Att resa från Cascais till Åre är som att åka från ytterlighet till ytterlighet. Det är verkligen svårt att hitta några likheter alls mellan de två orterna. Förutom att jag lyckades ta en totalt färglös bild. Jag trodde jag kunde få häftiga bilder av fnyksnö med lång exponeringstid, men jag fick bara snö på linsen.
Vid den här tiden på året blir det ljust runt halv tio. Klockan tre är det bäcksvart igen. Men mörkret är inte så påträngande som många tror. Snön reflekterar allt ljus och Åre är verkligen upplyst med charmig belysning. Inga amerikanska blinkande mutlicolorerade julgranar här inte! (Vilket vi har i Portugal...) Vad som slår mig ofta i Åre är dofterna! Det doftar verkligen kallt, ljust och granbarr. O, så romantiskt!
I år missade vi mycket av detta. Det var ganska lite snö och hårt i backarna. Inget drömläge precis för två gamla puckelåkare. Två, undrar du säkert? Jodå, Christel var också med, min tvillingsjäl. Och Teresa! Men hon gillar inte puckelåkning. Det skall helst vara platt och isigt, så att hon kan åka så fort det går. Vi har köpt henne ett par carving slalomskidor, som självsvänger hela tiden, så att hon blir lite trött. Och så att vi hinner ifatt.
Vad gör man då i Åre om vädret och pisten är kass? Jo, då partajar man! Och det partajas överallt i byn. Kända, halvkända och okända artister träder fram på alla krogar och ställen som har en scen. Det har alla, annars kommer inget folk. Vi började fira min födelsedag redan den 30:e på afterskin på Fjällgården. Det är hotellet man kommer till om man åker Bergbanan upp. Där är ombyggt och jättemysigt. Där spelade ett coverband och gästartist var Janne Schaffer!
Janne var en av mina absolut största idoler som tonåring och jag har sett honom uppträda många gånger. Men jag har aldrig suttit så nära som vi såklart gjorde nu på afterskin. Han är nog bland världens bästa gitarrister, helt otrolig. Hans fingrar är verkligen muskulösa, inte särskilt långa, men han kan sträcka ut dem nästan hur långt som helst! Mycket imponerande.
Här ses Sveriges bästa gitarrist fotograferad med Sveriges snyggaste tjej! Ähum...
Efter en vinglig skidfärd i totalt mörker ner till byn, åt vi och klädde snabbt om för kvällens aktiviteter men nu stötte vi på lite problem. Hur gammal är tjeeejen, frågade vakterna på klockren ståkkålmska. 18 svarade Teresa kaxigt! Jaha, vi har åldersgräns på 23... Nåja, två rutinerade partydamer lyckades prata in henne på Country Club lite senare. Vi landade först i gamla ko-baren, men sadlarna är ju borta sedan länge.
Nåväl, jag vaknade lite senare i min egen säng till fantastisk sång och med kaffe och presenter och levande ljus på sängen. Så jättemysigt! Vi klädde oss och åkte ut i blåst och busväder mot Buustamons fjällstation. Där serverades vi en läcker fisksoppa med en alldeles utmärkt Chablis av bästa sort! Lunchen blev tyvärr lite kort, för vi blev tvungna att skynda oss till afterskin! Denna gång på vårt älskade Dippan. Fast nu är det ombyggt och heter Wallmans Salonger. Det var med tungt hjärta och tårar i ögonen vi såg oss omkring. Alla fina gamla vintermålningar i taket var övermålade med svart färg. Helgerån. Suck!
Irish Coffen smakade iallafall som den alltid gjort och sakta fylldes våra själar med ny värme. Showen var faktiskt riktigt rolig, trots att det inte var livemusik.
Glada och goa drog vi oss hemåt igen. Det är uppför hem. Så vi tittade in på Åregården för att vila och värma oss lite. Där var helt tomt förutom ett förälskat äldre par med en pudel i quiltad väst. De satt vid bordet längst bort och hade bara ögon för varandra. Ett uttråkat musikerpar hade försökt underhålla de ointresserade turturduvorna men verkade nu vara inne på sista svängen. Det var två jättesöta killar, en sjöng och den andre spelade piano.
De blev på mycket bättre humör när vi beställde in champagne till dem och de spelade alla låtar vi önskade under nästan en timme! Då var vi tvungna att gå hem till våra väntande humrar. Vi sörplade och snaskade och fnittrade och drack ännu mer champagne och höll nästan på att missa tolvslaget. Vi fullständigt rusade ner på torget för att kunna se alla fyrverkerierna runtomkring. Lika vackert som alla år!
Den här gången blev det lätt som en plätt för Teresa att bara knalla rakt in på Country Club! Våra söta små pojkar från pianobaren spelade där också och vi stod alla tre med på gästlistan!
Vi dansade och hade jätteskoj, men släpade oss långsamt hem redan vid tvåtiden, trötta och lyckliga. Bara Teresa blev bjuden på efterfest. Undrar varför inte vi fick följa med?!?
Jag kör ner vid hotell Muchaxo och skrämmer livet ur ett älskande par. Kläderna åkte på, formodligen snabbare än de kommit av och de körde därifrån i rivstart. Precis som om de hade något att vara rädda för. Om de visste vad jag just varit med om...
Och i den här, de små vita prickarna är inte smuts på linsen – det är stjärnor. Väldigt märkligt ljus. Jag lovar, de är inte manupulerade någonting, precis så här blev bilderna.
