Om Serpentina – den olycksaliga ormens vandring och om det oundvikliga uppbrottet

Tänk så många människor som fått sina liv förändrade av ormar! Inte bara genom dödliga ormbett. Ormen förekommer som symbol i kulturer runt hela världen. Och den har många olika budskap. Den kan väcka våra djupaste rädslor. Ett skräckinjagande uppträdande och ett slingrigt och listigt beteende har genom tiderna fascinerat och skrämt. Jag avskyr ormar. Alla sorters ormar plus snokar och ålar! De har aldrig egentligen varit något problem, jag håller dem på långt avstånd! Även i mina tankar och mardrömmar.

Just därför känns det konstigt att just en orm skulle komma och förändra mitt liv! Eller bli en symbol för det slutgiltiga uppbrottet, The Final Cut...

Teresa har alltid tjatat om en orm. Trots min svaghet för hennes önskningar har mitt svar alltid varit ett tvärsäkert NEJ!

-Men du kan gå i ormskräcksterapi, har hon försökt. Jojo’s pappa är psykolog och specialutbildad i rått och ormskräck! Tack, men nej, svarar jag. Jag har som sagt inget problem med ormar men de kanske har ett problem med mig. Här får de iallafall inte bo!

När Ted och jag kom tillbaka hem från Schweiz, så har Teresa varit och köpt - ja vaddå? Jo, en orm! Jag vet inte om det är en stor eller liten orm för jag har inte sett den. Och det spelar heller ingen roll för den skall – VÄCK! Det blir häftiga diskussioner. Hmm. Jag är nära att säga ”Du får välja – ormen eller jag!” Men jag hinner inte, hon säger det först. Packar två väskor och går...

Hon ringer nästa dag och säger att hon tänker hoppa av skolan. Hon har flyttat hem till en kompis och jag kan göra vad jag vill med ormen. –Öh, jaha... mitt ordförråd känns inte särskilt stort och jag har plötsligt ingen kontakt alls med mina känslor. Senare går jag in i stadier i ordningen: Överraskad - Paralyserad - Förvånad - Förbannad - Tomhet.

Efter halva nattens sömnlöshet kan jag se, att det inte alls handlar om ormen. Även i denna historia har ormen blivit en symbol. Det handlar om makt.

Jag har gett Teresa i stort sett allt jag har kunnat ge henne. Känslomässigt stöd och jag har försökt skydda henne mot allt jag kunde se skulle kunna skada henne. Också materialistiskt har hon fått nästan allt. För mycket. Allt utom en orm. Därför blev ormen viktig. En hypotetisk fråga: Varför kommer då ormen, efter kanske åtta års tjat, just samtidigt som Ted kommer och hälsar på? Den ende man jag låtit komma in i mitt liv och hus sedan vi började bo här tillsammans bara Teresa och jag. Ormen, som har en grov maskulin symbolik.

Äsch, jag skiter förresten i allt det där! I det kan Freud och de lärde spekulera bäst de vill. Jag har nu gått in i stadium nummer ”sex” Haha! Jo, jag känner faktiskt att jag fått mitt liv tillbaka! Jag är utan ansvar! Jag kan nu göra vad jag vill! Mitt liv! Det är min kropp, mitt liv, mitt hus och mina pengar. Jag har lovat fortsätta betala hennes sjukförsäkring, 380 kr i månaden! Och that’s it! Jag kan åka till USA när jag vill, jag kan åka skidor när jag vill och jag kan åka till Sverige när jag vill. Till min egen familj och de enda människor som är verkliga för mig. Inte för att jag direkt har försakat dem genom min flytt till Portugal, men jag har inte träffat dem så ofta som jag velat.

Så, vad Teresa än förväntat sig genom sitt manipulativa beteende, så tror jag inte att hon räknat med min uppvaknande frihetslängtan. Hon kommer inte att komma hem ikväll för att fira sin nittonde födelsedag med oss. Är jag ledsen? Ja, men jag gråter inte. Så iår kommer jag inte att baka sockerkakstårta med vispgrädde och riven choklad på, dekorerad med clementiner och kiwifrukter, som vi alltid gjort till våra fördelsedagar. Med fler och fler små tårtjlus i grädden varje år. Istället skall jag gå ut och äta romantisk avskedsmiddag med Ted. Det är vår sista kväll i Cascais. För den här gången.

Vad kommer sedan? Tomheten? Förmodligen. Borde jag kanske börja äta antidepressiva redan nu? Och börja läsa min favoritbok igen för femte, sjätte gången? Den är, ironiskt nog ”Röde Orm”.


