner på Jorden idag också. På samma sätt som den gjort i miljontals år. Det är vi människor som nu refererar till ljuset när vi menar förväntning eller förhoppning.

“What began 21 months ago in the depths of winter cannot end on this autumn night. This victory alone is not the change we seek. It is only the chance for us to make that change. And that cannot happen if we go back to the way things were. It can't happen without you, without a new spirit of service, a new spirit of sacrifice. So let us summon a new spirit of patriotism, of responsibility, where each of us resolves to pitch in and work harder and look after not only ourselves but each other.”

Detta är ett citat från Barack Obama’s blog. Och det verkar inte vara bara vackra ord. Han har verkligen satt full fart och planerar sin organisation.

För mig har rullgardinen gått upp med en smäll! Så snabbt att snodden trasslat till sig lite, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från min insikt. Visst har jag kommunicerat över nätet i över 10 år och varit jätteimponerad över ny teknik. Men inte förrän nu har jag insett vilket enormt nätverk vi har skapat! Inte ens höga politiker hade förstått. Och den som förstod kunde vinna genom att förmedla ett budskap och ett program rakt till väljarna.

Den stora nyheten är att inga medier behöver agera mellanhänder i nyhetsrapporteringen. Inga mellanhänder som skall tjäna pengar på annonser eller sälja löstidningar med lögnaktiga och slagkraftiga rubriker. Vi har fått ett direkt kommunikationssystem. Från talare till lyssnare - Från skribent till läsare! Tänk om detta vore slutet för all dålig och styrd journalism! Slutet för chefredaktörer som måste hålla tidningsägare på gott humör med vinster och vinklad nyhetsrapportering. Yttrandefriheten har blivit möjlig.

Möjligt har det också blivit att ta helt fantastiska fotografier med en enkel digital systemkamera. Men om man tänker fotografera morgonljuset, då gäller det att man tänker till om klockorna just ställts om. Det gjorde jag när vi åkte ut till Azorerna. Men jag tänkte lite för mycket. Jag gick ut en hel timmer för tidigt och blev lite orolig, för solen gick inte upp! Kunde detta vara domedagen? Men bageriet öppnade inte heller, så jag satte mig på kajkanten och väntade.

Det kändes som om det småregnade men det gjorde det inte och det var ganska varmt. På Azorerna är det verkligen fuktigt. Till och med flimmerhåren i näsborrarna krullar sig, så fuktigt är det! Som tur är - det är jag som är fotografen! Det finns inga kort på mig! Frisyren var skräckinjagande lockig och stod rakt ut. På Portuguisiska använder man samma ord för hårlockar och sniglar. Caracois. [karakåisch]

Vi hade åkt till min favoritö som är Faial. Rakt över Faial och staden Horta ligger en annan ö, Pico. På Pico ligger vulkanen som heter likadant och som sticker 2000 meter rakt upp ur havet! Det kan vara snö på toppen, men inte i Oktober månad. Solen går upp bakom Pico och ger otroliga färger på himmelen. Vulkanen ser man då bara i silhuett! Det var alltså detta jag satt en hel timme och väntade på. Tiden gick ganska fort. Båtarna mellan öarna hade redan börjat gå och jag fick några riktigt fina bilder på passagerarna i morgontimmen.

Den här sista är nog den bästa bild jag tagit med den här kameran. Jag hade lånat Teds stativ, och så här bra blir det då. Jag kunde ställa kameran i exakt den vinkel jag ville. Jag tog säkert 50 bilder på samma motiv. Detta var den första och den blev bäst! Solen hade inte kommit fram ännu, himlen hade blivit bara en liten nyans ljusere. 15 sekunders exponeringstid. Inget hjälpljus mer än gatlyktorna.

Om Serpentina – den olycksaliga ormens vandring och om det oundvikliga uppbrottet

Tänk så många människor som fått sina liv förändrade av ormar! Inte bara genom dödliga ormbett. Ormen förekommer som symbol i kulturer runt hela världen. Och den har många olika budskap. Den kan väcka våra djupaste rädslor. Ett skräckinjagande uppträdande och ett slingrigt och listigt beteende har genom tiderna fascinerat och skrämt. Jag avskyr ormar. Alla sorters ormar plus snokar och ålar! De har aldrig egentligen varit något problem, jag håller dem på långt avstånd! Även i mina tankar och mardrömmar.

Just därför känns det konstigt att just en orm skulle komma och förändra mitt liv! Eller bli en symbol för det slutgiltiga uppbrottet, The Final Cut...

Teresa har alltid tjatat om en orm. Trots min svaghet för hennes önskningar har mitt svar alltid varit ett tvärsäkert NEJ!

