Ingen återförening för Pink Floyd?

Bara två av Pink Floyds originalmedlemmar kom till Sverige för att ta emot Polarpriset. Någon ny återförening blir det knappast, slog Roger Waters fast då pristagarna på måndagen mötte pressen. David Gilmour och Richard Wright lyser med sin frånvaro. På plats i Stockholm för att ta emot Polarpriset 2008 är bara bandets förre frontfigur Roger Waters och trummisen Nick Mason. Waters hoppade av bandet redan 1985 och relationen till de övriga kollegorna är fortfarande frostig. Återföreningen på Live 8-galan 2005 var ett stort undantag, konstaterar Roger Waters.

- Live 8 var underbart, det är allt som finns att säga. Ni märker förmodligen att bara två av oss är här, så det här är knappast en återförening. Det är bara jag och Nick här och vi är gamla vänner.

När Polarprisjuryn bestämde sig för att hedra Pink Floyd med det ena av årets priser tvekade han ändå inte att ta emot det, eftersom inbjudan särskilt lyfte fram skivor som "Dark side of the moon" och "The wall".

- Det var första gången det någonsin hänt, att vi fått ett underförstått erkännande för det som vi fyra - eller om man räknar med Syd Barrett, vi fem - gjorde tillsammans, säger Roger Waters. Jag kände mig oerhört nöjd med att någon uppmärksammade det, jag tycker att det var fina saker som har stått emot tidens tand.

Stämningen är förvånansvärt avspänd på presskonferensen på Grand Hotel i Stockholm. Mellan trummisen Nick Mason och Roger Waters finns inget agg. Deras vänskap har hållit i sig sedan 1960-talet och Mason föreslår diplomatiskt att prispengarna skulle kunna splittas mellan de fyra ursprungliga medlemmarna - som sedan med fördel kan skänka dem till välgörande ändamål. - Vi ska definitivt inte ge något av prispengarna till dem som inte brydde sig om att dyka upp här, skämtar Roger Waters.

Här syns mina favoritmusiker med de svenska kungligheterna. Roger Waters med drottningen och Nick Mason med Victoria. De ser ganska bortkomna ut. Men det ska man väl göra om man är rebellisk rockmusiker. Rätt kul är det i alla fall.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de klev in i en studio igen utan att någon får veta. Då skulle säkert vad som helst kunna hända. Om de kan komma överens om vad de skall spela. David Gilmour tycker en låt måste ha en refräng av traditionell uppbyggnad. Det ligger en fara i att musiken "flyter ut" som på The Dark Side of the Moon. Rick Wright tycker Roger Waters är tråkig, som bara skriver texter om krig, om att bli galen eller om Syd. Och Roger Waters som soloartist skriver allt mer politiska texter. Om krig och galenskaper. Ja, det blir nog inte helt enkelt, men jag tror de inser att de behöver varandra. De kompletterar varandra.

Texten har jag hittat i Eskilstuna-Kuriren och bilderna från Damernas värld. Tack Damernas Värld, ni har verkligen 1000 faldigat mitt självförtroende som fotograf! För det kan jag lova, får jag någon gång chansen att fota Roger Waters, så inte kommer jag att sätta fokus på väggen bakom honom.

Jag har blivit utmanad!

Det är tydligen vanligt med utmaningar i bloggvärlden. Idag hamnade en sådan hos mig. Det är Anna som utmanar och då kan jag ju inte säga nej. ;)

Fem saker på min att-göra-lista imorgon:

1) Spela golf på Tylösand med pappa. (Om det inte regnar. Jag spelar inte i regn!)

2) Långlunch med Kerstin, förmodligen på La Plaka, gamla Olssons Salladsbar på Nygatan i Halmstad.

3) Strosa runt på stan och fota lite.

4) Ta ett dopp i havet.

5) Middag med Kerstin. Nästan en hel dag får vi tillsammans. Ensamma. Vilken lyx.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Då var jag nygift. Jag och Josse var här i Frösakull. Det regnade hela den sommaren. Och det var första sommaren utan Teresa. Vad som skulle komma hade just börjat. Vi hade sedan ett år ingen information om henne alls. Fabriken i Portugal gick för fullt och inga nedläggningsplaner fanns då. Livet var ganska bra, trodde jag…

Ställen jag bott på:

Växjö, Nässjö, Växjö, Östersund, Halmstad, Växjö, Cascais.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:

1) Köpa ett hus i New England.

2) Och en lägenhet i Verbier.