PS. Nu är ormproblemet löst! Ted tog Serpentina till djuraffären där vi handlar kattmat. Margarida, som äger butiken och som bara säljer "vanliga" husdjur och övergivna papegojor, hade blivit riktigt sur och sagt: ”Jag förstår inte varför människor fångar vilda djur och sätter dem i så små burar”. Men en brasiliansk pojke, som jobbar där hade blivit överlycklig och frågat om han kunde få den. Han hade fött upp flera stycken av just den sorten. Så, slutet gott – allting gott åtmninstone för Serpentina. Hon har nu kommit till någon som kan vara med henne hela dagarna och slipper sitta i bur.

Serpentina är ett fingerat namn.

Naturens ödmjukhet till människan?

-Anneli, Anneli! Skynda dig, det sitter en kärring därute med jättetuttar och fyrkantiga läppar! Skynda dig, kom ut och titta!
-Har hon långt och blont hår, frågade jag.
-Ja det har hon, kom!
-Äsch, jag vet vem det är, jag kommer snart.

Teresa var bara 12 år när hon fällde den där markabra kommentaren! Och jag tänker på den varje gång jag ser den här kvinnan. Hon kommer fram till mig en dag då jag sitter på golfklubbens terass och slappar i lugn och ro och tittar ut över landskapet. På gångstilen kan jag se att hon är riktigt pratsugen.

-Är du kulturellt intresserad, frågar hon mig överraskande och provokativt. Med betoningen på du. Hjärncellerna samlar ihop sig som till försvar på en attack. Och varför reagerar jag så? Vad är det jag måste bevisa och varför i försvarsställlning? Motattack är bästa försvar, kom igen hjärnceller – kom på något nu då, snabbt!

-Jag skulle vilja säga, jag är nog mer intresserad av naturen, svarar jag.

Det var inte det jag frågade, svarar kvinnan överlägset. Jag letar efter någon som läst den här boken, säger hon och visar mig ett signerat exemplar. Efter en mycket kort innehållsrapport och kritik av författarinnan, övergick samtalet till konst. Eller rättare sagt vilka personer som varit inbjudna till ett vernissage.

Jag lyssnar artigt och det tar ganska lång tid innan jag på nytt får en syl i vädret. Jag måste ju ändå få komma till klarhet med vad jag redan sagt. -Jag ser det så här, börjar jag till slut. Jag vet att jag nu måste prata snabbt för att inte bli avbruten.

-Jag ser kultur och natur som två motsattsförhållanden. Naturen är hela skapelsen, inklusive människan. Kulturen är det som människan skapat. Själva ordet betyder odling och inte nödvändigtvis bara musik, konst och litteratur. Människan har skapat mycket vackert men också mycket ont. Jag var nyligen på Azorerna. Där finns många övergivna hus efter jordskalvet för snart 10 år sedan. Imponerande är att se hur snabbt naturen återtar makten över människornas skapelser och kulturer när de inte underhålls.

Jag kan tydligt höra naturen skrika ut för full hals – Reclaim the Cities! Se hur mossan och ogräset växer på övergivna vägar och järnvägsspår! Slingerväxter och ormbunkar slår rötter och fördärvar murbruk. Termiter och fukt tar sig an trä. Hav och vind tar hus, hamnar och broar som inte repareras. Det enda naturen inte klarar verkar vara alla produkter människan lärt sig pumpa upp från jordens inre. Plaster av de flesta slag och gaser från fossila bränslen.
Att människan skulle lära sig klyva atomer ger konsekvenser som naturen heller inte klarar så bra.

Så, som svar på din fråga, jag är visst intresserad av vad människor skapat och fortfarande skapar här på jorden. Men jag är inte särskilt imponerad. Imponerad är jag av naturens många och märkliga krafter. Av naturens generositet att låna oss av sina resurser och grundmaterial. Så att vi kan skapa våra kulturer. Men vi bör akta oss för att utnyttja och missbruka denna generositet. Naturen kommer på ett eller annat sätt, förr eller senare att återta kommandot. Till exempel genom att låta isarna vid polerna smälta...


Den understa bilden är en av mina favoriter från USA. Fabriken är en gammal nedlagd yxfabrik, som en gång behövde massor av vatten för att kyla järnet. Den ligger utefter Farmington River i Collinsville, Connecticut. Den här bilden tog jag med motljuseffekt, vilket ger ett mörkare och mer mystiskt, övergivet intryck, tycker jag. Det var annars en härlig solskenseftermiddag och med automatisk kamarainställning ser samma bild nästan romantisk ut.