-Men du kan gå i ormskräcksterapi, har hon försökt. Jojo’s pappa är psykolog och specialutbildad i rått och ormskräck! Tack, men nej, svarar jag. Jag har som sagt inget problem med ormar men de kanske har ett problem med mig. Här får de iallafall inte bo!

När Ted och jag kom tillbaka hem från Schweiz, så har Teresa varit och köpt - ja vaddå? Jo, en orm! Jag vet inte om det är en stor eller liten orm för jag har inte sett den. Och det spelar heller ingen roll för den skall – VÄCK! Det blir häftiga diskussioner. Hmm. Jag är nära att säga ”Du får välja – ormen eller jag!” Men jag hinner inte, hon säger det först. Packar två väskor och går...

Hon ringer nästa dag och säger att hon tänker hoppa av skolan. Hon har flyttat hem till en kompis och jag kan göra vad jag vill med ormen. –Öh, jaha... mitt ordförråd känns inte särskilt stort och jag har plötsligt ingen kontakt alls med mina känslor. Senare går jag in i stadier i ordningen: Överraskad - Paralyserad - Förvånad - Förbannad - Tomhet.

Efter halva nattens sömnlöshet kan jag se, att det inte alls handlar om ormen. Även i denna historia har ormen blivit en symbol. Det handlar om makt.

Jag har gett Teresa i stort sett allt jag har kunnat ge henne. Känslomässigt stöd och jag har försökt skydda henne mot allt jag kunde se skulle kunna skada henne. Också materialistiskt har hon fått nästan allt. För mycket. Allt utom en orm. Därför blev ormen viktig. En hypotetisk fråga: Varför kommer då ormen, efter kanske åtta års tjat, just samtidigt som Ted kommer och hälsar på? Den ende man jag låtit komma in i mitt liv och hus sedan vi började bo här tillsammans bara Teresa och jag. Ormen, som har en grov maskulin symbolik.

Äsch, jag skiter förresten i allt det där! I det kan Freud och de lärde spekulera bäst de vill. Jag har nu gått in i stadium nummer ”sex” Haha! Jo, jag känner faktiskt att jag fått mitt liv tillbaka! Jag är utan ansvar! Jag kan nu göra vad jag vill! Mitt liv! Det är min kropp, mitt liv, mitt hus och mina pengar. Jag har lovat fortsätta betala hennes sjukförsäkring, 380 kr i månaden! Och that’s it! Jag kan åka till USA när jag vill, jag kan åka skidor när jag vill och jag kan åka till Sverige när jag vill. Till min egen familj och de enda människor som är verkliga för mig. Inte för att jag direkt har försakat dem genom min flytt till Portugal, men jag har inte träffat dem så ofta som jag velat.

Så, vad Teresa än förväntat sig genom sitt manipulativa beteende, så tror jag inte att hon räknat med min uppvaknande frihetslängtan. Hon kommer inte att komma hem ikväll för att fira sin nittonde födelsedag med oss. Är jag ledsen? Ja, men jag gråter inte. Så iår kommer jag inte att baka sockerkakstårta med vispgrädde och riven choklad på, dekorerad med clementiner och kiwifrukter, som vi alltid gjort till våra fördelsedagar. Med fler och fler små tårtjlus i grädden varje år. Istället skall jag gå ut och äta romantisk avskedsmiddag med Ted. Det är vår sista kväll i Cascais. För den här gången.

Vad kommer sedan? Tomheten? Förmodligen. Borde jag kanske börja äta antidepressiva redan nu? Och börja läsa min favoritbok igen för femte, sjätte gången? Den är, ironiskt nog ”Röde Orm”.


PS. Nu är ormproblemet löst! Ted tog Serpentina till djuraffären där vi handlar kattmat. Margarida, som äger butiken och som bara säljer "vanliga" husdjur och övergivna papegojor, hade blivit riktigt sur och sagt: ”Jag förstår inte varför människor fångar vilda djur och sätter dem i så små burar”. Men en brasiliansk pojke, som jobbar där hade blivit överlycklig och frågat om han kunde få den. Han hade fött upp flera stycken av just den sorten. Så, slutet gott – allting gott åtmninstone för Serpentina. Hon har nu kommit till någon som kan vara med henne hela dagarna och slipper sitta i bur.

Serpentina är ett fingerat namn.

Naturens ödmjukhet till människan?

-Anneli, Anneli! Skynda dig, det sitter en kärring därute med jättetuttar och fyrkantiga läppar! Skynda dig, kom ut och titta!
-Har hon långt och blont hår, frågade jag.
-Ja det har hon, kom!
-Äsch, jag vet vem det är, jag kommer snart.

