Tre fält hade lämnats tomma för barnets namn, pappans namn och hennes eget. Underst skulle hon skriva sin namnteckning. Ester Björk. Björk, tänkte hon småleende och inte Ester Johansson. ”Björkan” spelade högerytter i GAIS och var ganska så känd. Åtminstone i fotbollskretsar. Själv hade hon aldrig sett en fotbollsmatch förrän hon kom till Göteborg. Hon var uppvuxen på Orust och yngst i en syskonskara på sex. Hon var bara fem år när deras mamma dog och hon fick ta ansvar för kvinnosysslorna på gården. Enda systern hade rest till Kanada av en anledning ingen riktigt visste. Ester fick gå i skolan till och med sjunde klass. Men bara varannan dag för att hinna med arbetet på gården. Hon berättade aldrig särskilt mycket om själva gården. Men hon berättade ofta om hur kvinnan i gården bredvid hade hjälpt henne att sy en vit klänning till konfirmationen. Det var händelsen som hade satt det djupaste spåret från barndomen. Vi fick aldrig veta om det var lyckan över klänningen i sig eller om det var för att någon brydde sig. Kanske lite av båda delarna. En dag skulle hon bli en av Göteborgs allra mest anlitade klänningssömmerskor! Men nu stod prästen där med dopattesten och frågade vilket namn hon valt till sin dotter. Nu stod det helt still i hennes huvud. Vad skulle hon heta? Eivor, vad det Eivor? Nej, det var det inte, men Arvid hade tyckt att namnet de valt var likt Eivor. Kunde inte dopet vänta? Arvid kommer ju i eftermiddag? Herren ger och Herren tar, hade prästen svarat. 
Det enda vi inte vet är när eller hur. Ett barn som är fött upptages i församlingen omgående. Ja, då får det väl bli Eivor då. Eivor Inga-Lill Björk.Arvid fick benet avsparkat och fotbollskarriären tog slut. Jobbet han hade på Pripps tog också slut. Hans jobb hade varit att sätta i korkarna i ölflaskorna och det var ett av de allra första momenten som automatiserades på bryggerierna. Han blev arbetslös och började dricka. Äktenskapet blev olyckligt och de skiljdes åt 14 år senare. Ester och Eivor levde tillsammans som två systrar. Eivor fick jobb på en skofabrik och blev föreståndarinna. Ester var hemsömmerska. Hon fick köpa en industrisymaskin från skofabriken och på den sydde hon lottapälsar som var populära både under och efter kriget. Hon drack aldrig sprit. Men det gjorde ägarinnan till skofabriken. Med henne bytte Ester bort sin månadsranson mot ett par skor. Varje månad fick hon ett par nya skor. Damskor av senaste modell!
Den där tiden kommer aldrig mer tillbaka. Ester är borta och nu är Eivor också det. Idag skulle hon ha fyllt 84 år. Men allt är inte borta för jag är ju här. Jag kan deras historia och jag kan allt det de lärde mig. Det är genom mig som de lever vidare. Och jag lär någon annan vad de lärde mig. Det är väl egentligen just det som allting handlar om.
