Konsten att flyga!

Ars volandi! Kan det heta så på latin? Spelar ingen roll vad det heter, för flyga, det kan vi inte! Inte jag och Teresa i varje fall.

Förutom en bortglömd julklappsväska på Kastrup, så gick det ganska bra på uppflygningen från Lissabon till Köpenhamn. Men på tillbakaflygningen, så kraschade Teresa totalt vid mellanlandningen i Frankfurt och jag som ville till USA, fick nöja mig med en ganska snygg buklandning hos passpolisen i Malmö.

Det började en tidig morgon i bäcksvarta Sverige. Klockan var 05.45 på morgonen. Det var verkligen kolsvart och vi blev påminda om hur mörkt det verkligen kan bli. Vi var så klart lite sena redan vid start. Garageuppfarten till mina föräldrars hus lutar kraftigt och är belagd med den sortens gatusten som är lite äldre. Sådär perfekt fyrkantiga och riktigt rakt huggna ur granit. Men Teresa lyckades ändå hitta en ojämnhet att kliva på och stukade sin redan spjälade fot. Ajajaj! Det gjorde ont! Men vi var ju tvungna att börja köra, marginalen var redan utnyttjad.

Väl framme gick vi till olika terminaler. Teresa skötte sig galant i självincheckningsautomaterna och hann med en stående frukost. För mig gick det då lite sämre. Jag fick köa riktigt länge fastän det inte var så många framför mig i kön. Continental Airlines hade infört något slags pre-check in. Alla passagerare fick svara på en massa fåniga frågor från en långbent dam med långt svart hår. Hon var verkligen supersnygg och hon talade skånska. Hon fick både killar och tjejer att smila upp sig och sträcka på sig i den tidiga timmen. Även de som blev avvisade. Tre par i kön framför mig fick inte åka med. Det var fel på pass, på returbiljetten och två ungdomar från något östland saknade visum. Så klantiga många är som skall ut och resa, tänkte jag och var mest orolig över om jag verkligen hade kommit ihåg att beställa vegetarisk mat.

-Har du packat väskan själv? Öh, ja, jo det har jag. -Fick du ingen hjälp alls att packa den? Öh, nä. -Kan någon ha lagt någonting i din väska? Nä! -Var packade du väskan? Var? -Ja, var? I Halmstad. -När? Inatt. -Har du en dator i väskan? Jamen visst! Jag märker, att nu börjar jag också prata skånska! -Har den varit inlämnad på reparation nyligen? Näpp, liten och pålitlig! -Har du med dig kamera? Naturligtvis har jag det! -Har den varit inlämnad... Den långbenta och snygga skånskan började mer och mer kännas som en jobbig kärring. Fast hon gjorde ju bara sitt jobb. Så långt, så bra! Kan jag få se på ditt pass? Javisst får du det. Hon tar passet ur min hand, vänder upp och ned på hela ryggen, stoppar ned sidan med fotot i en typ enorm laptop och drar passet genom en skåra fram och tillbaka flera gånger. Ritsch, låter det när hela sidan ger med sig och lossnar från passryggen. -Du kan inte åka till USA med ett trasigt pass! Men det var inte trasigt när jag gav det till dig, svarar jag helt chockad. -Nä, men nu är det trasigt. Vad skall jag göra nu då? -Tja, du måste skaffa ett nytt pass. Det kan du inte göra här för det här är ju Danmark. Sedan får du köpa ny biljett. Va! Vaddå ny biljett! -Jo, de här billiga biljetterna är inte ombokningsbara.

Men, men jag skall ju fira nyår, och Ted skall hämta mig och jag har flera sudokus att lösa och, och... - Jag är ledsen, sa den långbenta, men jag måste nu betjäna nästa i kön så att inte flyget blir försenat. (Schas, bort, försvinn förvirrade resenär) Hon är alltså ledsen för att hon måste betjäna nästa i kön, inte för att hon drog sönder mitt pass! Jävvra kärring! Och hur nära var jag att säga det till henne? Svar: Mycket nära.