Teresa var bara 12 år när hon fällde den där markabra kommentaren! Och jag tänker på den varje gång jag ser den här kvinnan. Hon kommer fram till mig en dag då jag sitter på golfklubbens terass och slappar i lugn och ro och tittar ut över landskapet. På gångstilen kan jag se att hon är riktigt pratsugen.

-Är du kulturellt intresserad, frågar hon mig överraskande och provokativt. Med betoningen på du. Hjärncellerna samlar ihop sig som till försvar på en attack. Och varför reagerar jag så? Vad är det jag måste bevisa och varför i försvarsställlning? Motattack är bästa försvar, kom igen hjärnceller – kom på något nu då, snabbt!

-Jag skulle vilja säga, jag är nog mer intresserad av naturen, svarar jag.

Det var inte det jag frågade, svarar kvinnan överlägset. Jag letar efter någon som läst den här boken, säger hon och visar mig ett signerat exemplar. Efter en mycket kort innehållsrapport och kritik av författarinnan, övergick samtalet till konst. Eller rättare sagt vilka personer som varit inbjudna till ett vernissage.

Jag lyssnar artigt och det tar ganska lång tid innan jag på nytt får en syl i vädret. Jag måste ju ändå få komma till klarhet med vad jag redan sagt. -Jag ser det så här, börjar jag till slut. Jag vet att jag nu måste prata snabbt för att inte bli avbruten.

-Jag ser kultur och natur som två motsattsförhållanden. Naturen är hela skapelsen, inklusive människan. Kulturen är det som människan skapat. Själva ordet betyder odling och inte nödvändigtvis bara musik, konst och litteratur. Människan har skapat mycket vackert men också mycket ont. Jag var nyligen på Azorerna. Där finns många övergivna hus efter jordskalvet för snart 10 år sedan. Imponerande är att se hur snabbt naturen återtar makten över människornas skapelser och kulturer när de inte underhålls.

Jag kan tydligt höra naturen skrika ut för full hals – Reclaim the Cities! Se hur mossan och ogräset växer på övergivna vägar och järnvägsspår! Slingerväxter och ormbunkar slår rötter och fördärvar murbruk. Termiter och fukt tar sig an trä. Hav och vind tar hus, hamnar och broar som inte repareras. Det enda naturen inte klarar verkar vara alla produkter människan lärt sig pumpa upp från jordens inre. Plaster av de flesta slag och gaser från fossila bränslen.
Att människan skulle lära sig klyva atomer ger konsekvenser som naturen heller inte klarar så bra.

Så, som svar på din fråga, jag är visst intresserad av vad människor skapat och fortfarande skapar här på jorden. Men jag är inte särskilt imponerad. Imponerad är jag av naturens många och märkliga krafter. Av naturens generositet att låna oss av sina resurser och grundmaterial. Så att vi kan skapa våra kulturer. Men vi bör akta oss för att utnyttja och missbruka denna generositet. Naturen kommer på ett eller annat sätt, förr eller senare att återta kommandot. Till exempel genom att låta isarna vid polerna smälta...


Den understa bilden är en av mina favoriter från USA. Fabriken är en gammal nedlagd yxfabrik, som en gång behövde massor av vatten för att kyla järnet. Den ligger utefter Farmington River i Collinsville, Connecticut. Den här bilden tog jag med motljuseffekt, vilket ger ett mörkare och mer mystiskt, övergivet intryck, tycker jag. Det var annars en härlig solskenseftermiddag och med automatisk kamarainställning ser samma bild nästan romantisk ut.

Sarah Palin, utarbetade kvinnors hämnd!

Att läsa amerikanska tidningar är ganska jobbigt. Det är svårt att hitta någon som är riktigt objektiv. Jag tycker den svenska mediabevakningen av valet är usel, så jag försöker faktiskt hitta lite nya vinklingar. En bra tidning, tycker då jag är schweiziska ”Tagesanzeiger”. Den kan vara lite navelskådande och har inte nödvändigtvis alltid en europeisk syn på saker. Här har jag gjort en lite fri översättning av en analys skriven av en kulturkritiker vid namn Naomi Wolf:

Nomineringen av Sarah Palin som John McCains kandidat till vice president slog ner som en blixt från klar himmel i USA! Det är viktigt att förstå Palins attraktionskraft för en viss grupp av väljare och vi måste respektera den ilska som visar sig här. Bakom Palins attraktion står klassfrågan.

