Om lustiga sammanträffanden och förutfattade meningar.

Det ar varmt i Schweiz om somrarna! Jag har just checkat in på Zig Zag Rock & Roll Hotel och funderar över vilken restaurang jag skall välja ikväll. Att det blir italienskt råder ingen tvekan om! Fantasifulla italienska rätter tillagade med schweizisk noggranhet, tja det kan knappast bli bättre! Här kokas inte spaghettin i si eller så många minuter. Man räknar i sekunder! Utmed gågatan som går genom hela gamla stan ligger de på rad. Från mitt hotell ligger Sta Lucia närmast och de har de bästa pizzorna. Sedan följer Spaghetti Factory, som har den bästa pastan. Nästa är en riktigt trendig, också italiensk, som jag aldrig prövat. Det finns också minst två tapasrestauranger och en Mexikan inom blickfånget. Och ostfonduen på hotell Adler är heller inte att leka med.

Jag bestämmer mig för att gå ner och ta något kallt att dricka och fundera på saken innan både dusch och ombyte. Men en lätt förbättring av make upen skulle inte skada. Ett billigt hotellrum är nästan alltid för mörkt, så jag ställer mig i det öppna fönstret med min lilla fickspegel. Jag har knappt hunnit fokusera min egen nuna i spegeln förrän jag får syn på världens snygging nere på gatan. Henrik, vrålar jag samtidigt som det går upp för mig vem det är! Henrik är min före detta kollega på mitt före detta jobb. På en skala på 1 - 10 får han 12 poäng! Han har också golfklubbens snyggaste swing. Bredvid honom går Peter, min före detta chef och mycket gode vän, som är gift med en av mina bästa vänninor! De ser sig lite förvirrat omkring efter någon som ropar deras namn. Här uppe, hojtar jag, vad gör ni där? Vi är ute och går en sväng, svarar Peter på släpig göteborgska. Vänta, jag kommer ner, säger jag och kastar sminket och rycker tag i jackan och väskan och rusar ner.

De ser fortfarande väldigt förvånade ut. Vi hälsar på portugisiskt vis, en liten "beijinho" på varje kind och sätter oss på närmsta uteställe och beställer in öl och vin. Är ni ofta här, undrar jag? Nej, vi har aldrig varit här förut, svarar de. Jo, i Zürich har vi varit men aldrig i gamla stan på den här sidan floden! Så ni har aldrig gått förbi här förut, frågar jag igen. Och precis när ni gör det för första gången, i samma stund får jag för mig att jag måste sitta i fönstret och sminka mig och får syn på er! Hur stor är egentligen den sannolikheten? Hade ni gått förbi 10 sekunder tidigare så hade jag inte sett er!
Peter älskar thailändsk mat och hade redan letat upp en jättemysig restaurang. Vi får ett bord ute vid gatan. En helt otroligt ljum och härlig kväll med fantastisk mat. Vi småpratar till långt in på kvällen och avrundar med ett glas iskall sangria på en spansk bodega.

På vägen till mitt hotell går jag förbi Casa Bar. Det är ett rätt litet ställe som spelar live jazz varje kväll. Jag kan inte låta bli att titta in men tyvärr har de redan slutat spela. Jag går vidare till pianobaren vid hotell Splendid. Det är killen från Rumänien som fortfarande spelar där! Han är klassisk pianist, men tjänar mer pengar på att spela populärmusik på Splendids flygel! Han är helt suveränt duktig och stämningen är hög inne på baren. En liten späd kille med asiatiskt utseende sjunger med en ljup basröst. Rösten stämmer inte alls överens med kroppen men det låter hur bra som helst. En stor blond kille hoppar in ibland och tar över pianospelet. Han är om möjligt ett snäpp vassare än rumänen. Jag får ingen riktig kläm på vem han är men alla andra tycks veta det. Bredvid mig står en riktigt vacker kille från Nigeria. Ja, om en kille kan vara vacker så är han det. Riktigt ordentligt vältränad och han har cerisrosa glaspärlor i inflätade i håret. Han sjunger både gärna och bra men bara till reaggaelåtar! Det måste ha varit väldigt mörkt i lokalen. Han tycker plötsligt att jag är den vackraste kvinnan han sett! Eller så var han kanske bara full. Han berättar om sina sexuella talanger och lovar ställa upp på allt! Men jag har en pojkvän, svarar jag. Det gör ingenting, det går bra ändå. Jag har jättemånga flickvänner... Nåja, jag smet därifrån osedd.

