Om hur fel det kan bli när rollfigurerna tar över!

Det var sent på lördagens eftermiddag och solens sista strålar hade just brutit sig igenom de tunga snömolnen. Hela grannskapet lystes upp över takåsarna! Alla New Englandhusen ser nästan likadana ut med träribborna liggande på tvären och i det platta ljuset under de senaste dagarna hade de bara skiftat i olika grå nyanser. Men nu återspeglade solen dem i deras riktiga färger. De snötyngda träden bar elegant sina bördor på kraftiga grenar och gav långa och svarta skuggor. Hon kände plötsligt igen omgivningen från sommarens stekheta dagar. Den spanska familjen i grannhuset till vänster hade då nästan alltid suttit ute på sin altan. När de inte skrattade högt så hade de skällt de på sina ungar eller på varandra. Fritz och Peggy hade varje kväll grillat och druckit vin på vår gemensamma bakgård. Men nu hängde då snön tung över tak och innergårdar. Minst en fot snö hade kommit under dagen. En fot är 12 tum. Knepigt räknesystem men det blir 30,48 cm. Antagligen en normalstor mansfot. Den spanska familjen hade inte synts till. Bara några frusna leksaker på altanen påminde om deras existens.

Hon visste redan när hon beställde biljetten att hon skulle bli ganska så ensam under vistelsen i det stora landet. Ted jobbar dag och natt med en teateruppsättning som har premiär på fredag. Hon hade bestämt sig för att ta vara på tillfället och studera engelska. Det där språket som var så lätt att lära sig, men som bara blir svårare och svårare ju mer man försöker. Till skillnad mot tyskan, som bara blir enklare och enklare för dem som orkar lära sig alla grammatiska regler! Hon hade av Ted fått låna en lärobok i engelsk litteratur. Den var på 2218 sidor med papper lika tunna som i biblen. Förtvivlat tittade hon ner i vänstra hörnet. Page 162 – Tone and Syle, stod det där och hon läste just en novell av William Faulkner. En hel veckas jobb och inte ens 1 % av boken avklarad! Nåja, rätt mycket hade hon ändå hunnit lära sig. Tex om berättarens ståndpunkt – Point of View. Det vanligaste och det enklaste är att skriva i jagform. Berättaren tar då del i berättelsen som antingen en huvud eller en bakgrundsfigur.

Lite svårare blir det att skriva i 3e person. Berättaren är då inte delaktig i händelserna men kan på åtminstone fyra olika sätt förmedla sin berättelse som:

- Allvetare; Berättaren ser in i alla figurerna
- Berättaren ser in i en huvudfigur
- Berättaren ser in i en eller flera sidofigurer
- Berättaren är totalt objektiv och ser inte in i någon figur alls. Som flugan på väggen. Berättaren bekskriver bara hur allting ser ut och lämnar till läsaren att uppleva rollfigurens känslor och tankar.

Ett ilsket krafsande på ytterdörren avbröt alla hennes tankar på berättandeform. Hon reste sig och släppte in en stor grå hankatt. Hon hade själv hittat honom övergiven i Peggys och Fritz garage dagen innan hon skulle resa i somras. Katten hade varit totalt sönderriven och skulle absolut sitta i hennes golfbag. Precis som om han ville resa med. Hon och Peggy hade lyckats övertala Ted att ta hand om honom tills han blev frisk. Så, han flyttade in hos Ted och gick aldrig ut igen. Som längst går han ut på balkongen.

”Ers Höghet, välkommen in i värmen!”
”Finns det nå't käk?”
”Visst, som alltid står det serverat, Ers Höghet”
”Jag heter Mythrandir, och det vet du mycket väl”
”[Kattfan]”
”Du vet att jag inte pratar svenska, vad kallade du mig?”
”Inget särskilt”
”Du ljuger!”
”Bara lite”
”Hur länge skall du stanna här?”

De hade fått en ganska bra relation de senaste dagarna. Det vill säga, han pratade med henne nu. Med tungt hjärta insåg hon, att det inte är någon större skillnad att leva med en katt eller med en tonåring. De tar över, på något vis. Båda får henne att känna ständig skuld och otillräcklighet. Och osäkerhet. Hon undrade om den här berättelsen verkligen håller. Hennes första berättelse någonsin i 3e person och där berättaren är tänkt att bara se in i en av figurerna - henne själv. Men Ted har sagt, att bara stora konstnärer vågar testa var gränserna går. De misslyckas ofta men låter sig inte tappa modet för det! Sårbarheten får inte ta över. Hon vet att hon inte är någon stor konstnär, men rädd för att testa gränser? Näpp, det är hon inte och den här [kattfan] behöver sättas på plats!

”Jag kommer att stanna så länge jag själv vill. Och det finns ingenting du kan göra för att påverka detta. Jag låser in dig och går ut om du inte skärper dig”
”Kan du köpa lite schysst käk då? Viktväktarnas Helkostdiet för endast 9.99 om dagen kan få mig att gå ner 11 pund i vikt på en vecka”
”Du kollar för mycket på TV”
”Obama skall förändra världen! Och jag får bara torrfoder!”
”Mycket begärt av en som sover 23 timmar om dygnet! Undrar om det här kan kallas en fabel? Jag menar, att jag står här och pratar med dig och du är ju ett djur”
”Nej, i fablernas värld är alla djur. Ett djur som talar med en människa uppfattas som ett geni. En människa som talar med ett djur anses vara en idiot”