Konsten att flyga!

Ars volandi! Kan det heta så på latin? Spelar ingen roll vad det heter, för flyga, det kan vi inte! Inte jag och Teresa i varje fall.

Förutom en bortglömd julklappsväska på Kastrup, så gick det ganska bra på uppflygningen från Lissabon till Köpenhamn. Men på tillbakaflygningen, så kraschade Teresa totalt vid mellanlandningen i Frankfurt och jag som ville till USA, fick nöja mig med en ganska snygg buklandning hos passpolisen i Malmö.

Det började en tidig morgon i bäcksvarta Sverige. Klockan var 05.45 på morgonen. Det var verkligen kolsvart och vi blev påminda om hur mörkt det verkligen kan bli. Vi var så klart lite sena redan vid start. Garageuppfarten till mina föräldrars hus lutar kraftigt och är belagd med den sortens gatusten som är lite äldre. Sådär perfekt fyrkantiga och riktigt rakt huggna ur granit. Men Teresa lyckades ändå hitta en ojämnhet att kliva på och stukade sin redan spjälade fot. Ajajaj! Det gjorde ont! Men vi var ju tvungna att börja köra, marginalen var redan utnyttjad.

Väl framme gick vi till olika terminaler. Teresa skötte sig galant i självincheckningsautomaterna och hann med en stående frukost. För mig gick det då lite sämre. Jag fick köa riktigt länge fastän det inte var så många framför mig i kön. Continental Airlines hade infört något slags pre-check in. Alla passagerare fick svara på en massa fåniga frågor från en långbent dam med långt svart hår. Hon var verkligen supersnygg och hon talade skånska. Hon fick både killar och tjejer att smila upp sig och sträcka på sig i den tidiga timmen. Även de som blev avvisade. Tre par i kön framför mig fick inte åka med. Det var fel på pass, på returbiljetten och två ungdomar från något östland saknade visum. Så klantiga många är som skall ut och resa, tänkte jag och var mest orolig över om jag verkligen hade kommit ihåg att beställa vegetarisk mat.

-Har du packat väskan själv? Öh, ja, jo det har jag. -Fick du ingen hjälp alls att packa den? Öh, nä. -Kan någon ha lagt någonting i din väska? Nä! -Var packade du väskan? Var? -Ja, var? I Halmstad. -När? Inatt. -Har du en dator i väskan? Jamen visst! Jag märker, att nu börjar jag också prata skånska! -Har den varit inlämnad på reparation nyligen? Näpp, liten och pålitlig! -Har du med dig kamera? Naturligtvis har jag det! -Har den varit inlämnad... Den långbenta och snygga skånskan började mer och mer kännas som en jobbig kärring. Fast hon gjorde ju bara sitt jobb. Så långt, så bra! Kan jag få se på ditt pass? Javisst får du det. Hon tar passet ur min hand, vänder upp och ned på hela ryggen, stoppar ned sidan med fotot i en typ enorm laptop och drar passet genom en skåra fram och tillbaka flera gånger. Ritsch, låter det när hela sidan ger med sig och lossnar från passryggen. -Du kan inte åka till USA med ett trasigt pass! Men det var inte trasigt när jag gav det till dig, svarar jag helt chockad. -Nä, men nu är det trasigt. Vad skall jag göra nu då? -Tja, du måste skaffa ett nytt pass. Det kan du inte göra här för det här är ju Danmark. Sedan får du köpa ny biljett. Va! Vaddå ny biljett! -Jo, de här billiga biljetterna är inte ombokningsbara.

Men, men jag skall ju fira nyår, och Ted skall hämta mig och jag har flera sudokus att lösa och, och... - Jag är ledsen, sa den långbenta, men jag måste nu betjäna nästa i kön så att inte flyget blir försenat. (Schas, bort, försvinn förvirrade resenär) Hon är alltså ledsen för att hon måste betjäna nästa i kön, inte för att hon drog sönder mitt pass! Jävvra kärring! Och hur nära var jag att säga det till henne? Svar: Mycket nära.

Vi vinkade i alla fall av Teresa, som verkade ha koll på sitt håll! Vi, är pappa och jag och vi gick båda chockade och beställde ett riktigt gott Morgon Mad. Frukost får man sig inte serverat i Danmark före kl. 12.00!

Alla Kastrups trådlösa nätverk är krypterade. Alla utom ett som var väldigt svagt. Vi lyckades iallafall tjuvsurfa på det och fann att bara vissa passpoliser i Sverige får lov att utfärda tillfälliga pass. Vilken tur då, vissa passpoliser finns ju såklart i Malmö! Men var håller de hus en söndag?

Vi körde tillbaka samma väg som vi kommit. Vilken skillnad ändå att resa i dagsljuset.Eller morgonljuset! Dimman låg tung över havet. Så tjock att solen inte kunde tränga igenom. Det kändes nästan som om vi flög över bron tillbaka mot Sverige. Det var så nära flygning vi kom den dagen...

På passpolisen var de jättevänliga och jag fick ett nytt, provisoriskt pass! Mot ett utbyte av 920 svenska kronor! Och med en garanti att jag får flyga till USA med det. På flygbolaget blev de väldigt förvånade när jag ringde och berättade vad som hänt. -Oh my God, did she really say that? Det finns såklart undantagsbestämmelser, så de bokade om mig till den 30:e. Det är imorgon. Då gör vi ett nytt försök!

Och hur gick det då för Teresa? Jo, planet var alltså försenat i Frankfurt. Hon sitter vid gaten och somnar och missar planet! Snygg timing av en som lider av sömnsvårigheter och sällan sover annars! Det kostade 50 Euros av egna pengar att köpa ny biljett. Och har man inga pengar kvar på mobilen, vad gör man då? Jo, man ringer Vodafone på ett gratisnummer och tjatar sig till en kredit på 2 Euros för att ringa pappa!

Snyggt jobbat, Teresa! Men har din generation aldrig hört talas om telefonkiosker? Livet går faktiskt att leva utan mobiltelefon!



PS. Jag lyckades faktiskt ta mig till USA utan fler missöden. På immigration office var de lite imponerade över min historia och ROSA pass! Idag är det nyårsafton! Det snöar! Bästa födelsedagspresenten! Och snöflingorna är stora som pingpongbollar! Så klart, för det här är Amerikat och över här, everything's big!