Killar av alla färger och nationaliteter – Ni tänker alla likadant! Hur kan det finnas så mycket motsättningar i världen när ni i grund och botten är så lika? I varje fall mot kvinnor. Det är såklart motsättningar mellan männen som skapar alla krig och elände. Alla vill vara störst, bäst och vackrast. Jag är kvinna och behöver inte den bekräftelsen! Jag har inga som helst problem att lämna den här vackra ungtuppen till en yngre feminin rival!

Det bästa med de nya lågprisflygen är möjligheten att kunna göra ett stopp under resan. Jag flyger sällan hem med TAP Köpenhamn längre utan väljer ut olika delmål och får en övernattning i någon av Europas större städer. Men ibland missar jag lite i bokningarna. Som den här gången, då jag bokat hemresan från Geneve. Att åka tåg i Schweiz är både roligt och bekvämt. Jag hade en tidtabell som jag fått av tjejen i biljettluckan. Om tåget kommer in på stationen lite för tidigt, så rullar man in riktigt sakta och stannar inte förrän sekundvisaren på stationsklockan står rakt upp. Att byta tåg i Biel var en enkel match det också. Inte bara för att Genevetåget stod på perrongen mitt emot. Man var noga med att restaurangvagnarna också stod mitt emot varandra.

Tåget körde förbi en ort som heter Yverdon-les-Bains. Jag kom plötsligt ihåg en gång i dåtiden när Josse och jag körde förbi här och blev stoppade av en polis som ville se hans körkort. Han kunde inte hitta det och började rota igenom alla våra grejor samtidigt som han försökte hålla polisen på gott humör. När han efter en bra stund fortfarande inte hittat det, säger han: Min fru är från Sverige och hon har körkort! Hon har det i sin handväska. Hon kan ju visa sitt istället! Jaha, svarade polisen, så hon är från Sverige! Men det var ni som körde och bilen är portugisiskregistrerad! Jag antar att det är ni som är portugisen...

Ett litet råd till er som tänker åka till Zürich under fotbolls EM.
Leta efter restauranger som serverar Feldschlösschen. Ett lokalt schwiziskt öl som är riktigt gott. Det gäller att vara lite uppmärksam så man inte blir serverad en gammal bitter Löwenbräu till rövarpris!

Mitt livslånga förhållande till Roger Waters.

Att resa till Danmark är alltid lika spännande! Jag sitter på tåget och kan inte riktigt bli klok på vad som hetsar upp mig med Danmark. Nåja, det är inte bara Danmark den här gången, ikväll skall jag se Roger Waters på Fiona fotbollsstadion. I Odense.

Det är förmodligen en hel samling med tonårsminnen som kommer över mig. Genom tågfönstret ser jag Hallands och Skånes platta landskap och öppna fält i alla möjliga olika färger. Påminner lite om Alentejo i södra Portugal. Det slår mig, att det var väldigt längesedan jag var hemma i maj! Våren är helt fantastisk, ja sommar faktiskt, det är 26 grader varmt!