Vita arbetarkvinnor i USA har känt sig utnyttjade sedan nationen bildades. När rika vita kvinnor eller personer med en förstklassig utbildning - såsom Hillary Clinton, Madeleine Albright och Condolezza Rice tränger igenom glastaket i det amerikanska samhället, så ser vita arbetarkvinnor detta uppstigande med förståelig förbittring.
Deras rikare kamrater av samma kön anställer kvinnor som dem för att utföra det smutsigare arbetet. Själva måste de klara sig på stagnerade minimilöner i typiska kvinnoyrken. I val efter val ignoreras de av politiker. Också hudfärgen är en faktor. Vita kvinnor från arbetarklassen uppfattar ofta samexistens mellan svarta och vita som fientlig. De upplever att den svarta underklassen oftare får statliga subventioner och bidrag, som de själva blir vägrade. De mer välbetalda låglönejobben hotas av en blomstrande ekonomi i utvecklingsländer.

Så dyker någon som Sarah Palin upp på den stora scenen och blir då en symbolisk fantasi för hämnd för många av dessa uttröttade fabriksarbetare och sekreterare. Att en vit kvinna kan vara ett "hjärtslag" från att bli USAs president, ses som en enormt stor framgång. Nästan alla kvinnor som inte kommer från privilegierade förhållanden, de som har små barn hemma och som under lång tid varit dömda till tystnad, de applåderar den första kvinnan på tronen!

Men, sjunkande resultat från enkäter visar att USAs arbetarkvinnor på intet sätt är dumma. De märker sakta och säkert, att Palin visas upp som en modell på en bilutställning. Medierna får ta bilder men de får inte ställa några frågor!

Samtidigt som ekonimin faller ihop ser de att Palins politik blir allt hotfullare ju mer den tar form. Hon omges numera av John McCains kampanjveteraner från Bush-Cheney klanen, såsom Karl Rove och hans anhängare. Det är nu de som skriver hennes tal. Hon tror också att Gud har fastställt en politisk karriär för henne och när det gäller utrikespolitik har hon inte större erfarenhet än vanliga TV tittare.

Hur länge lever John McCain?

I centrum står ett annat outtalat problem. Dermatologer bekräftar, att människor i John McCains ålder, som behandlats av samma typ av cancer, har en statistisk överlevnad på två till fyra år. Så, en oroväckande lång presidenttid av Palin får även vita arbetarkvinnor att känna oro.

Vad lär vi oss då av Palins kortlivade bubbla? Jo, nästa gång en stor ledare skall väljas, då bör vi komma ihåg att inte förbise kvinnors stora drömmar om förändring! Deras röster förtjänar förståelse. Och om vi förbiser dem igen, ja då kanske de lägger sina röster på ett substitut, som i åtta år framöver plundrar statskassan och skickar ytterligare 4000 tappra unga män och kvinnor eller fler, in i döden i ett krig, ett krig som byggts på en lögn!

Skapad: 30.09.2008, klockan 06:31

Domedagen kan vara mycket mycket nära...

Lyssna här till CNN:s reporter Jack Cafferty om den största faran i världen just nu: Sarah Palin:



Sarah Palin stödjer läran om kreationismen. Det var för mig tills alldesles nyligen en okänd ism. Kreationisterna har insett att bibelns utvecklingslära inte riktigt håller; tex att det funnits dinosaurer på jorden ser man som ett faktum. Dinosaurerna har alltså fått en plats i Guds Skapelseberättelse!?!
Man motsätter sig utvecklingsläran. Kreationism är ett försök att göra en vetenskaplig teori utifrån skapelseberättelsen.

Ja, Sarah Palin är övertygad om att människan och dinosaurerna levde sida vid sida på jorden för 6000 år sedan! Att dinosaurerna utrotats eller försvunnit från jorden för 65 miljoner år sedan, stämmer alltså inte! För Sarah Palin har sett ett fotavtryck från en människa i en fossil!!!

Vi kan på videosnutten se USAs kanske nästnästa president! Och det inom snar framtid...


På bilden ser vi Jesus rida på sin favoritdinosaur

Och hur gick det då för tandläkaren?

Det är sälllan numera att jag tycker roliga historier är riktigt roliga. Men den här känns värd att berätta.

Mari har just flyttat upp till Stora Staden. Dagens projekt handlar om att hitta en ny tandläkare. I väntrummet läser hon på tandläkarens diplom: Dr. Mårten Månsson! Jag hade ju en klasskompis som hette så, kan det vara han? Hon funderar över om man verkligen heter Månsson här uppe, eller om det är ett typiskt skånskt namn men blir avbruten av sköterskan som kallar på henne: Ja, varsågod då Fru Jönsson. Fröken, svarar Mari, men får en riktigt underlig blick av den unga piffiga sköterskan.