Vi vinkade i alla fall av Teresa, som verkade ha koll på sitt håll! Vi, är pappa och jag och vi gick båda chockade och beställde ett riktigt gott Morgon Mad. Frukost får man sig inte serverat i Danmark före kl. 12.00!

Alla Kastrups trådlösa nätverk är krypterade. Alla utom ett som var väldigt svagt. Vi lyckades iallafall tjuvsurfa på det och fann att bara vissa passpoliser i Sverige får lov att utfärda tillfälliga pass. Vilken tur då, vissa passpoliser finns ju såklart i Malmö! Men var håller de hus en söndag?

Vi körde tillbaka samma väg som vi kommit. Vilken skillnad ändå att resa i dagsljuset.Eller morgonljuset! Dimman låg tung över havet. Så tjock att solen inte kunde tränga igenom. Det kändes nästan som om vi flög över bron tillbaka mot Sverige. Det var så nära flygning vi kom den dagen...

På passpolisen var de jättevänliga och jag fick ett nytt, provisoriskt pass! Mot ett utbyte av 920 svenska kronor! Och med en garanti att jag får flyga till USA med det. På flygbolaget blev de väldigt förvånade när jag ringde och berättade vad som hänt. -Oh my God, did she really say that? Det finns såklart undantagsbestämmelser, så de bokade om mig till den 30:e. Det är imorgon. Då gör vi ett nytt försök!

Och hur gick det då för Teresa? Jo, planet var alltså försenat i Frankfurt. Hon sitter vid gaten och somnar och missar planet! Snygg timing av en som lider av sömnsvårigheter och sällan sover annars! Det kostade 50 Euros av egna pengar att köpa ny biljett. Och har man inga pengar kvar på mobilen, vad gör man då? Jo, man ringer Vodafone på ett gratisnummer och tjatar sig till en kredit på 2 Euros för att ringa pappa!

Snyggt jobbat, Teresa! Men har din generation aldrig hört talas om telefonkiosker? Livet går faktiskt att leva utan mobiltelefon!



PS. Jag lyckades faktiskt ta mig till USA utan fler missöden. På immigration office var de lite imponerade över min historia och ROSA pass! Idag är det nyårsafton! Det snöar! Bästa födelsedagspresenten! Och snöflingorna är stora som pingpongbollar! Så klart, för det här är Amerikat och över här, everything's big!

Om frihandel med fildelning

Lyssnade igår på P1 medan jag låg i badet. Ett inlägg i debatten om fildelningslagen fyller rummet från de små högtalarna i min lilla dator. Nu undrar jag, om jag nu sitter uppkopplad på Café Voltaire i Zürich i deras trådlösa nätverk med min lilla dator, som inte finns registrerad i mitt namn, och laddar ner musik, hur kan då någon veta att det är just jag som gör den här olagligheten? Hur vet någon att datorn är min? Och hur vet någon auktoritär person eller myndighet att jag är här?

Hur som helst, den intervjuade personen menade, att det är tack vare kommersialismen som vi har yttrandefrihet. Vi borde se hela upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv. Att det var tack vare kommersialismen som Rousseau och Voltaire blev satta i tryck överhuvud taget. Och tack vare kommersialismen existerar konst och kultur.

Var går då gränsen mellan skapande och konstnärligt skapande? Vad skiljer en ”kompositör” av populärmusik från tex en klädesdesigner?

Om vi börjar med att titta på en kläddesigners möjligheter att göra sig ett namn, slå igenom och tjäna pengar på sitt skapande. Klädesbranschen domineras idag av stora företagskedjor som tillverkar i låglöneländer. Även om vissa tar fram fler än fyra kollektioner om året, så är modet mycket mindre skiftande idag än det varit tidigare. Trender håller i sig mycket längre och skiftar bara i detaljer. Hur får då en nytänkande klädskapare ut sina plagg i någorlunda stora kvantiteter? Alltför ofta händer det, efter att en konkurrerande designer på något av de större företagen sett plagget presenterat, så finns det både kopierat, modellerat och graderat hos deras tillverkare på andra sidan jordklotet redan dagen efter. Innan ”skaparen” hunnit samla ihop sina egna intryck, kan han hitta plagget i full skala kommersialiserat i skyltfönstret hos någon av de större drakarna. Har då han eller hon rätt att kräva delaktighet eller ersättning? Knappast lönt mödan att försöka.