3) En bil till Teresa

4) Och ett flygplan till mig.

5) Köpa upp alla korrupta politiker och domare, så jag kan bestämma hur allting skall vara. Mitt arv blir då inte bara pengar, utan en välorganiserad värld med klara direktiv om hur man hanterar både handel och religioner. Och vad som bör hända med personer som försöker påverka demokratier med pengar och mutor!

Och det är fortfarande en hel Ocean mellan kontinenterna...

Nu är min vistelse i det stora landet redan över. Jag är packad och klar för hemresan. Jag har hela tiden letat efter olikheter att skriva om mellan USA och Europa. Jag har kommit fram till att olikheterna är få. När jag var i USA sist, det var för 15 år sedan, så tyckte jag att allting var så stort. Enorma shoppingcentras och hamburerkedjor och kycklingställen precis överallt. Jag reagerade väl då på att skräpkulturen faktiskt var verklig. Och jag var nöjd och glad över att bo i Europa.

Anledningen till att jag inte finner några olikheter längre måste vara för att Europa kommit ifatt. Man har kopierat hela skräpkulturen rakt upp och ner. Amerikanarna är inte längre tjockare än Europeerna. De är inte ensamma om att vilja parkera sina bilar precis framför Billiga Varuhuset och ha tjugofyra olika sydeuropeiska namn för kaffe med varm mjölk i.

Men, hur mycket jag än känner mig som hemma här, så har jag fortfarande en väldigt lång väg kvar för att inte bli tagen som utlänning. Häromdagen var jag inne i en klädbutik, full av självförtroende och engelskan flyter bra nu. Trodde jag! Can I help you? Frågar den leende damen i kassan. Yes, svarar jag och hon avbryter mig direkt. Ooh, where are you from? From Sweden, börjar jag men hon avbryter mig igen och förklarar att föräldrarna till hennes kusin, bla bla, osv. När jag tillslut får chansen att säga något, frågar jag lite försynt, - kunde hon verkligen märka att jag inte kom härifrån, jag svarade ju bara yes på hennes fråga? Oh yeah! But don’t you worry, honey, I understand you perfectly well!

Är det någonting jag har allvarliga problem med, så är det att beställa mat. Vad jag än beställer, så får jag minst fyra följdfrågor. Som den dagen jag bestämde mig för att beställa en donut på Dunkin’ Donuts. Jag stannar alltid vid Dunkin’ Donuts, för de har det bästa expressokaffet. Vilken sorts donut vill du ha? Oj hoppsan, så många olika sorter det finns, upptäckte jag plötsligt. Jag tar en old fashioned, svarar jag. Och hur vill du ha den? Vaddå hur? svarar jag förvånat. Tjejen rabblar snabbt upp minst fyra olika dippings och toppings och jag varken förstår eller hör vad hon säger, utom det sista alternativet som var “iced” Iced? Nej, hellre varm, svarar jag. Varm?!? Skall jag värma den? Öh ja, hellre det än kall, svarar jag, och nu ser donuttjejen lika förvånad ut som jag. Som tur är, står Ted bredvid, så nu vet jag att en iced donut är en helt vanlig donut med stelnat socker på. Okej, okej, jag vill ha min donut precis som den är, naturell, säger jag slutligen till donuttjejen. Naturell?!? -Hon menar plain! Ted rycker tillslut in och räddar mig och ser mycket road ut av konversationen.

Samma kväll var vi ute och åt på “Diners” Ett riktigt amerikanskt ställe som inte renoverats sedan 50-talet. Det finns en juke-box vid varje bord. Jag vägrar numera beställa mat. Men bara några minuter efter att den unga servitrisen serverat oss, frågar hon “Oh, where are you from?” Och hon talar direkt till mig! Jag som har mina nyinköpta kläder på mig och jag ser verkligen ut som vilken som helst europeisk brittisk/irländsk/tysk/polsk/skandinavisk avkomma!

Hur kan du se att jag inte kommer härifrån? frågar jag nyfiket. Jo, säger hon lite försynt, jag har aldrig sett någon äta lökringar med kniv och gaffel…

Om tidlöshet i de storslagna skogarna!

Jag hade som sagt svårt att hitta några likheter mellan Halmstad och New York. Här i New England har jag svårt att hitta några skillnader. Naturen är exakt likadan. Förutom att allting är större. Björkarna är högre och stammarna tjockare och rakare, barken är både vitare och svartare. Det enda naturfenomen jag hittat som är mindre i storlek och volym är bladen på den amerikanska lönnen!

