And Hell the Shadow from a Soul on fire”
“Hej Myth, vad håller du på med? Läser du poesi?” frågade hon samtidigt som hon ställde ner sina väskor på köksgolvet. Hon gick fram till den stora grå hankatten. Han vände sig hastigt om. Tydligt var att han inte varit ett dugg förberedd på att hon skulle komma. “Öh, äh, va! Hej?
Är du här igen? Resan över Atlanten hade som vanligt varit jobbig. Om man alls har rätt att klaga! Smålänningarna som reste för bara 100 år sedan och tillbringade 3 månader på en båt i hög sjö, de hade säkert varit överlyckliga över lite jetlag! Hon kände sig redan som hemma. Så skönt att det finns saker i livet som inte förändras. Ted hade redan satt på kaffe och katten låg på soffan och var småspydig. Och alla saker Ted samlat på sig från sina resor runtom i världen stod kvar på samma platser där de stått i januari. Snön var nu borta och en jättemagnolia stod i full blom på gården. Alla träden var kala men fulla av knoppar som när som helst skulle brista. Den spanska familjen hade redan flyttat ut på verandan.
Leksaker gnisslade och alla pratade samtidigt och skrattade högt. Ted var på gott humör. Våren hade kommit till New England! “Jaha, var har du varit då“ frågade katten nyfiket”
“Tja, jag bor ju i Portugal, så där har jag varit mest”
“Hur är det där då? Jämfört med här alltså“
“Det är hur fint som helst och likt I mycket. Vi har havet alldeles inpå, hela Atlanten. Fint väder och golfbanan är öppen året runt”
“Du har inte bloggat på ett tag”
“Läser du min blogg?”
“Nja, kollar bilderna ibland. Ganska ointressanta stories. En sån som jag läser hellre något mer litterärt”
“Din arrogante kattf… vad höll du egentligen på med när vi kom in. Avbröt vi något viktigt?
“Ja, ähum, det är såhär, farsan sätter upp en ny teaterpjäs till hösten. Och jag spelar huvudrollen. Ja, han vet ju inte om det än förståss men så kommer det att bli. Det blir alltid som jag vill”
“Och vilken pjäs sätter han upp då?”
“Bacchus”
“Ha, ha! Och du skall spela Bacchus! Och hur har du tänkt dig att det skall gå till! Det var ju inte ens Euripedes du läste högt när vi kom! Vad var det egentligen”
“Det var en av farsans favoriter. Omar Khayyam. I engelsk översättning av Edward Fitzgerald. En persisk diktare från 1100 talet. Ni europeer tror vi är totalt obildade över här. Och ni har fel, fel, fel! Men hur var det nu I Portugal”
“Jo förstår du. Ärligt talat så är det så här. Du vet hur mycket jag gillar att vara här I USA och hos er allihopa. Jag åker härifrån full av nya ideer och kreativitet. Men tillbaka i Portugal är det som att ramla ner i ett stort svart hål. Jag har inte bloggat för jag fick musarm, skrivkramp, hade tråkigt och var jätteledsen. Det enda som funkade var golfsvingen. Så jag har spelat golf hela vintern”
“Musarm har jag haft hela livet! Godnatt, jag tycker inte ett dugg synd om dig, du bara reser omkring och har det bra. Vart skall du resa härnäst?
“Till Cape Cod” Och du får inte följa med! Godnatt du också”