Hur jobbar då en musikskapare till populärmusik? ”Kompositören” sitter ofta framför en dator. Man kan från datorn blanda redan förprogrammerade arrangemang med elektroniska instrumet och rytmer och skriva en egen text som passar till.

Tidigare idag var jag inne i en av de chicka boutiquerna här i Altstadt och ville prova några plagg. Som brukligt är i sådana butiker, spelas det musik för kunderna. Musik, förmodligen ”komponerad” på det sättet jag bekrivit. En låt hade bara en textrad: Jag skall åka och tanka min bil, jag skall åka och tanka min biiiiil, jag skall åka och tanka min biiiiil, nuuuuu!

Har den här kompositören och textförfattaren rätt till upphovsrättsskydd? Ja, han har väl det. Eller hon kanske det är. Vari ligger det konstnärliga? Tja, inte i texten iallafall. Så, varför är det sådan uppståndelse kring en kompositörs rätt till upphovsrättsskydd jämfört med andra skapare? I mitt första exempel handlar det om ett litet företag eller enskild person som inte har en chans mot ett storföretag. I det senare exemplet handlar det om storföretag, ja egentligen en hel bransch som tar fighten mot enskilda. Enskilda, som ju samtidigt är deras kunder!

Hur många människor sysselsätter egentligen musikbranschen från låtskrivning till färdigproduktion bortsett från marknadsföring och distribution? Förutom artisterna själva och producenterna är det väl inte så många. Att tillverka det där klädesplagget kan sysselsätta 1000 kineser. Plus då arbete av en annan fabrik med framtagning, vävning och infärgning av textilierna.

Tänk om det behövts 1000 personer, anställda inom massproduktionen av musik för att framställa en hitlåt digitalt. Och om musikproducenter hade lobbat bland politiker för frihandel mellan världsdelarna! Lobbat för avskaffning av skyddstullar, så vi kunde importera musiken till ett lägre pris, friställt arbetare inom den egna regionen, kringått arbetslagar och miljölagar och låtit kineser jobba för svältlön och med giftiga kemikalier, som ofta utan rening släpps rakt ut i vattendrag!

Vilken moral hade artisterna förmedlat vid ett sådant scenario? Hade de kunnat stå upp rakryggade och sagt att de gjorde dessa människor en tjänst? Att de räddat kvinnorna från prostituition och misär och även gett deras barn en anställning i ett industriföretag? Trygghetsanställning för barnarbetare? I ett företag som snabbt överges om de inte går med på branschens egensidigt uppställda villkor, som tex att skriva under en överenskommelse där man lovar att på inga villkor släppa in västerländska journalister i fabrikerna? Skulle artisterna i ett sådant sammanhang samtidigt kunna förmedla ett trovärdigt budkap om kärlek och frihet?

Och om alla designers i samma värld skulle kunna skydda sina plagg på samma superprotektionistiska sätt som en musiker! Vilken blomstrande textil och konfektionsindustri skulle vi inte fortfarande kunna ha i våra egna länder? Nåja, det lär ju knappast bli så, men det är ganska spännande att vända upp och ner på värderingar.