Husen ser helt annorlunda ut men funktionellt ändå väldigt lika. På trähusen, eller husen med träimiterad fasad, (man vet aldrig riktigt säkert) där ligger alltid plankorna på tvären. Nästan alla hus har en veranda mot vägen. Verandorna verkar vara väldigt viktiga. De är väldekorerade med blommor och möbler. Där sitter man om kvällarna och småpratar med grannen bredvid. Om det är sommar förstås och om husen ligger tillräckligt nära. Här finns inga hyreshus. Men många av New Englandhusen är flerfamiljshus. Man ser mycket större skillnader mellan olika områden än i Sverige. Gemensamt ändå är att alla håller sina trädgårdar i trim. Också i fattigare kvarter. Alla verkar lägga en del av sitt hjärta bland blommor och grönt och göra så gott de förmår.

Och det växer så det knakar! Vi har haft en riktig värmebölja, över 40 grader varmt och jättefuktigt. Vi passade på att åka upp till Vermont och titta på alla bäckar och de djupa skogarna. Det var exakt som att åka in i Värmland! Även om detta är den del av USA där engelsmännen och fransmännen slog sig ner, så kunde jag inte låta bli att fundera över vad alla våra svenka förfäder tänkte när de åkte igenom dessa främmande och fantastiska skogar med allt de ägde lastat på en gammal kärra.

New England sträcker sig över staterna Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, New Hampshire, Maine och Vermont. Vad som skiljer Vermont från Värmland är att man helt klart fortfarande kan känna någon slags nybyggaranda. Inga nedlagda lansortsbutiker och utflyttade samhällen. Istället florerar gamla General Stores. Trodde jag, innan jag kommenterat detta till mina vänner! Nejdå, berättar de, under 1960-talet rådde stor avflyttning frän byarna och samhällena däruppe. Landsbygden höll på att dö ut, fabriker lades ned, skolor fick stänga.

De allra första nybyggarna i Vermont livnärde sig på handel, huvudsakligen skinn. Under inbördeskriget behövdes virke. Man började avverka stora områden och skeppade timret på forsarna till sågverken söderöver. Man började vinna elkraft ur forsarna och byggde dammar. Några av sågverken flyttade senare norrut till Vermont och annan industri startade vid sidan om. Stora skogsområden skövlades med stora kalhyggen som följd. Låter detta som en del av USA’s historia? Hur som helst, så har man ju hört det förut…

Så, alla de piffiga människor jag träffar på uppe i Vermont är en sorts nyinflyttade nybyggare. Det har visst blivit lite hippt att bosätta sig däruppe och starta typ bokcafeer, antikshoppar, konstglasblåserier, möbelrenoveringfirmor och liknande. Också många internetbaserade fåmansföretag har etablerat sig. Några är dataprogramsutvecklare men också många som ägnar sig åt just handel på internet. Så med många nya handelsmän däruppe, så kanske cirkeln sluter sig tillslut.

Många ortsnamn är skrattretande. Vi har kört igenom hur många Manchester som helst och vi bor i New Britain! Här finns också New London, Berlin och Lebanon ganska så tätt inpå varandra, ja till och med Lisbon. Men det var så litet att vi missade skylten både vid in och utfarten. Många ortsnamn eller namn på floder och berg är indianska namn. Eller indianska namn översatta till engelska.

Skogarna känns väldigt lika våra, men annorlunda ändå. Jag kunde verkligen känna inianernas andar i de stora träden, bakom de stora stenblocken eller som örnar flygande ovanför. De finns verkligen kvar där. Och jag som vit kvinna kan med lätthet känna och förstå de första nybyggarnas rädsla.

Jag har fått låna en bok med dikter skrivna av indianer. En av dikterna passar just här:

My people are a multitude of one.
Many voices are within them.
Many lives they have lived as various Beings.
They could have been a bear, a lion, an eagle or even
A rock a river or a tree.
Who knows?
All of these Beings are within them.
They can use them any time they want.
On some days it is good to be a tree
Looking out in all directions at once.
On some days it is better to be a rock
Saying nothing and blind to everything.
On some days the only thing to do is
To fight fiercely like a lion.
Then, too, there are reasons for being an eagle.
When life becomes too hard here
My people can fly away and see
How small the earth really is.
Then they can laugh and come back home again.

Tänk att alla storslagna tankar alltid känns så tidlösa!