Mottagningsrummet är målat i kritvitt. På väggarna hänger litografier i starka färger utan något genomgående tema. Möblerna är funkigt moderna och hela rummet skriker av mindevärdeskomplex. Bakom en stor skärm sitter en liten gråhårig man med stor mage. Vilken tur då, tänker Mari, det var skönt att det inte är min gamla klasskompis.

Tjena! Säger tandläkaren utan att lyfta blicken från skärmen.

Mari: Goddau, tannlaekare Månnsonn, mitt namn e Marri Jönssonn å jau haur jusst flyttat hit från Lilla Staun!
Mårten: Har'u! Jag menar – haur du, ja vettu, jau kommår osså ifraun Lilla Staun!
Mari: Geör du! Ja jau tyckte neog ja kände igen ditt namn. Gick deu peå Lilla Staudens Gimnausium osså, 1973 – 1976?
Mårten: Jamenvisst gjeorde jau de! Men jau e ente helt säker peå att jau kommår iheåg daj – Ei vilket emne undervisade deu?

Vi vet inte riktigt hur det gick för tandläkaren - mer än att han lever väldigt, väldigt farligt...

Än finns det hopp!

Jag fick en stor klump i magen igår när jag långsamt började inse hur mycket pengar 700 miljarder Dollar verkligen är. Som tur väl är - det är inte mina skattepengar! Men vad är det egentligen som händer? Och varför är Henry Paulson så ivrig att driva igenom räddningspaketet så snabbt! Han verkar ju rent aggressiv! Jag googlade honom och hittade att han varit assistent till John Ehrlichman. John Daniel Ehrlichman i sin tur var rådgivare till Richard Nixon och nyckelfigur vid åtalen efter Watergateskandalen. Ehrlichman dömdes till 1 ½ års fängelse för konspiration, förhindrande av rättvisa och mened.

Jaha, och vad betyder det då att Bush’s finansminister kan kopplas till något så slemmigt som Watergateskandalen? Det kan betyda ingenting alls. Allt kan vara uppklarat och utrett och det är ju knappast någon nyhet för de som är lite insatta. Men att han nu dyker upp som en illasinnad iller på videosnuttar i amerikanska medier, får min klump i magen att stelna ännu mer. 700 miljarder Dollar, alltså mer än vad hela Irakkriget kostat, skall skattebetalarna bara hysta upp i en hast? Och Paulson är verkligt irriterad över att kongressen ifrågasätter om delar av räddningspaketet kommer att gå till höga chefers avgångsvederlag.

Allt är verkligen konstigt. Kan det vara så, att man inser att valet är förlorat för marionettdockorna McCain/Palin? Och om man då blir tvungen att lämna över USA till Obama, ser man då först till att överlämna USA med inte bara en totalt tom skattekista, utan också med ett fett skuldebrev i botten på kistan? Och det amerikanska folket som helförbannade hyenor, som förlorat både sina hus, besparingar och pensioner!

Jag vet inte riktigt vad jag menar med man. Men jag har medvetet valt tredje person singular istället för de. Min magklumpskänsla rör sig till någon slags sammansvärjning. Jag är också medveten om att jag kan ha blivit helt paranoid. Adolf Hitler var ju paranoiskt övertygad om att det fanns en hemlig sammanslutning i trettiotalets Tyskland mellan kommunister och rika judiska bankirer.

Jag hoppas naturligtvis att jag har fel. Det vore mycket bättre för världsekonomin och för världsfreden om det bara är jag som är lite paranoid. En lättnad ändå; kongressen verkar sätta sig på tvären och både Obama och McCain emotsätter sig en räddnigsaktion utan motkrav. FBI har inlett en undersökning av framför allt Fannie Mae, Freddie Mac och American International Group Inc. FBI kommer att fokusera på finansinstituten och de personer som styrt dem. Undersökningarna, som presenterades igår tisdag, kommer samtidigt som lagstiftare överväger om de bör godkänna nödlagar, som ger regeringen fullmakt att köpa upp i det närmaste värdelösa värdepapper från finansiella företag. Särskilt från dem som av egen kraft hamnat i svårigheter!

Så, även om jag är paranoid, så verkar jag inte vara ensam om att vara det!

Fyren på bilden i mitten heter Cabo Raso. Jag kör förbi den varje dag på vägen ut mot Guincho. Den ligger i rakt västerläge. Så rakt ut där ligger först Azorerna och sedan USA. Och i USA lämnade jag kvar min själ. Men snart kommer den tillbaka! Stormbilderna är inte tagna nu men får försöka visa hur jag mår.