Om man reser omkring i centraleuropa, så hittar man i nästan alla städer hus med inskriptionen: Här bodde Johann W. von Goethe under perioden si och så. Han reste mycket och bodde ofta längre tid på olika orter. Även här i Zürich. Café Voltaire fanns inte på Goethes tid, men huset måste ha stått där. Eller här, för här sitter jag och bloggar om väsentligheter och oväsentligheter. Det slår mig, tänk om Goethe hade haft en sådan här liten dator och kunnat sitta uppkopplad till hela världen! År 1800! Då var han 51 år gammal. Vad hade han skrivit om då? Hade han skrivit på vers? Och hade han varit inblandad i upphovsrättsdebatterna? Kanske hade just han hade varit föregångare som textförfattare till populärmusik med bara en enda rad som upprepas? T.ex ”Jag skall gå ut och ge hö till min hääääst”! (Vad gör man inte om fogden knackar på dörren)

Eller hade han struntat i allt och bara diktat vidare och hoppats någon skulle vara intresserad av att läsa och förstå alla hans nyanser? Jag hoppas på det senare.

Men är kopiering bara till nackdel? Kanske designern är jätteglad att hans idéer äntligen kommit ut på marknaden? Kanske just detta öppnar just hans dörrar? Kanske författaren är jättestolt över att någon vill läsa och imponeras av hans verk? Obama såg möjligheten att sprida ett budskap via youtube. Musikbranschen ser sina pengar flyga iväg genom youtube. Och på deras sida står hela etablissemanget med lagar och förordningar, domstolar och utpekande.

Guten Morgen aus Zürich!

Nu har mitt nya liv börjat på allvar! Jag sitter och cafébloggar på Starbucks i Zürich. Det ligger mitt i Altstadt vid Stüssihofstatt. I hjärtat av det genuinaste genuina i perfektionismens centrum.

Tyvärr tyvärr, så flyttar modernismen hit också. Chicka boutiquer flyttar från Bahnhofstrasse över floden till den här sidan. Lite för chicka inredningar i stenhus från 1400 talet! Tycker då jag. Svart och metall ersätter naturliga färger. De gamla byggnadernas sneda linjer rätas ut till raka. Stenväggar målas! Till och med jazzklubben dit jag alltid går, om jag är i Zürich, har renoverats! De fantastiska jazzfotografierna i svartvitt har bytts ut mot speglar med guldramar. Hela lokalen är nu fylld av speglar! Och några unga killar från Italien spelar covers på 80 tals discolåtar! Publiken svek. Igår kväll, iallafall. Ingen stod ut mer än en öl, och jag tog med två amerikanska turister till pianobaren på Hotell Splendid. Den var lika rökig och stökig som vanligt. Tack för det!

Varför renoveras alla mina favoritställen? Jag kommer att minnas år 2008 som året då allt genuint erövrades, renoverades och försvann. Kanske det är mig det är fel på? Jag gillar schweizarna! Och jag verkar vara den enda som gör det. Alla jag frågar om hur det är att bo i Zürich säger att schweizarna är så tråkiga! Ja till och med de själva säger så. För alla säger det till dem.

Alla utom då jag! Jag tycker schweizarna är fantastiska! De är snygga och vältränade och alla åker skidor och vandrar i bergen. Och de är perfektionister. Kanske jag trivs så bra här för att jag är lika tråkig och konservativ som de är? Antagligen så tråkig att jag inte ens märker det!

Även som amatörfotograf och hobbybloggare måste man vara beredd på allt! Som att någon kan komma och gå förbi med 7 hundar i koppel! Kameran skall alltid ligga nära kaffekoppen om man cafébloggar. I snapshotsläge! Det gjorde inte min när den här mannen gick förbi. Jag hann visserligen, men man lär sig något varje dag!

PS. Ja, kanske inte för nära kaffekoppen. Lärde jag mig också...

Skepp Ohoj - Vem är det som styr?

Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen
och till och med betala mindre i lön
än priset för mat och för hyra
för staten skjuter så gärna till
om levnadsomkostnaderna blivit
allt för dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar...

Ebba Grön, Staten och Kapitalet från 1980. Kanske har den här gamla låten aldrig varit så aktuell som just nu! Men någonting har förändrats sedan 1980...