I knät håller jag Stieg Larssons sista roman och ett par nyinköpta läsglasögon. Det går inte att komma undan längre. Boken är jättespännande men jag kan inte koncentrera mig alls. Tänk så många gånger vi åkte tåg för att partaja på musikklubbar i Helsingör eller Köpenhamn. Och vilken tur vi hade som växte upp i södra Sverige så nära färjorna! I en sextonårings ögon, så var allt det som var förbjudet i Sverige tillåtet i Danmark. Vi kunde köpa cigaretter till halva priset och öl till ¼ pris eller mindre. Men de lurade oss ofta på krogarna. Vi kunde inte räkna på danska. Det kan ingen utom danskarna själva. Det gjorde ingenting om de lurade oss lite, vi partajade ändå tills pengarna tog slut. Och vi hade aldrig fått i oss för lite öl när vi tog färjan tillbaka. Nåja, den här gången gick resan först över Öresundsbron, sedan Stora Bältsbron.

Efter en snabbdusch och en Mac Fish (den första i år faktiskt) så började jag gå de två kilometrarna mot Fiona Park. Solen stod redan ganska lågt på himmelen och gav långa och somriga skuggor av alla cyklande människor som passerade mig på vägen. Alla verkade cykla, bara några få gick till fots. Det var svårt att föreställa sig att alla dessa var på väg till en konsert. Alla såg helt normala ut. Det hade de inte gjort för 30 år sedan. Eller 40. Då kom man i trasiga jeans och blommor i håret. Jag menar självtrasade jeans! Inte betalade vi extra för hålen som ju många gör idag. Vi kanske filade lite med sandpapper...

Så snart jag kommit in på området förstod jag varför alla kommit cyklande! Evenemanget var sponsrat av både Tuborg OCH Carlsberg. Ingen bitter Odense Pilsner här inte! Carlsberg serverades på läktarna och Tuborg på innerplan. Jag fick mig en stor iskall Tuborg serverad i ett jätteglas av plast och blev förvånad hur lätt det var att komma nästan ända inpå scenen. Det var en fantasktisk kväll. 16.000 människor stod och väntade, småpratade och några rökte. Inte alls samma hetsrökning som på konserter i Lissabon. Det här är rutinerade konsertbesökare. Jag märkte nu att en och annan övervintrad hippie letat sig fram men än en gång förvånas jag över hur vanlig publiken ser ut. Vanliga människor i helt vanliga kläder. Medelåldern ligger definitivt över 50 och alla ser förväntansfulla och lite spända ut. Klockan 8,30 exakt, kommer bandet in på scenen. Roger Waters själv kommer sist. Jag slutar aldrig fascineras av hans perfektionism. Han hälsar alla välkomna med: So you, thought you, might like to – go to the show – boom, boom, och så går två eldbomber av! Publiken är redan igång!


I den första delen av showen kör de äldre Pink Floyd material och sånger från hans solo album. Han har valt ut de politiska sångerna. Bakom bandet på en jätteduk visas bilder synkroniserade till musiken. Väl utvalda bilder som förstärker musiken, inte minst de politiska budskapen. Det är också en av anledningarna till varför jag känner så starkt för Roger Waters. Under de glamorösa 80 och 90 talen, då de flesta politiska manifestationer av inflytelserika artister oftast bara kändes komersiella, så uttryckte Roger Waters sina tankar på ett väldigt rakt och okomplicerat sätt.
Och det har känts som ett ärligt och uppriktigt engagemang. Han har haft tillräckligt med ryggrad att turnera flera gånger i USA utan att ändra en enda rad, fastän han visste att det skulle buas och protesteras kraftigt.

