På månskenspromenad i Sintrabergen

Igår var månen full! Det är något speciellt med fullmånen i Portugal. Särskilt i januari. Hit kommer vetenskapsmän och intresserade resande från hela världen för att se det mystiska månljuset. Om det är molnfritt, förstås. Det var det i går kväll. Jag laddade kameran och körde upp mot Penina, som är en av topparna på Sintrabergen. Jag körde den lilla slingrande vägen upp. Ljuset märks ännu mer när man kommer bort från vägbelysning och hus. Jag kunde utan problem köra med släkta lyktor, så ljust var det! Men lite farligt, kanske. Tänk om någon med samma idéer skulle komma från andra hållet. Inte så bra, eftersom två bilar knappt kan mötas på den trånga vägen.

Så med tända lysen körde jag förbi avtagsvägen mot munkklostret och fortsatte uppåt. Uuh, nu började det bli ganska läskigt. Jag vänder, tänkte jag, men det fanns ingen plats att vända på. Träden började stå tätare och tätare och närmre och närmre vägen. Jag tände helljuset. Nu märkte jag att långa murgrönor hänger ner i stora klasar från träden. Och mer och mer märkliga blev formationerna. Jag såg träd som hade armar, hår, jättefingrar och ansikten. Nu börjar de snart prata med mig! Precis som i Sagan om Ringen. Hjälp! Det kändes till en början skönt att äntligen komma fram till Penina. Men då dyker konturerna av de jättestora klippblocken upp i mina starka strålkastere. Av med ljuset! Åh, snälla någon - rädda mig från träden och trollen!

Det skulle jag inte ha önskat, för precis då dyker en stor jeep upp med extralyse på taket. Nu är jag inte rädd längre, nu tar paniken över! Jag trampar gasen så långt i botten som det går och trots att jag ser att det står GNR (trafikpolis) på dörren när jag kör förbi de förklädda trollens jättejeep, så saktar jag inte ner förrän jag kommit ner till stora vägen. Cabo da Roca, står det på en upplyst skylt. Tillbaka i den verkliga världen igen. Åh, så skönt!

Jag kör sakta nerför berget men stannar inte förrän jag kommit fram till Guincho. Först då kommer jag ihåg månen och min nya karriär som fotograf. Jag kör ner vid hotell Muchaxo och skrämmer livet ur ett älskande par. Kläderna åkte på, formodligen snabbare än de kommit av och de körde därifrån i rivstart. Precis som om de hade något att vara rädda för. Om de visste vad jag just varit med om...

Nåja, eftersom jag inte har något stativ (ännu), så ställde jag kameran på biltaket och tog några bilder med väldigt lång exponeringstid. Jag är väldigt förvånad över resultatet! Flera av bilderna ser ut att vara tagna i fullt dagsljus men det är alltså i fullt månljus. Och i den här, de små vita prickarna är inte smuts på linsen – det är stjärnor. Väldigt märkligt ljus. Jag lovar, de är inte manupulerade någonting, precis så här blev bilderna.




Ungefär såhär mörkt var det.



På vågorna kan ni se att jag haft lång exponeringstid.