Den ena handen ger vad den andra tar, fortsätter texten. Banker och finansinstitut gör idiotiska affärer. Har man velat betala skatter? Helst inte. Har man velat ta ansvar för sina handlingar? Helst inte. Har man velat kassera ut sina bonuspaket trots bankrutt? Ja, gärna! Och bakom alla dåliga affärer står nu Staten med Kapitalet! Med ett färre antal roddare som ror så svetten lackar. För det finns väl inte så många båtar kvar att ro.

Volvo bör förstatligas! Tycker en del politiker. Åtminstone under en period. Men har det inte ganska länge varit uppenbart att den typ av jobb skulle försvinna? I början av 80-talet, då spådde en del att år 2000 skulle 80 % av svensk export bestå av export av tjänster, inte varor! Vi i Norden skulle alla vara tjänstemän, ingenjörer, ekonomer och stortänkare. Vi skulle med vår fantastiska tankeförmåga också ”rädda” Utvecklingsländerna. De skulle som betalning utföra de smutsigare fabriksarbetena för oss. Det blev ungefär så.

Att betalningen för deras arbete bara är snäppet bättre än svält och prostituition och ofta utförs av barn, det borde vi skämmas för. Men hellre blundar vi eller stoppar huvudet i sanden. Vi är ju själva skyddade av arbetslagar och kan handla och konsumera oss lyckliga!

Vari ligger då problemet? Den fantastiska ekvationen har ju löst sig, precis som förutspråkat! Aha! Jasså, svenskar närmar sig en fattighetsnivå! Hur fattigt då? Jaha, ingen bostad, inget jobb! Fungerar då inte profesian om svensk kompetens och frihandel? Bland andra har ju just bilindustrin investerat i utbildning, rationaliseringar och just kompetenshöjning!

Kanske sitter Sverige snart med en stor del av befolkningen som inte har något att göra. Jättebra, tycker vissa! Då kan vi ju börja koncentrera oss på något nytt! Den ena handen ger vad den andra tar?

Nej, jag kan faktiskt inte förstå varför befintlig Svensk verkstadsindustri skulle sätta käppar i hjulet för förnyelse och förändring. Varför måste den ena handen ta från den andra? Verklig förnyelse tillför, den tar inte. Volvo står väl knappast som under början/mitten av 80-talet och talar om rekryteringsproblem och kompetenskris i företaget.

Så, Ebba Grön, vi vet vem som ror, men vem styr egentligen båten? Så länge vi konsumerar, köper och slänger grejor, så verkar ju skutan gå framåt. Eller kan det vara så att rodret har fastnat? Har vi börjat ro omkring i cirklar?

Många stora statsmän har före fall gjort det klassiska misstaget att underskatta andra nationer och folkgrupper! Att tex indier och muslimer skulle ha kapacitet att utbilda sig till duktiga ingenjörer - varför uteslöt man, och utesluter fortfarande den tanken? Övertro på den vita rasens överlägsenhet? Och varför skulle just vår överlägsenhet vara konstant?

Vi får hoppas att vi kan hitta en ny form att navigera efter. Där vi kan leva i harmoni med naturen och miljön och med andra länder och folkslag utan att de skall arbeta som våra slavar.

Isberg kör väl båtarna knappast in i längre. De har ju smält. På grund av vår omättliga konsumtion...

De här bilderna tog jag igår kväll. Vad behöver egentligen den här mannen förutom sitt metspö, en färsk fisk och minnena av en fantastisk solnedgång! Men han har förmodligen sitt förråd lika fullt som mitt med saker han inte behöver.

Jag har varit lite irriterad på fiskare som hugger ner mina bambus som jag planterat utanför mitt hus. De gör fiskespön av dem! Som ”betalning” får de från och med nu finna sig i att ställa upp som statister när jag fotograferar solnegångar vid klipporna. De här bilderna är tagna med bara några sekunders mellanrum. De ljusare har jag tagit med automatisk kamerainställnig. De mörkare med motljuseffekt. Vad som händer är att man tar bilden med samma bländare men med kortare tid. Alltså mindre ljus till kameran och bilden blir mörkare.