Efter första delen blir det en 15 minuters paus. Rutinerade danska arrangörer har sett till att det varken finns öl eller toalettköer! Jag avstår från att köpa en öl till. Jag vet att de nu kommer att köra ”The Dark Side of the Moon” i sin helhet och jag vill verkligen vara helt vaken. Det är en stjärnklar natt. Månen är inte riktigt så full som man kunde önska men hon är tillräckligt stor för att göra sig påmind. Det ser faktiskt ut som om hon småler däruppe åt showen som faktiskt handlar om henne själv! När hjärtat börjar slå blir publiken knäpptyst. Återigen förstärks musiken av bilderna i bakgrunden. Många är vackra bilder från rymden. Musiken spelas exakt så som i originalversionerna. Jag lägger märke till en äldre man, ja jag menar äldre, 70-75 år säkert. Han kan inte riktigt hålla balansen men han är inte onykter. Jag tror han är väldigt sjuk. Han stöttar sig på en yngre tjej. Han är nog hennes pappa eller morfar. Och han ser såå lycklig ut! På vägen ut ser jag dem igen. Han sitter i rullstol och hon kör honom. Tänk vilken ansträngning det varit för honom att ta sig till konserten och tränga sig fram några meter från scenen. Men det är just det det handlar om. Roger Waters berör. Och musiken är tidlös.


Jag försökte skriva den här berättelsen på engelska men det blev inte bra. Därför har det dröjt. Och jag skrev innan Pink Floyd fått Stikkan Anderssons Polarpris. Undrar hur de ställer sig till det. En miljon att dela på. 250.000 var till fyra multimiljardärer! Hoppas de skänker pengarna till något kontroversiellt. Vi får väl se! Bilderna är inte tagna av mig.

Upside down!

15 % of my readers are visitors from America and Australia! That’s why I’m writing this one in English.

In October 2002 I closed down my textile factory here in Portugal. By then, all my customers had already left due to high labor costs. My sadness was not only about my personal situation. It was no longer possible to compete on equal terms. I know I treated my workers with respect. Now, in 2008, the minimum salary in Portugal is 426 Euros per month and the workers get 14 salaries per year. A household definitely needs two salaries but the country structure is still built as if women were housewives.

So, the production companies had to move to cheaper countries. Left in the country of origin is design, sales and distribution, sometimes also purchase and quality control of raw materials. Most chose not to run their own production factories anymore. Instead they contract suppliers, often on very short term contracts. Like this, it is easier to move from one country to another if the salary level increases and they feel no responsibility for what is going on during production.

How could this happen? After decades of environmental research and after having created some kind of dignity for the workers in the industrialized world, did we give it all up? That easy? My criticism is not to the designing companies, please note that. They do what they have to do to provide us with what we want – cheaper clothes! My criticism is to all of us, to the consumers! How can we accept what is going on! We know children are forced into production. Why do we buy clothes made by children? Or by exhausted women practically locked up in factories? Or by men and women working with poisonous chemicals that are forbidden in Europe? Every time I open my mouth about these issues, I get answers like: “But isn’t it their time to get industrialized, don’t you think these countries should be given a chance to develop? That’s exactly how we once started” “Children working, well but that’s better than starving, isn’t it?” or arguments like “I would love to get looked up in a factory rather than being a prostitute in Bangkok!”

Conclusion: We cannot just leave the responsibility to the designing companies. They only get us what we want. What we can do is telling them – No! We don’t want this! Stop, enough, we’ve had it! It’s time to show some decency here! Is the worker’s salary the only cost that can be reduced? What favor are we doing these people? Giving them a disrespectful alternative to death and starvation? Isn’t there anything else we can do for them? After all, they do work for us!

We as consumers, we do have a great power of influence! We have the money the clothing producers are fighting each other about! Through marketing and out pricing each other. We can easily make them produce what we want. And we have to tell them that!

Just think 20 years back. Recycled toilet paper was sooo complicated to produce and the price was almost the double. But as the sales increased surprisingly fast, the paper production companies complained less and soon the price level was down to normal and production of bleached paper practically disappeared.

I am not asking anyone to stop shopping. That’s hard in our modern world and for many the only true pleasure. I just want you to be aware every time you pay for a new garment, by sending a little thought to the person who actually made it. Try to picture her face and what it would look like if she knew that you cared.


PS. The pictures are taken at sunset in the old part of Cascais. They are not related to the text.

Tunga Tankar…

Hur lätt är det inte att lägga in en högre växel i ett redan uppskruvat livstempo? Och vad händer den dagen man tvingas växla ned?

Det första gjorde jag med glädje och det andra med fasa. En olycka kommer ju sällan ensam. För mig blev det så, att samtidigt som jag stängde fabriken jag startat, så skildes jag och hela världen vändes upp och ned. Helt plötsligt var det inte kul att spela golf längre. Jag struntade i om gräset var grönt och himlen blå eller tvärtom. Telefonen ringde inte. Ingen frågade längre efter mig. Jag behövdes inte. Jag hade inga dead lines, ingen post att hämta, inget lager att inventera, inga pengar att räkna, inga löner att betala ut och ingen lön till mig heller. Men jag hade hur mycket energi kvar som helst! Tänk om jag kunnat använda all energi jag ödslat på rädsla, fantasier och fördömmande på någonting kreativt istället!

Rädsla kan vara svår att hantera. Men fantasier och dagdrömmeri – vilket vansinnigt slöseri med energi! Det kommer väl inget kreativt ur det?

Istället leder det lätt till andra energislösande tankar, såsom jämförande tankar: ”Varför har hon så snygg profil. Om min näsa inte varit så stor så kanske jag hade varit lika snygg.” Jämförande tankar övergår lätt i associerande tankar: ” Jag kanske skulle kontakta en plastikklinik. Majsan har faktiskt opererat sig. Jag minns en gång när hon och jag tog tåget ner till Köpenhamn. Där förstår man vad de säger. Värre är det på Jylland. Sanddynerna där är fantastiska... osv. På mindre än en bråkdels sekund har man lyckats vandra från utseendeångest till att semesterdrömma! Och båda tankarna stjäler vår energi. Så gör också längtan, avundsjuka, fördömmande och urskuldande tankar. ”Jag önskar jag haft ett lika bra jobb som hon har och jag hade lyckats med mina studier om jag inte blivit ihop med Pelle”

Den värsta boven i dramat är nog besattheten. När tankarna mekaniskt återupprepar sig själva och inte slutar. Detta är så okreativt att det knappast kan kallas tankar: ”Varför ringer han inte - Han lovade han skulle göra det - Jag förstår naturligtvis att han har mycket att göra och jag förlåter honom”

Finns det någon slutsats att dra? Kanske. Det är svårt att styra sina tankar. Ett sätt kan vara att försöka bli medveten om sina energislösande tankar. Var kom den här tanken ifrån? Hur ofta tänker jag så här? Om det går, så borde man byta ut gamla invanda tankesätt mot mer energigivande tankar som får oss att leva i nuet. Här är några exempel:

• Innovativa och objektiva - “Jag borde pröva att göra så här” ”Undrar vad som händer då?”
• Beslutsamma - “Jag skriver klart detta, sedan gör jag lunch”
• Engagerade - “Kan jag göra något för att underlätta för henne?”
• Reflektiva och självmedvetna - “Uppfattar mina kollegor mig som professionell?”
• Observativa och verklighetsgrundande – “Pelle ser nöjd ut, där han sitter framför sin dator.”

Allting händer här och nu. Det är människorna omkring oss som är viktiga. Varför drömma om ett annat liv? Vi kan påverka våra liv genom att bli mer medvetna. Dåtiden kan vi inte ändra på. Framtiden påverkar vi hela tiden genom planering och medvetenhet.

Meditation hjälper att finna sig själv, att bejaka sitt inre jag. Ibland tror jag att jag lever i ett totalt meditativt tillstånd på min egen planet. Jag har märkt att mina vänner påminner mig om saker jag borde komma ihåg. Så jag har börjat träna mig själv i att leva i nuet. Varje gång jag går igenom en dörr stannar jag till ett tag och tänker: Nu går jag igenom en dörr. Den här dörren, kanske just den här dörren är dörren till någonting helt nytt? Vem vet...

Bilderna är på mina vänner Lil och Elaine. Och Ted som står för tänkandet. Och Oliver för underhållningen!